En stolt fanfar för mitt gamla pluggsinne

Jag rekommenderar absolut inte att studera på universitetet, för att sedan inte ens gå dit. Mitt "Det är för lätt fortfarande"-argument börjar vackla litet, och har väl inte varit alldeles sant den senaste tiden (Tabesaseraremashita, någon? Japanerna älskar verkligen absurt långa verbböjningar). Så för att vara helt ärlig, så har jag varit på 3-4 föreläsningar de senaste 2-3 månaderna.

Med bävan i bröstet såg jag hur tentamendatumet kröp allt närmare, men jag kunde liksom inte förmå mig att plugga heller, i sann prokrastineringsanda. Slutresultatet, undrar ni?

Två Väl Godkänd.

Ett Godkänt.

Två Underkänd.

Nog för att två underkänd sannerligen inte är något att hurra för, men gud i himmelen! TVÅ VG! Sannerligen, generna, ni visar vad ni går för. Jag har också insett att det jag funnit mest underhållande under höstens gång är grammatiken (!).

Nu ska det bara till att börja pränta in kanji och skriva en hemtenta... Det visar sig att noll plugg bara inte fungerar på de två.

Du är ju värdelös, du klarar ingenting. Dessutom är du äcklig.

Man vet att man har kommit in i ett destruktivt stadium, då folk ringer en och man inte svarar för att "de vill egentligen ändå inte prata med mig". Så blir jag när jag sakta men säkert börjar isolera mig själv från omvärlden. Går inte till skolan på flera månader, och kommer fram till slutsatsen att det ändå inte är någon som saknar en, eftersom de inte hör av sig (för kommunikation mellan vänner är ju absolut inte en dialog, menar jag). Men när de väl ringer, så svarar jag inte. Självdestruktivitet när den är som värst - hur människor än reagerar eller agerar, så kan de inte vinna. För jag har redan bestämt mig för att jag kommer bli sviken, för jag vet. Jag vet ju att ingen egentligen vill vara vän med mig, på samma sätt som att Daniel egentligen inte vill vara tillsammans med mig. Även samtidigt vet jag om att om min familj bara kunde få byta ut blodsbandet som för oss samman, så skulle de. För vem vill ha en sådan värdelös, tråkig, oduglig, lat och allmänt hemsk människa som mig nära sig?

Så går mina tankar ibland. Inte konstigt att man spenderat hälften av sitt liv deprimerad.

Jag skriver på Facebook

Kan inte sova. Kan aldrig sova. Men nu har jag iaf ungefär hela Internets sociala-medier-appar på mobilen.

Min syster svarar:
Lilleman kan inte heller sova och pratar konstant om Ina. Ni kanske kan slå era påsar ihop?

Awwwww ♥

B-b-b?

"Lilla" Gackt bredvid långa Josh Hartnett.

(Fast Gackt är ju ändå ca 180cm? Hur lång är inte jätten Josh då?)

Ända sedan jag såg Bunraku häromdagen, så har jag gått runt med känslan av att något otroligt fantastiskt har hänt, men jag fortsätter kontinuerligt att glömma bort just vad detta episka ting är.

"Har det hänt någon vidunderligt bra nyhet som jag är superglad över?" försöker jag resonera. Är det kanske de bra betygen jag fått på japanskan? Att jag fick tre VG och två G, vilket alltså resulterade i att jag totalt fick VG på hela delkurs ett? Nej. Det där har jag redan varit glad över.

Jag blir liksom nästan arg på mig själv för att jag blivit så fantastiskt glad av att ha sett Bunraku (min hjärna förvandlar om namnet till "Bujingai?"= ett spel med Gackt i, eller "Bushido?" = the samurai way, lol -_-). Men jag får väl ta det, då. Jag har varit skitglad i flera dagar för att jag sett en film med Gackt i. Riktigt jävla happy-go-lucky i själen. Jag ger mig. Nu går jag och köper DVD:n.

Roliga backstage-bilder. Jag satte kaffet

i halsen förra gången jag såg de här tre bilderna.

Gackt och Josh gjorde tröjor till varandra där, som ni ser, Gackt fick en tröja med Josh på som det står "The Gackt of America" och Josh fick en med Gackt på som det står "The Josh of Japan".

Nu tog det slut.

Tog mig äntligen tid att läsa ut en av mina favoritserier. Har väntat i två veckor på att få det perfekta tillfället att få läsa den ifred och riktigt gotta mig i den makabra handlingen. Det är en sådan där serie som man inte kan låta bli att ständigt läsa om. Man blir helt hänförd över att en annan människa har kunnat skapa något som ligger så perfekt i ens eget smak.

Tyvärr visade det sig att det bara var första kapitlet som följde den andan som jag uppskattar så mycket. Resten var bara en våldsfest med blod och konstiga hierarkier. Jag vill liksom inte se när huvudpersonen drar bort naglar och upprepar samma ångestramsa hela tiden. Jag klarar bara inte av bortdragande av naglar eller tänder (exempel: Old Boy, Twin Peaks). Inte ens i tecknad form. Så sjukt äckligt.

Virrvirr

Jag läste väldigt mycket som barn, och detta gjorde att jag väldigt snabbt fick lätt för att stava och i allmänhet förstå ord. Såklart så förstår ju inte ett litet barn alla ord, och denna "fallenhet" för ord kan lätt bli komiskt i vuxen ålder. Detta märker man speciellt när sådana ord man läst som barn men aldrig faktiskt uttalat, ska yttras som vuxen. Daniel brukar ofta titta snett på mig och småskratta litet när sådana incidenter inträffar. Ett exempel är Falköping. Jag uttalar det som om det är en stad med falkar i. Falkköping, alltså. Jag blev oerhört ledsen när jag för ett halvår sedan insåg att det inte är ett Köping med falkar i, utan bara Fal... Vad är Falar för något, liksom? tänkte mitt inre barn. Det är mycket finare med tanken på att det finns en massa falkar i Falköping... Så jag bestämde mig för att fortsätta uttala det som är fel. Stackars falkar, liksom. Var skulle de annars ta vägen?

Eller ordet "landsting" till exempel. Bilden i mitt huvud delar upp ordet i land-sting. Eller ordet "skyla" - jag vet för mitt liv inte hur tusan man uttalar det. Daniel påminner mig hela tiden, men det går bara inte in. Eller på samma sätt som jag omöjligt kan uttala Dumbledore och Hermione med engelskt uttal. För mig heter de den försvenskade versionen av namnen, alltså Dumbledår och Hermiåne. Och varje gång jag säger Snape så brister Linda och Petro ut i skratt.

Och varför ska det vara så svårt att komma ihåg hur man stavar "noggrann"? Det ordet ser ju helt deformerat ut.

Acc-accc-accccc

Pälsen ringde precis och meddelade att allt gått bra och att han skulle ringa när han stannade nästa gång.

"Varför då?", undrar jag.

"Du har ju sagt åt mig att jag inte får prata i mobil medan jag kör", säger han och säger snabbt hej då.

Sakta börjar jag lysa upp. Sitter där och fånflinar för mig själv.

Han tar hänsyn till mina önskningar! tänker jag exalterat och mitt inre barn dansar runt i glädjedans.

Kanske just för att människor i allmänhet alltid har uppfattat mig som överemotionell och aldrig riktigt förstått mitt sätt att resonera. Summa Sumarum: Snälla, försök ta hänsyn till mina åsikter även om du inte håller med. Bara låt mig få känna som jag gör och acceptera det.

Förvånansvärt hur många människor har svårt att acceptera det.

Guldkant

Min mamma är sådär snäll att när hon vill skämma bort mig, så köper hon grönsaker och frukt till mig. Så nu är mitt kylskåp överfullt med grön mat. Lycka! Det riktigt vattnas i munnen när jag tänker på allt fantastiskt jag kan laga framöver. Ska nog satsa på antingen en gulaschsoppa eller någon sorts köttgryta med svamp. För ovanlighetens skull så har jag faktiskt köpt hem kött (!), så just nu känner jag mig ypperligt normalsvensk.

Som en notis ska jag nog snart prova på att konservera för första gången. Ni vet, ha i en glasburk i kokande vatten, med ett gummiband runt locket och så blir det vakuum osv... Den där informationen som jag fick dille på i somras, om hur man hushåller på gammalt vis, sitter fortfarande kvar. Ska bli intressant.

För övrigt så tror jag att alla år av kaffedrickande äntligen satt sina spår. Fick en hejdundrande huvudvärk idag när jag skippade morgonkaffet. Sitter nu och mysdricker och känner hur trycket sakta släpper.

Jag har en ensamkväll hemma. Pälsen är i Tyskland på en biltur. Så jag ska sitta hemma och uggla hela kvällen/natten och ha litet alone quality time. Läsa manga, dricka kaffe, röka, tända ljus och tja. Allt sådant där mysigt man brukade sysselsätta sig med som tonåring.

Om nom nom

Min mamma presenterade mig för en av de godaste efterrätterna någonsin häromdagen. Tack och lov så är den även nyttig! Med andra ord kan man goffa utan dåligt samvete.

Deserten utan namn:

Någon sorts yoghurt, tex grekisk

Granatäpple

Valnöt

Honung

Ha i några matskedar yoghurt i en skål, så mycket du känner för att äta. Skala bort frukten från det jävla granatäpplet (i princip omöjligt att göra utan sprut och en massa pillande). Smula valnötterna med händerna och strö över nötterna + granatäpplekärnorna över yoghurten. Till sist så kan du strila över önskad mängd honung över hela härligheten. Ät!

En kvinnas hybris vs välmående

Jag tycker om att tänka att jag är en ytligt sett vacker person i förklädnad. När folk tittar snett på min white trash-jacka och oborstade hår, så småler jag bakom mitt trollrufs. Människor i min närhet förundras när jag påpekar att jag inte använder smink, men när de höjer på ögonbrynen så drar jag med fingret längs min nuförtiden lena kind.

Jag hade ett samtal med en nära vän för en tid sedan. Hon lade fram en teori om att jag verkligen gått ned mig, ytligt sett. Att det kändes som om jag gjorde det med flit, eftersom jag egentligen kunde se så mycket bättre ut.

"Det känns som om du frivilligt ger upp skönheten. För om man jämför hur du nu ser ut nu mot för några år sedan bara, så är det en stor skillnad. Men man ser på dina bilder att du har gått igenom en personlig resa. Förut såg du alltid ut som om du sökte efter något. Du verkar vara mycket mer säker på dig själv nu," sade hon och sippade på sitt vin. "Men hur kommer det sig att du inte har börjat jobba på utseendet igen?"

Sanningen är att jag inte orkar. Det senaste året har jag jobbat febrilt med den nya tanken på att må bra. Utseendet har inte blivit prioriterat. Och även om jag mår mycket bättre nuförtiden och har vant mig vid den tanken, så känner jag inget behov av att piffa till mig. Det kommer väl när jag är redo, tänker jag. Dessutom trivs jag med att vara 100% mig själv just nu.

Och för de gånger då behovet av att vilja se bra ut pockar, så småler jag när folk ger mig sneda blickar. För om det var något modellandet i Japan gav mig, så var det självförtroende inför mitt utseende. Jag vet redan att jag kan vara riktigt vacker om jag bara känner för det. Men för tillfället så har jag inget behov av att alla ska få se det. Jag vet själv ändå.

Förut

Nu

~~

Rutin

Jag förbereder kaffet inför morgondagens resa hemåt till gråa Göteborg (här i Värmland är allting grönt, nämligen). Den färska doften av ett nyöppnat paket dröjer kvar. Det är en liten rit jag går igenom varje kväll. Sitter och fantiserar om när morgondagen gryr och jag får sätta på kaffekannan. Tanken på en nybrygd kopp kaffe gör att jag alltid önskar att det kunde vara en ny dag. Nu genast.

För evigt en fangirl

Nuförtiden läser jag ju manga allt annat än frekvent. På sin höjd en gång om året. Det där som var så livsnödvändigt för att man skulle orka stå ut med vardagslivet, är plötsligt inte lika viktigt längre. Man kommer ihåg alla fina minnen och timmarna man spenderade med att leva sig in i en annan värld. Ändå blir jag förvånad när jag nu i "vuxen ålder" läser och blir till en liten boll av extas. Jag vill bara rulla omkring och skrikpipa. Jag vill studsa upp och ner för att sedan kyla mina rodnande kinder med handflatorna.

Allt detta för att jag precis såg att en av mina absoluta favoriter har blivit färdigöversatt. Den är bara tre kapitel lång, och den är så hemsk att man inte vet om man ska gråta eller skrika efter mer misär.

Senare ska jag se sista avsnittet av My Little Pony: Friendship is Magic. *_*

Fanfarer!

I fredags flyttade min ömma moder från andra sidan landet till den rätta sidan landet, nämligen Göteborg. Klanen Hagerskans börjar nu växa till sig och stadga sitt säte i de Västra Havens Land. Själv blir jag ju såklart alldeles tokglad över att min mamma flyttar till samma stad som mig.

När vi språkades vid via telefon häromdagen, innan denna storslagna flytt ägt rum, så tedde sig vårat samtal som så:

Mamma: Jag kommer ju fram rätt sent, så det är viktigt att man hittar de viktigaste sakerna så fort man kommit hem.

Jag: Vad då för saker?

Mamma: Kaffet! Och så internet, såklart. Jag klarar mig inte utan internet.

Jag: Och kanske sängen...?

Prioriteringar, prioriteringar...

Och just nu berättar facebook för mig att mamma lyssnar på Lady Gaga. Fan, vilken frän mamma jag har, alltså. Kaffe, internet och Lady Gaga.

OH SAY I AM WONDERFUUUUUL av Gary Go

Sätter på gladare musik.

Tänder alla lampor i lägenheten.

Tar en tablett och sköljer bort irrande tankar med vatten.

Dansar runt litet i lägenheten och inser att jag måste äta.

Så föser man undan demonerna under mattan.

(Men jag undrar ändå vilken del av mig som är mer "sann". Livet kan väl ändå inte gå ut på att sopa allt jobbigt under mattan eller drunkna i personlig misär?)

In your room, where time stands still, or moves at your will

När det är kallt och narigt ute, och bakom molnen håller solen på att gå ned fast det inte ens är middagsdags ännu. När mörkret sakta lägger sig över lägenheten och den ljuva tonen av någon melankolisk musik skönjar bakgrunden. Då när jag sitter och menlöst tittar ned i tangentbordet, så tänker jag att "Om man ändå var höljd i dunkel nu, vad skönt det skulle vara".

Det är något som pyr där innanför mina revben, något som kisar mot mig bakom där instinktiviteten, impulsen och ångesten brukar värka. Men jag kan inte hjälpa det -- att jag känner mig trygg när jag mår dåligt. Och jag är inte mer än människa, jag strävar efter trygghet precis som alla andra.

Det enda jag får påminna mig om under ensamma fredagskvällar är hur det egentligen känns att må dåligt. Att äta hela kakan, så att säga. Och när minnet av dagligt illamående, yrsel och okontrollerade panikattacker återkommer, då är jag inte så sugen längre. Fast jag antar att jag kommer få gå igenom livet stretandes mot mitt eget väsen. Den där lilla rösten som viskar om att du egentligen hör hemma någon annanstans. Du hör inte hemma i den här världen. Du var inte menad för att leva det här livet.

Och det är en underlig känsla att leva ett vardagsliv och må bra, men samtidigt gå runt med vetskapen att jag egentligen inte ska vara här.

Onsdagsfunderingar

Jag har haft ett uppehälle med godis i ungefär tre veckor nu. Tjoho, tjohi osv.

Det går väldigt bra. Det är inte speciellt svårt. Nackdelen är väl då, i och med att jag är en allt-eller-inget-människa, att detta resulterar oftast i att jag tappar suget för det mesta i matväg. Ungefär sådär att man kanske ätit tre knäckemackor för sju timmar sedan, men att man fortfarande stirrar blint i mataffären när man ska köpa kvällsmat. Och det där mantrat "Vill inte äta" som jag så väl känner igen börjar surra runt, runt i huvudet.

Och då återkommer ju det ständiga problemet. Hur skall man egentligen förhålla sig till mat? Naiv som jag är så trodde jag att de här matproblemen skulle försvinna när jag nu trots allt börjar må bättre. Såklart är det inte samma sak som förut. Ångesten håller mig inte i handen medan jag suckar trött och ogillar att människan alltid måste äta, äta, äta. Men att känna igen sig i en situation och känsla som man besökt så många gånger förut... då blir man ändå rädd för möjligheten att det kan hända igen.

Ungefär hur min nya umgängeskrets är:

Vän 1: Jag hade väldigt roligt i fredags.

Vän 2: Ja, det förstår jag. Kommer du ihåg allt?

V1: Vad då? Vad menar du?

V2: Kommer du inte ihåg när du gick fram till en gammal man med skägg på Järntorget, omfamnade honom och sa "Dumbledore, du är inte död!"

V1: Va?! Det där gjorde jag väl inte alls det...?

V2: Haha, kommer du inte ihåg det? Då kanske du var mer påverkad än vad du trodde.

V1: Neeeej, vänta, va?

V2: Kommer du ihåg när vi pratade om min katt, då, och du skrek någonting om att "Varför dödade din katt Mufasa?!"

V1: -JÄTTEFÖRVIRRAD och skrattar nervöst-

V2: Jag bara skojade. Du gjorde inget utav det.

THIS FALL... THE ADVENTURE BEGINS

Idag är jag ypperligt nykär i min fina pojkvän. Inatt hade jag nämligen en av de häftigaste drömmarna jag haft i hela mitt liv. Vi var som karikatyrer av våra annars vanliga personligheter, med våra egenskaper tagen till sin spets. Det var ilska, passion, hybris, listighet, kvickhet, intelligens, manipulerande och en kärlek lika stor som den explosion han anlade i början av drömmen. Det var en actionfilm med oss två och förälskelse till det farliga som var huvudrollerna.

Idag kommer jag ösa kyssar över min stilige man och därmed antagligen smitta honom med min dumma förkylning som jag burit runt på den senaste veckan.

zutto futari de

Som jag märkt mången gång under mina många år som troget fan till Gackt, så kommer han och går litet. Ibland tar det ett litet tag för honom att krypa under huden på mig igen. Det är litet som att bli träffad med en basketboll, som är gjord av fjärilar, i magen. Fladder fladder, säger saknaden och så brukar han oftast kliva in i mina drömmar och le. Dagen efter dedikerar jag ju då oftast till att lyssnalyssnalyssna. Får inte nog! Älskar hans mystiska leende och mörka röst. Känner mig trygg.

Och sedan lyssnar man på den här låten och minns när man själv stod där i publikhavet och tog emot hans kärlek. Han gjorde en låt till sina fans, ett kärleksbrev. Ett brev som handlar om snälla leenden och årstider som förändras, men att kärleken består. "Även nu står ni oförändrat vid min sida", sjunger han, och avslutar varje refräng med ett "Jag älskar er".

Giveaway!

Sandy's Hawaiian Dream is having a give away, and I thought I'd give it a shot and enter. Looking forward to the 24th!

Första dagen i skolan

Det var med en väldigt underlig känsla i magen som jag traskade in på universitetsområdet idag. Att se hur alla unga gick upp och nedför slänten och slentrianpratade med sina vänner. Och sedan går jag där och ser gamla Emelina-spöken som fortfarande finns kvar här. När jag ser henne sitta och skratta vid Näckrosdammen eller nervöst röka utanför Humanisten. Hur hon stretandes kånkar upp en stulen stol uppför backen, eller går i regnet med nedsjunket huvud. En människa som alltid måste ha ett stöd, en sådan som bara famlar.

Fastän jag fortfarande är en famlare på sätt och vis, så kan jag ändå inte undgå att notera att vi är så fruktansvärt olika. Och det känns en stund obehagligt att inkräkta på hennes territorium. Fast sedan när jag får höra den välbekanta japanskan så slappnar jag av. Slappnar av och tänker att vad skönt, ändå. Nu kliver jag ur min bubbla. Som en helt ny, men ändå samma, person.

Hemsidan som gissar ålder samt kön utefter ett foto.

Jag är 10 år gammal!

HERREGUD, jag är ju man också tydligen!

Längtan som gömmer sig i hjärtat.

För några veckor sedan flyttade jag till Tokyo. Jag hetsade mig fram till mina favoritaffärer, de platser jag känt mig trygg på, träffade de människor jag saknat så. Sedan skaffade jag mig en lägenhet (en liten skruttig, men den dög) och bestämde mig till slut för att ta mer lån för att få stanna och plugga. Men stressen fortsatte i mitt bröst, jag kunde bara inte slappna av.

Sedan en dag ryckte en vän mig i ärmen och frågade bekymrat: "Varför har du så bråttom? Är du inte glad att du är här nu?"

Och jag stirrade på honom. Brast plötsligt i gråt och gömde mitt ansikte i händerna.

"Jag trodde aldrig att jag skulle återvända hit. Jag har hoppats och hoppats, men varje gång jag varit på väg så har jag vaknat upp och insett att det varit en dröm. Så jag började ge upp hoppet, jag orkade inte mer. Men nu är jag här! Jag är i Tokyo! Jag kom tillbaka! Men jag trodde aldrig att jag skulle återvända... Jag trodde aldrig..." snyftade jag och kände hur alla spänningar, alla stenar och alla ok föll av axlarna.

Sedan vaknade jag ur min dröm och kände mig avslappnad och lugn. Dagen efter slog det mig att jag fortfarande inte återvänt till mitt andra hem. Och sedan dess kan jag inte sluta tänka på min hysteriska gråt och den otroliga besvikelsen att jag fortfarande står på ruta ett.

Plum! Plummon!

Ååååhh! Jag blir så besviken! Av ren tillfällighet hittade jag ett program, som SVT2 visar i repris, som heter Mat som håller. Det är en danska vid namn Camilla Plum som tydligen gjort en hel säsong innehållande hur man preserverar och lagar mat av varenda liten uns av den mat man har hemma. Med andra ord, preservera mat utan hjälp av frysen. Med andra ord, det som jag är otroligt intresserad av just nu. Jag har försökt sluka den mesta information då det gäller att leva så billigt och såpass ekologiskt som möjligt. Detta är förstås en tanke som utvecklats utav 1 ½ års dagdriveri som lämnat mycket tid till att tänka på vad som är viktigt här i livet. Och jag känner det ju mer jag åker till skogarna i Värmland, att nej... Ska jag förstöra all denna fina natur? Leva i överflöd fast jag faktiskt inte ens behöver?

Så surrar det runt i mitt huvud, men samtidigt är det svårt. Och därför har just matlagningsbiten intresserat mig mycket, i och med att det i alla fall är en början. Början på att inte slösa med den fantastiska maten vi ändå kan få tag på.

Och det här programmet! Mat som håller! Det skulle varit perfekt! Men tyvärr så har inte SVTplay rättigheterna att visa det, repriserna är slut, det går inte att ladda ned och det enda stället det går att titta på är på programmets hemsida. Som. Är. På. Danska. Och jag är verkligen sämst på att förstå danska*.

*Hade en intervju med en dansk man en gång som varade i 50(!) minuter. Ärligt talat förstår jag inte hur jag klarade av det. Men tydligen gick det tillräckligt bra för att jag skulle bli erbjuden jobb.

hjärtat blir så varmt!

Invalid

Ett litet obs! till de som inte vet denna Gackt-trivia. Sättet Gackt signerar på är en sammansättning av kanji som man läser Gakuto. Som betyder Lord/Essence/God of Music.

Och jag skall alldeles snart börja fila på en live review på Gackts konsert i Stockholm. Så de som vill läsa (hjärta till Anonym som requestade en review), får snart.

Wohooo!

Jag klarade det! Jag klarade Puzzle Quest! Jag klarade bossen! Jag klarade Lord Bane!

Mitt första spel jag klarat alldeles själv!

En lång utläggning om att vara klantig.

Det är inte så ofta man faller och gör sig illa när man blivit äldre. Visst händer det alltid små incidenter pga klantighet i form av porslin som tappas eller att man slår i en armbåge. Själv är jag en mästare på att fastna i dörrhandtag med mina kläder, varav jag förvånat slungas tillbaka och aldrig fattar vad som hänt. Att spilla är något jag aldrig heller växt ifrån. Andra roliga knasigheter som jag lyckats utföra under de senaste månaderna är bland annat att krossa våran golvlampeglasskärm samt tappat ett glas från fönstret. Man kan väl förstå att Daniel blev arg med tanke på att vi bor på fjärde våningen. Efter sådana incidenter får man antingen plocka fram sitt sykit och sy ihop de sönderrivna kläderna eller gå ner och handplocka upp alla små glasbitar i hopp om att inget sett.

Fast jäklar var längesedan det var sedan man ramlade. Vilket jag precis lyckades med. Snubblar över något så enkelt som en sladd och faller handlöst mot golvet. Sedan ligger jag där och kvider med digestivekexspapper spritt omkring mig. Ur telefonen hör jag Daniels röst fråga hur det gick.

"Jag överlever", svarar jag efter ett tag, argt gråtandes. För jag blir alltid så jävla arg när jag gör mig illa.

Och nu sitter jag här med en kvaddad armbåge och glidsår på knäna, ni vet sådana där man kunde få på gympan då man slängt sig efter en boll. De där som blir stora och fula och gärna samlar på sig ludd från kläderna. Och mitt i all ilska känner jag fascination över detta rammelfenomen och blir litet nostalgisk istället. För sådan är jag. Nostalgisk.

Kommentar från LJ

I find that "GACKT can do nothing wrong" and "GACKT does everything wrong" are the normal endpoints of a pendulum swing when you are a new fan. Eventually, for most, it settles somewhere in the middle at "Eh, it's GACKT, What're you gonna do?"


Word.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Jag spelar om Puzzle Quest för att min Knight är på tok för svag för sista bossen. Väljer Warrior och köttar allt på Battle Skill. Men jag väljer andra alternativ under spelets gång, som spelet uppfattade det som att jag nu vill vara ond. Så nu har alla mina kompanjoner lämnat mig och ensam står jag kvar mot mörkrets furste och hoppas att ensam är stark.

I once had a farm in Africa...

SVT visar Mitt Afrika, en film jag velat se väldigt länge. Dels för att jag aldrig sett Meryl Streep i en "ung" roll - hennes glory days var ju trots allt en tid före min födsel - och dels för att det bara är en sådan där storfilm man ska se. Till min förvåning var den som en äldre version av Nicole Kidmans Australia. Robert Redford verkar även tycka om att spela samma sorts frihetskrävande äkta män när han väl väljer att göra kärleksfilmer, som i till exempel The Way We Were. Fast både The Way We Were och Mitt Afrika är fantastiska filmer. De är dramatiska kärlekshistorier som handlar om att göra de val man tycker är viktiga i livet. När man sitter där på små nålar och faktiskt inte vet om de kommer sluta lyckligt eller ej. Verklighetstrogna små juveler som tar en med till 70- och 80-talets sakta mak i historieberättande som är så behagligt.

När jag var yngre förstod jag mig inte på varför Robert Redford fick vara med i alla filmer. Nu när åren börjar samlas på nacken så börjar jag förstå. Det är den där lågmälda charmen och hans specialkrydda av integritet som lockar kvinnor, tror jag. Och nu vill jag se om The Horse Whisperer, genast bums (som för övrigt var den första bok jag läste på engelska. Hah!).

Kvällens/Nattens sysslor

Lyssna på Wolf, dricka vatten ur glasburk och titta på fina japanska klänningar som antagligen är för små. Ex:

fina

Varför jag tycker om Göteborg

Mångordade förklaringar till varför spårvagnen krånglar.

"Den här stackars gamla lilla vagnen förstår nämligen inte att bakersta vagnen ska med också. Och både jag och rese-"

"NÄSTA - AXEL DAHLSTRÖMS TORG"

"Den förinspelade rösten vill också vara med och prata förstås. Men som sagt, både jag och reseledaren är trötta på denna krångliga vagn, så ändhållplatsen blir Axel Dahlströms Torg och sedan fortsätter vi direkt till Vagnhallen Majorna. Men det finns vagnar beredda bakom oss, så det är ingen fara för liv och lem direkt."

Och alla på vagnen går ur vagnen med ett leende på läpparna.

DP, my love - part III

Kläderna jag valde att inte köpa:

Kläderna jag -tänkte- köpa men som tog slut innan jag hann beställa:

Den här. Åh. Gud, även denna är som gjort för mig. Den är orange. Tyget har en aning av randigt i kjolen. Brodyr. Men den tog slut illa kvickt, såklart. Tydligen är det inte bara jag som tycker om orange.

Fin spets, mest därför, men grät inte tårar när den försvann.

Fina skorna. Det andra paret jag tänkt köpa egentligen, men som tog slut. Nåja, jag är mycket nöjd hest i alla fall, för de högklackade är ungefär tusen gånger finare.

Klänningen som kostade ynka 70SEK, men som försvann. Snyft, fina billiga klänningen.

Roliga saker man kan göra när man har yrsel

Skaka jättemycket på huvudet* och din kropp blir en enmanshoppborg.

*Rekommenderas att du sitter ned när du gör detta. Och don't try this at home om du inte är en van yrslig människa.

Och det är bra.

Hurrrdurrr, fick precis ett mail av min amerikanska vän som råkat bli vän med en av bandmedlemmarna i Dir en grey. För er som inte vet det, så var Dir en grey Bandet Att Lyssna På för sex år sedan. Först för mig kom Gackt, sedan Dir en grey. Har sett dem runt 6-8 gånger live, och har nog aldrig haft så genomsvettigt roligt som på deras konserter.

Hur som helst så har hon tydligen visat en tavla som hon håller på att måla för honom - en tavla föreställandes mig. Och hans svar var att jag "Verkar ha väldigt starka ögon. Och det är bra."

Min inre fangirl får mig att himla med ögonen och le som en idiot. Vi får återigen återgå till det vanliga scenariot att tänk om jag visste om det här för sex år sedan. För sex år sedan då jag stod i ett svettigt publikhav och bara stirrade och stirrade på honom för han var så magisk. Men ja ja, life is funny that way.

DP, my love - part II

Den andra hälften av beställningen kom efter att det fortfarande kliade i fingrarna och tankarna på en del kreationer från Dorothy Perkins. Så jag scannade igenom deras onlinelager en gång till, och hittade detta:

Fina halsbandet med pseudo-pärlor som egentligen är spetstyg som är format som små cirklar. 20SEK för ett fint halsband tackar jag inte nej till.

Klänningen som jag inte kunde få ur tankarna. Det är någonting med mönstret och den svarta pärlbrodyren vid halsen som gjorde att jag inte kunde vara utan det.

Peter Pan-krage och små, ljusrosa prickar... Behöver jag säga mer?

Skorna som egentligen var på tok för dyra. De här skorna satt jag och tittade på dag efter dag med putande läppar och glittrande ögon. Egentligen tycker jag inte om sådan klack, och inte cowboy boots-känslan man får av dem heller. Men hög snörning och spetstyget är nog det som gör dem så fina. Andra delen av min present från D, så alltså två par skor som är båda himmelskt fina.

Konstruktiv stege

Jag har vissa saker jag brukar ta till för att kunna må bättre. Om jag under en period prokrastinerat alltför mycket, så brukar jag till exempel börja lugnt med att lyssna på en ny skiva varje vecka. Ett utmärkt sätt att ta till sig det kulturella, det man mår bättre av, att upptäcka musik som man annars aldrig tar för sig att lyssna på. När man gjort det under veckans gång så tänker man "Men nu då? Nu har jag gjort det, vad ska jag göra nu?". Då kanske man lagar en ny maträtt du aldrig lagat förut, så du lär dig något. Kanske läser ut den där boken som du aldrig får lust att läsa ut men som ändå ska tillbaka till biblioteket. Du kanske skriver upp en tvättid, diskar eller städar. Går en promenad, för en promenad i veckan är ju inte så farligt. Redan nu börjar det bli konstruktiva saker du gör. Nu kanske du känner att söka jobb, ja det kanske du kan göra också. Kanske ringa upp vänner som du inte hört av på en månad, för att du har varit för upptagen med att prokrastinera och skjuta upp saker du inte vill göra, men borde.

Just nu lyssnar jag på Bon Ivers skiva från 2008. Idag lagade jag, som bekant, köttbullar för första gången. Imorgon ska jag kanske gå en promenad och läsa en bok. Säkerligen ska jag söka ett till jobb, för ett jobb om dagen är väl inte så jobbigt att söka?

Landet

Jag och D försöker åka ut på Landet så mycket som möjligt. Där äter vi frukost om morgnarna med radion på och sitter mitt emot varandra och tittar, för vi struntar i TV och dator när vi är ute på landet. Vi läser mycket också, i alla fall Daniel. Jag tycker om att leta efter grodor eller gräshoppor och att röka. Fast vi tycker båda om att gunga i hänggungan och pussas då och då. Ibland cyklar vi och badar, eller cyklar för att handla mat i den minimala ICA-butiken som ligger fem kilometer bort. På vägen dit kan man försöka klappa föl och utbrista att ååh, de är så söta ju. När vi badar cyklar vi ned till en brygga som har klippor längst ut som man kan hoppa ifrån. I vattnet är det varmt, varmare än saltvattnet vid Göteborgskusten, och det smakar gott om man råkar få en kallsup. En gång tvättade vi håret i sjön, och det var något av det skönaste jag gjort nu i sommar.

Ibland åker vi på små turer, som att äta dyra våfflor vid Vänern eller försöka titta på stora lastfartyg som bara åker fram och tillbaka över den största sjön i Sverige (då kan man passa på att bada fötterna vid strandens kant). Vi åker även till Gullspång som har kanske världens sötaste ortsnamn, och handlar mat eller äter supergoda och fräscha pizzor på Glada Laxen. För några dagar sedan när vi var där för att köpa glass och potatismos, så bröts det vackra vädret upp av ett ösregn.

"Ska vi vänta eller ska vi springa?" frågar Daniel och kisar ut mot havet av regndroppar som öser från himmelen.

"Springa, såklart!" svarar jag och tjutandes och skrattandes springer vi till bilen. När vi kommer in så skrattar vi båda två. Fast vi mest var hungriga och tjuriga alldeles nyss.

Såhär kändes regnet.

En bild jag lagt upp förut som är hemskt sorglig

Dorothy Perkins, my love.

Ett klädesmärke jag föll head over heels över när jag bodde i London var Dorothy Perkins. Söta, tuffa och färgsprakande klänningar var deras specialitet. Tyvärr låg nästan alla av deras plagg runt £40-snåret, och 2009 så låg ju pundet som bekant en aning högre än vad det gör i nuläget. Så jag spenderade en del av mina lediga eftermiddagar med att dreggla över deras fantastiska skapelser, iochmed att det låg en butik precis vid mitt jobb.

Men sedan kom rean! Älskade rea, tänkte jag, och köpte klänningar, kjolar och strumpbyxor i galna färger för mina sista slantar. Men sedan dess har jag med flit hållit mig undan DPs rea, för jag blir alltid som tokig när jag tittar igenom deras fina kläder.

Men nu, två år efter och en depression emellan, så känner jag att jag måste få. Jag måste få klä mig i fina färger och smickrande designer. Och här nedanför får ni se mitt första kap av klänningar och skor.

En del av en födelsepresent från Daniel till mig. Nya skor!

Den här klänningen påminner mig fruktansvärt mycket om en av Westwoods kreationer. Det känns som om den i princip skriker "Emelina".

Jag kan.

Idag lagade jag hemgjorda köttbullar. Det är första gången för mig, så jag är litet stolt. De smakar bra ihop med mos, sylt och gräddsås.

Idag vid spårvagnen

Jag råkar gå in i en man precis när jag ska gå ombord på spårvagnen.

"Oj, ursäkta", säger jag.

"Nej men, ursäkta MIG", säger han och håller fram sin ena hand. "Vill du hålla mig i handen?"

"Nej tack", svarar jag och går på.

Kunskap är makt

Jag har precis lärt mig hur man gör egen fil och mjukost. Det är ungefär världens enklaste sak att göra och det är mycket billigare än de ICA-köpta versionerna som man oftast lägger ned pengarna på. Jag vet vad jag ska göra imorgon i alla fall. Fil och mjukost!

Jag saknar båda.

Inatt drömde jag om ännu ett barn som jag fick. Denna gång kom det ur mig själv. Gud vad jag älskade den där lilla lintottsflickan. Hon var magisk.

Samtidigt tog jag hand om en långhårig vit kattunge som ivrigt sökte mitt sällskap. Med tiden så blev hon större, precis som min lilla lintottsflicka. Hon hade ljusgrå päls precis vid ena örat, och hon nästlade sig gärna in i famnen som jag delade med min lilla fina flicka.

Inre styrka.

Jag har bara frivilligt gett mig in i ett bråk en enda gång i mitt liv. Det var någon gång i låg- eller mellanstadiet och jag var obotligt trött på en pojke i min klass. I kapphallen (hihi, där hänger man kappor!), så tog jag orutinerat tag i hans korta, blonda hår och slet. Tyvärr hade jag långt hår och när han tog tag i mitt hårsvall så fick jag ge mig nästan direkt. Gud vad sur och ledsen jag blev när jag insåg att jag nog aldrig skulle kunna försvara mig själv.

Istället har min potential att försvara mig själv och mina älskade i drömmar blivit väldigt välutvecklad. Ibland tänker jag att om de som känner mig skulle få träffa mitt drömjag, så skulle de få se hur stark jag egentligen är. Fast jag har aldrig varit speciellt stark i verkligheten. Min hemmaplan är det spirituella planet.

Deja vu

På tal om Jenkys kommentar på mitt förra inlägg, så kom jag ihåg en annan sak jag skrev för två år sedan. Litet samma sak, fast jag blev inte sådär okontrollerat arg. Mest ännu ett nu-får-jag-nog-tillfälle. Och att samma saker kan hända, även i vuxenlivet, precis som Jenks påpekade.

"God, you're so selfish, guys", säger den spansk-talande kvinnan som tillrättavisar mig och alla andra hela tiden om hur man ska och inte ska göra saker ("I wish someone would give you guys a proper training").
Jag hade tagit två fiskbitar. Plötsligt knäpper det till någonstans inom mig, och jag tänker Nej nu får det fan vara nog.
"Instead of being mean and telling people off, you should just ask them nicely if maybe you could have a piece as well. I'm sure neither Neha or me would deny you a tiny little piece of fish. Would you like one piece, Loreinna?"
Loreinna och Nehas ögon spärras upp när de hör vad jag säger.
"No, I'm fine", är allt fröken L får ur sig. Hon ler litet obekvämt.
"Then stop saying crap like that if you don't even want it."
Sedan vänder jag på klacken och går därifrån. Neha jagar efter mig och drar i min fula svarta arbetsskjorta. Hennes ögon är fortfarande lika stora som förut.
"That was awesome, Emelina!"

Sedan när jag sätter mig ned för att äta, så är min andra fiskbit borta.
Någon skjuter fram en tallrik med nylagad potatismos till mig.
"Would you like some?", frågar Loreinna litet försiktigt.


Moralen av den här historien är att när folk beter sig fittigt, då säger man till. Förhoppningsvis går allting bra och ni sluter fred. Slutet gott, allting gott.

Det finns två gånger i mitt liv då jag varit riktigt förbannad. Det här är en.

Inatt drömde jag om drogberoende småpojkar som hittade pistoler som de sköt mig i munnen med. Jag sprang för livet, för att sedan återkomma till min mamma som klappade dem på huvudet och sa att jag måste ge dem en andra chans. Det var svårt att lita på unga pojkar som nyss försökt döda mig för att de ville ha roligt.

Därför har den drömmen suttit fastlimmad i mitt huvud hela dagen. Och det får mig utsökt att tänka på en händelse som hände i högstadiet. När jag började sjuan och fick ta glåpord från de äldre eleverna nästan varenda dag. Och jag tänkte varje gång att när jag börjar nian och är äldst på skolan, då slipper jag det.

Och så började jag nian, och det kom nya sjuor till vår del av skolan. Tre pojkar, med en speciellt irriterande blond "ledare" kom på att, fan, den där tjejen kan vi rå oss på. Så de började sparka på mitt skåp när jag stod och försökte ta ut mina lektionsböcker. De kom fram och "låtsasraggade" för att sedan brista ut i gapskratt, eftersom det var självklart att ingen skulle vilja ha mig.

En dag när jag skulle gå till min mattelektion så var de bakom mig, fnissandes. Den blonde pojken började gå mig i hälarna, så att jag tappade skorna. Efter tredje gången så brast det. Jag har inte pinat mig igenom hela högstadiet för att sedan bli mobbad av personer som till och med är mindre än mig! De borde visa litet jävla respekt, var min enda tanke.

Så jag vände mig om och tog i allt jag orkade. Omkull flög den blonda djävulen och förvirrat tittade han upp på mig då jag tornade över honom.

"Sluta!", fräste jag. "Jag är äldre än dig, visa litet respekt. Du ska aldrig mer komma nära mig, hör du det?"

För varje glåpord, för varje skratt, för varenda gång jag blivit utfryst - alla dessa minnen kom nu till ytan. Medan ilskan växte sig allt större så spände jag mina knytnävar. Jag var några sekunder ifrån att sparka honom hårt i magen, då jag såg en lärare förstrött vandra längs korridoren. Jag vände på klacken och gick därifrån.

Efteråt darrade mina händer av adrenalin och fruktan inför mig själv. Om den där läraren inte hade kommit, så hade jag sparkat. Om och om igen. För att ge igen för allt det jag fått utstått. Allt riktat på en person.

Efter den händelsen så såg jag dem inte mer. Förutom en gång, då de vita i ansiktet tog skydd i ett hörn tills jag gått förbi.

klä-klä-klänningar

Idag märkte jag till min förvåning att en av mina gamla favoritklänningar har blivit för liten. Min viktökning låg dock inte där den oftast brukar lägga sig på kvinnor - klänningen var nämligen för liten över bysten! Kanske ett problem att föredra, men attans också! Min favoritklänning!

Och på tal om klänningar. Jag har blivit helt coco-crazy över de där riktigt kvinnliga klänningarna. Femtio- och sextiotalsklänningar med snäv midja och stor vidd. Allt som är blommigt och har spets äter mina ögon upp. Och nu har jag precis för första gången under mitt internetanvändande gett Etsy en ärlig chans. Jag håller på att förgå, här.

Rosenflickan - en kärlekshistoria

För er som följer mig på facebook slaviskt kanske kommer ihåg att jag köpte rosor till mig själv för ett tag sedan. Va, inga slaviska följare? Nåväl, jag gjorde det en dag iallafall när jag mådde riktigt crappy. Även om mitt inre känns som tusen solar i jämförelse mot förut, så har jag ändå mina dagar då jag inte kan ta mig ur badkaret eller sängen. Och dagen jag köpte min lilla ros, var just en sådan dag.

Till slut bestämde jag mig för att om jag bara fick köpa en blomma för mina sista pengar, så skulle allt bli bra. Knäppt hur sådana fåniga mantran faktiskt fungerar ibland.

Jag har aldrig i hela mitt liv lyckats hålla en växt vid liv i mer än två veckor. Så jag förväntade mig en kort men intensiv period av skönhet från min lilla räddare i nöden.

Efter ett tag föll alla blommor av. Löven började skrumpna ihop och jag visste bara inte vad jag gjorde fel. Efter mycket experimenterande så började hon se litet glad ut igen.

Jag började kalla henne för "Min lilla Rosflicka", och ansade henne varje dag. Såg ledset hur hennes förut mörkgröna blad blev allt ljusare. Jag trodde hon höll på att dö.

Tills idag då jag kom hem från stugan ute på landet och såg en liten rosenknopp. Då förstod jag att hon inte alls håller på att dö. De ljusgröna bladen har hon växt fram själv!

Jag kan knappt vänta tills jag får se hennes och min första "egenproducerade" blomma slå ut.

Jag är så stolt!

gnäll

Jag är hungrig, trött och sjuk.

Men jag måste gå ned i tvättstugan och hämta upp tvätten. Vika, sortera, lägga in i skåp, hänga upp.

Sedan städa upp, helst diska och också bädda.

Önskar jag kunde få läsa om två av mina favoritböcker för första gången igen. Men istället sitter jag här och nyser och kan knappt andas.

Jag är sjujäkla grinig, helt enkelt.

Ett av de finaste minnena

Snart ska jag och D åka ut på landet igen. Jag vill åka ut nununu och lyssna på kvällens sändning av Karlavagnen och läsa böcker och springa omkring i stövlar och leta efter grodor när solen gått ned.

När jag var liten spenderade vi varenda sommar ute på sjön. Till ljudet av en mörk, lugn mansröst som diskuterade med inringande vakna själar, somnade jag stilla in. Inom hörhåll satt mamma och pappa och skålade med varsitt glas rött vin och samtalade lågt. Det svaga klucket av vatten som slog mot båten, och det stilla vaggande medan det regnade ute. Lukten av oljelampor och en bror som snusar bredvid. Själv låg jag och höll om min vita gosedjursbjörn och pillade förstrött på hans plasthjärta där det stod något på engelska som jag inte förstod. Sedan somnade jag in, och vaknade inte förrän nästa dag när solstrålarna sken igenom takfönstret och pappa har satt på kaffe. Han sjunger:

Oooooooch så titta' den lilla solen fram igen!

Och med den så kommer kärleken!

Då blir det solsken inne!

Och solsken ute!

För då tittar den lilla solen fram igen!

Och jag grymtar trött med trollhår som står åt alla håll.

Det är vad jag tänker på när jag sitter och lyssnar på Karlavagnen nu i vuxen ålder.

.

Det blev inget lila festande med gratis solglasögon. Istället skrattade jag gott åt Sunny Stand Up, och därmed Johan Glans, Soran Ismail med flera.

Nu sitter jag och fortsätter att spamma Gackt-låtar, och tänker att åren tickar på, men beundran finns kvar. Det blir ofta att man tänker så. 2004, det var 7 år sedan. Sju år!

"Gackt kommer till Stockholm i sommar", säger Magnus, min brors högra hand. "Jag tänkte SMSa och säga det, men så kom jag på att du nog redan visste om det."

Fnissande som en idiot svarar jag "Jaaaaa", (FLIN), "Jag satt när biljetterna släpptes och flödande av adrenalin".

p-p-purple!

"COLORS SOLBRILLOR är tillbaks! Ni som klär er lite extra lila

kommer gå hem med ett par på huvudet."

Jag kommer ju lätt få gratis solbrillor då, eftersom jag kommer vara i heltäckande lila. Lila strumpbyxor, lilaklänning, lila skor. Haha!

purple

En av mina födelsedagspresenter blev ett besök på Trädgår'n för att se en skara kända svenska komiker uppträda. Det kommer bli jag, min bror och dennes manliga vänner. Jag känner de flesta av dem, eftersom jag ofta svansar efter min brors upptåg här i Göteborg. De är alla ett trevligt gäng som behandlar mig väldigt snällt och beskyddande, kanske just för att min brors vakande öga ligger på för det mesta. Hur som helst så har vi ofta väldigt roligt tillsammans.

Efter detta så kanske, kanske vi ska gå på Nefertiti. Tydligen har de varje onsdag ett färgtema, och igår skämtade jag och bror om att det borde vara lila, eftersom jag - Tors födelsedag till ära - hade klätt mig helt i lila. Hör och häpna, så är det faktiskt färgen lila som gäller idag! Så jag och min broder har omsorgsfullt klätt oss i lila. Ifall att.

Fast nu sitter jag i min rosa jackklänning och rött läppstift. Det har blivit min morgonklädsel den senaste tiden. Varför inte trippa omkring i utstuderad, färgsprakande morgonklädsel liksom?

G igen

Det som för övrigt gjort honom nummer ett på bäst säljande manliga soloartister är att alla hans 39 (!) släppta singlar har varit på ORICON chart top 10. Vilket typ är som våran svensktoppen.

Det firar vi med att lägga upp Gackts senaste singel, Episode.0, som jag spammar just nu.

omnom osv

Idag äter jag sparris/kål/lök/paprika/getost till middag. Så jäkla gott. Ett plus med att ha ungefär tusen miljarder olika sorters grönsaker i kylskåpet är att man kan slänga i exakt vad man har lust att äta. Förstår inte såhär i efterhand hur jag kunde leva utan grönsaker förr. Det måste ju vara det godaste som finns, ungefär.

Hurra! Hurra!

Hurra, hurra, idag är ingen vanlig dag, för idag är gulltrollet Tors födelsedag! Idag blir han ett år gammal. Jag fick minst fyra kramar, och oräkneliga antal leenden slängda åt mitt håll. Underbart.

Hej!

En rätt cool sak har hänt. Gackt ligger nummer ett på Japans lista över bästa säljande manliga soloartister. Det tycker jag är coolt iaf, speciellt om man tänker på att han lyckats med detta under ca 10 års tid.

1.GACKT

2.Toshihiko Tahara　

3.Hiromi Go　

4.Hideki Saijo　

5.Kenji Sawada　

Onsdagen

Tidig morgon, klockan halv sju, gick jag med tunga steg uppför trappan och in i min systers kök. I en spjälsäng på andra sidan rummet står en liten Skrutt och ler soligt. Jag lyfter upp honom och börjar sedan göra i ordning frukost.

När han sedan sitter där i soffan med sin välling i högsta hugg, så tittar han intensivt på min prickikorvmacka.

"Da?" frågar han och gestikulerar med sin ena hand som han stoppar i munnen. Det är Tor-språk för "Jag vill äta".

Jag bryter försiktigt av halva mackan och ger den till honom. Förundrad plockar han bort prickikorven och börjar äta upp den. När första tuggan nått hans mun så skiner han upp i sitt soliga fyrtandsleende igen och säger "Namnamnamnam!". Resten av frukosten får jag ideligen tacksamma leenden och händer som sträcker sig efter mig. Tänk vad omtyckt man kan bli av en liten prickikorvmacka.

säger han

Jag har gjort det igen! Tappat bort viktiga saker, that is. Mitt pass, denna gång. Kan ju vara en aning bekymmersamt då jag behöver åka och köpa ulkuhul innan Dagen D. Men sådant löser sig alltid, som med allt annat, så nu är jag på väg till min broder för att få legitimationshjälp.

"Ett flak räcker till en person", säger han.

"Vi börjar dricka klockan tio på morgonen imorgon", säger han.

"Vi dricker dagen efter också", säger han.

Och sedan släpper han lyckobomben. "Vi ska sova på ett höloft", säger han.

Och mitt inre barn dansar av glädje för att äntligen få spendera tid på ett loft, något jag aldrig fick som liten. Och äntligen en riktig midsommarafton! Fantastiskt.

Fanastiskt, säger mamma.

Blir litet ledsen i ögat att folk inte säljer V.C. Andrews-böcker second hand på engelska... Vill inte läsa på svenska, har ju redan läst på svenska. Samtidigt drar jag mig för att köpa de resterande volymerna i den serie jag läser nu, då jag av erfarenhet vet att efter två böcker slutar de handla om den ursprungliga huvudkaraktären och deras barn tar över. Och så blir de mer deprimerande. Så att lägga pengar på sämre, deppigare böcker lockar inte nämnvärt.

Fantastiskt hur länge sedan det var som jag empatiserade så här mycket med en huvudkaraktär. Det var nog därför jag föll head over heels, som man brukar säga på engelska, för Andrews böcker som romantiktörstande fjortonåring. Fast den förmågan, att känna med karaktärerna, är ju ett dubbeleggat svärd. Fantastiskt att kunna slänga sig in i en annan värld med så mycket känslor, men när näsan tittar ut ur boken så blir min verklighet en pina att leva i. För allt som händer karaktärerna, händer mig med. Och att Andrews har återkommande teman som incest, agning, män som sårar och familjer som överger en, tja... det är inget nytt.

Så den senaste veckan så har jag varit passivt arg på de flesta män i min närhet, känt mig övergiven och hatad av min familj, samt haft en känsla av bitterhet i mitt hjärta. I någon timme eller två efter att jag slutat läsa, så klart.

Sedan har mina drömmar blivit mer verkliga igen, med ett ständigt flöde av aliens eller fantasy-raser som kommer och tar över världen. Och så vaknar jag med uppspärrade ögon och en kliande känsla av att jag måste fly och gömma mig.

Ja, så ser världen ut för de som är känsliga. Vi går och drar på osynliga ok av känslor som egentligen inte är våra egna. Är det inte fantastiskt?

gammalt

Åh herregud... Min allra första bästis vill bli vän med mig på facebook. Jag får tårar i ögonen och ser det som om hon äntligen har förlåtit mig för att jag inte kom från samma bakgrund som henne. Jag var den som inte kunde förstå, jag kom från en för bra familj för det. Bara det att mitt uppe i allt så glömde hon bort att ens låta mig försöka förstå.

Vardagsfint

Jag tycker om folk som sjunger fast det är människor i närheten. Exempel när man går och ska boka tvättid, och en kvinna nynnar medan hon viker tvätt. Eller bibliotekarien som sjunger på jobbet medan jag sitter och läser om Sven Hedin.

gakuto, han sjunger där borta

Har för övrigt drömt om GACKT tre gånger den här veckan. Och om jag ska vara ärlig så börjar jag nog bli litet nervös.

/Emelina, mentalt 16 år.

tandläkarmonstret returns

Jag var hos tandläkaren idag igen. Jag hade redan innan bestämt mig för bedövning pga ett litet större hål som skulle lagas. Min tandläkare som jag avskydde i början, men som jag nu tycker om, sa att det skulle stickas litet. Litet??

"Slappna av, annars fungerar det inte som det ska", säger hon. Panikögon svarar jag med. Någon sticker in en nål in till benet på min käke, klart jag inte slappnar av.

Allt efter var ett virrvarr av panik, ångest och en undran om bedövning kanske inte riktigt är min grej ändå. För det slutade med att jag fick två bedövningar varav ingen av dem träffade där de skulle. Så det enda jag fick var en halvt bortdomnad tunga och ingen bedövning för borrningen. Å andra sidan är jag van att borra utan bedövning, men när man sitter där halvt panikslagen av främmande preparat i käften och hon frågar om man är litet stressig, tja... då gjorde det ondare än vanligt. Men jag får skylla mig själv, som det godismonstret jag är.

Panikschen

Idag upptäckte jag att det bara var några få kronor kvar på mitt konto. Så mycket koll har jag på min ekonomi. Tankar som "Hur ska jag få tag på cigaretter?!" och sedan "Vänta ett tag, vad tusan ska jag äta?" avslutas med an ansenlig liten summa av panik. Men det här händer mig så ofta, ack jag ansvarslösa själ, att jag till slut bara rycker på axlarna och tänker att det löser sig.

Fast nej, nu ska jag -på riktigt!- sälja mina Vivienne Westwood-saker. Vem behöver dem, liksom? Inte jag iallafall. Och jag behöver ändå trappa ned på mitt cigarettrökande, så tjoho tjohi, allt är så positivt.

Imorgon ska jag nog gå ut och hälsa på min lilla kattvän. Han/hon har lång svartvit päls och tycker om att ligga i en liten dunge där jag tycker om att sitta och läsa när det är vackert väder. Om mina förbenade böcker kunde komma bara.

Tills dess att böckerna kommer så spelar jag Puzzle Quest så länge.

vill läsa nunununu

När kommer mina böcker då? Tänk om jag inte får dem idag. Tänk om jag måste vänta ända till måndag med att få läsa mina skandalböcker? Hemska tanke! Jag har gått runt sysslolös de senaste dagarna för att jag inte vill komma ur min "zon", men en hel helg klarar jag nog inte av att vänta. Ledsen hest, frust!

Demonstranterna minns tillbaka, tio år senare

"Jag var en fredlig icke-våldsaktivist som blev arresterad efter att ha varit på fel plats vid fel tidpunkt (satt och åt smörgås på Viktoriabron där polisen stängde in ca 150 personer och forslade bort dem till Kvibergs regemente). Jag kommer aldrig att glömma brutaliteten; en tjej blev nedslagen av polis när hon ställde sig upp och frågade "varför?" Vi som satt på bron i sommarhettan var inga stenkastare. Några var på väg till jobbet. Jag satt i en bur i sex timmar utan mat och vatten.
Jag kommer heller aldrig att glömma ljudet av helikoptrarna, ljudet av när poliserna taktfast slog batongerna mot sina sköldar, hästarna som red in i folkmassor, en kille som blev söndersliten av polishundar, samt en hårdhänt visitering av ingen orsak alls där polismannen tog mig på brösten/mellan benen. Göteborg var en krigszon.
Jag kan förstå att stenkastande tonårspojkar utgör ett hot för den allmänna ordningen när de kommer i grupp. De såg sin chans att praktisera anarki genom att förstöra de rika bankernas och McDonald's skyltfönster. Men - att beskylla dem för att vara organiserade terrorister och genom detta rättfärdiga den märkliga barrikaderingen av Hvitfeldska gymnasiet var att ge 100 individer av 50 000 demonstranter allt vatten de behövde på sin polishatande kvarn."
Sandra Ingvarsdotter, 29, Lund

/från gp.se

bored to death.

Jim Jarmusch: So I really loved your novel. Dark, funny, perverted, beautiful. You must really suffer from the terrifying clarity of your vision.

Jonathan: Thank you. I do suffer. Thank you.

här.

önsk

Jag behöver inte en massa pengar varje månad, jag lever gärna enkelt. Det enda jag önskar är att jag skulle kunna ha råd att köpa en bok, bara för att jag känner för det. Men det kan jag inte.

Nya medlemmar till GACKTs YFC tour i Europa

En gammal Lolitabild. For your amusement.

so true

hittepå

Sådana där saker man glömt men som man kommer ihåg när man ser det framför sig är fint. Som de där stråna man kan hitta på bergsklippor i skärgården som ser ut som något slags havre, fast mycket skörare. När man plockar ett strå, springer till mamma och utbrister "Tupp eller höna?!", och hon få gissa. Hon väljer alltid höna, för tupp blir det nästan aldrig. Och så pressar jag ihop strået mellan tummen och pekfingret och drar uppåt. Mellan mina fingertoppar stoltserar den präktiga strå-tuppen och jag blir överlycklig över att jag äntligen lyckades. Ungefär som när man har ett mariekex i handen och pressar i mitten och hoppas på tre bitar så att man får önska sig något.

... Det kom jag på när jag vandrade nerför Ramberget på Hisingen för några dagar sedan och såg just ett sådant strå. Det blev en höna, men jag var lika lycklig för det.

För fem år sedan...

... balanserade jag på stenar vid Odaibas strand iförd Lolitakläder. Rainbow Bridge i bakgrunden.

My brain never really turns off

Zappade runt på TV:n och råkade än en gång stöta på den där fantastiska dokumentären på Kunskapskanalen. Vackrare dokumentär har jag nog inte sett. Den heter Goodnight Nobody, eller En Värld Utan Sömn på svenska. Regisserad av Jacqueline Zünd.

Handlar om fyra människor runt om i världen som lider av sömnlöshet. Speciellt vackert är kinesen Lin Yaos historia om bråkande föräldrar som hon försöker hålla glada genom att studera till ett yrke hon inte ens vill jobba med, men som hon till slut får betala med att aldrig mer kunna somna. Eller Afrikanen Jeremie Kafando som jobbar som vaktmästare på en teater och solodansar inför herrelösa katter mitt i natten för att få tiden att gå.

Jag rekommenderar den starkt.

Se gärna trailern här nedan. Dock finns det ingen översättning på engelska, men känslan finns kvar.

Dollanganger

På tal om gamla favoritkaraktärer- och författare, så har jag snokat runt på The Complete V.C. Andrews hemsida i flera timmar nu. Önskar att jag kunde köpa affischer med motiv från Vindsträdgården och Blomblad För Vinden. Älskarälskarälskar de mörka omslagen med likbleka och rädda huvudkaraktärer.

C-c-c-chris!

Jag kunde inte hålla mig och var tvungen att beställa två Virginia Andrews-böcker på Adlibris. Det där intensiva suget att läsa fullitteratur är rätt så fascinerande. Det är som om hela kroppen skriker att den måste få läsa om familjeintriger och vackra människor med mörka hemligheter.

Fast nu har jag läst om Vindsträdgården-serien med (älskade) Christopher och Cathy så många gånger. Så det blev bestämt att jag ska ge mig in på andra omläsningen av Casteel-familjen istället, fast på engelska den här gången. Om jag inte minns helt fel så innehåller andra boken en labyrint, en skenande häst och såklart, halvincestrelationer. Om inte böckerna kommer imorgon så dör jag nog bestämt.

Han måste vara bög, sa de.

Längst uppe på hyllan, så högt att man nästan inte ser det, så ligger Daniels gamla lackbyxor han använde som tonåring. Jag tycker tanken på tonårs!Daniel är väldigt underhållande, och jag börjar fantisera litet hur det skulle vara att träffa honom. Sedan skrockar jag litet för mig själv inför den mentala bilden av Daniel i lackbyxor. Jag menar, kom igen. Lackbyxor! Otroligt roligt ju.

JUNIJULIAUGUSTI osv

Jag har aldrig riktigt varit en stor beundrare av sommaren. Det är faktiskt den månad jag tycker minst om. Det finns otaliga saker som jag kan radda upp varför just sommaren är mindre bra, men nu skippar vi det, tycker jag. Istället skriver jag om de saker som jag upptäckt är trevligt med de senaste två somrarna jag spenderat i Göteborg.

Frukost på utegården/balkongen -- fantastiskt! Som arbetslös och djupt deprimerad förra sommaren så var det en av de få ljuspunkter jag hade i min vardag. Ostadigt balanserade jag min orange:a kopp ut på gården med två knäckemackor i ena handen. Sedan satt jag där i två timmar och riktigt njöt av allt blomster, kaffe och de otaliga mängder sudoku jag aldrig tröttnade på att lösa.

En annan fantastisk sak som jag har märkt är att nu när jag inte använder smink längre, så går jag hellre ut och njuter av själva vädret. Sommarvärme för mig förut innebar ett ständigt koll på rinnande smink och oroande över att man såg ut som en svettig padda.

Också håret har ju en tendens att bli krulligt och frissigt, vilket jag alltid gnäggat negativt över eftersom plattången+Emelina=sant. Fast nu plattångar jag det inte längre heller. Nu välkomnar jag mitt söta självfall som alltid gör att jag får små mjuka lockar som ramar in mitt ansikte.

Och alla event sedan! Sommaren får som bekant Sverige att börja leva igen, och alla påhitte-saker händer alltid på sommaren. Saker såsom Andra Långdagens Dag (som jag inte kunde gå på pga att det är ett alkoholrelaterat event...), symfoniorkesterns spelning på nationaldagen i Slottsskogen, Picknickfestivalen, allt grillande, åka ut i skärgården, leka utomhuslekar såsom kubb och frisbee och fotboll och... ja, det finns mycket att göra, om man så bara vill.

Nu blev jag litet trött på Positiva Emelina, så nu går jag och dricker kaffe. Tjipp!

Ode to pearshaped loveliness

Jag har under det senaste året gått upp ungefär tio kg, vilket jag bestört märkt under morgnarna då jag ska välja kläder för dagen. Ungefär hälften av min garderob får jag inte på mig längre. Det här är ett relativt nytt problem, då jag bara stött på det när jag kom hem från Japan och märkte att den svenska dieten inte fungerade lika bra som den japanska. De där skinny jeansen som jag glatt köpte och sedan "växte ur" två månader senare fick en ledsen mungipa eller två, men så mycket mer än så var det inte.

Ni vet den där eviga missnöjdheten med ens fettmängd -- den blommade upp för mig. För första gången har jag blivit plufsig på riktigt. Jag har alltid gnällt om min stora rumpa och bastanta ben, men på senare år har jag börjat bli mer bekväm med min päronformade goodness. Mycket tack vare en viss pojkvän som uppenbarligen uppskattar det. Men så nu har allt blivit litet för mycket av det goda.

Men jag orkar ärligt talat inte med sådan här fetmapanik längre. Nu sätter jag stopp. Från och med nu ska jag tycka om min kropp och vara snäll mot den. Den må se ut som att jag har en liten bulle i ugnen, men då får det väl se ut så då. Det är en rätt söt bulle isådanafall. Och armarna och benen och ansiktet som fått en extra halvcentimeter får gärna vara där eller inte, det spelar mig ingen roll. Jag tänker försöka göra min kropp glad med god mat såsom frukt, grönsaker och nötter istället för cola, fet mat och godis. Jag tänker självklart inte sluta med allt det, men jag vägrar få dåligt samvete så fort jag stoppar något kaloriefullt i munnen. Jag är trött på dåligt samvete, nedvärdering av mig själv och missnöjda mungipor. Naturligt är bäst, har jag hört.

På senaste tiden...

... Har jag fått grönsaks- och fruktdille. Häromdagen när min ömma moder var och hälsade på så gick jag hem med ett helt last av ovannämnda saker. Paprika, squash, aubergine, vitkål, persikor, banan, vattenmelon, honungsmelon, spenat, tomat... Det var roligt att lasta in så mycket nytt i kylen.

... Har jag raderat alla mina Facebook-spel.

... Har jag slutat använda smink. Helt.

... Har jag fått två nya fina kjolar av min ömma moder. Man kan snurra i dem så står de rätt ut. Sådant blir man glad av.

... Har jag fått ungefär världens största säng av min far. Att gå från en knapp 90 cm säng till en som man kan rulla runt i utan att stöta på sin granne är ett uppbyte som heter duga!

... Försöker jag mer eller mindre bli "vit", i den alkoholrelaterade bemärkelsen.

... Har jag börjat planera inför hösten som förhoppningsvis blir något annat än dagdriveri och misär. Önska mig lycka till!