lördag 31 maj 2008

En gång på en bakgata


En gång på en bakgata i Nakano så kom det fram en gammal dam till mig, min bror och min pappa. Hon kunde nästan ingen engelska alls, men berättade hela sin livshistoria för oss. Att hennes man dött för några år sedan. Att hennes brorson bor alldeles för långt bort, och att han aldrig hör av sig. Att hon älskade Elvis över allt annat, och sjöng på hans låtar när hon kände sig ensam. När hon pratat färdigt tog hon våra händer och tackade oss med tårar i ögonen.


Sedan lämnade hon oss, med sin cykel, sjungandes på en Elvis-låt.

fredag 30 maj 2008

fyllemojs

Jag blir konfunderad när det gäller Fickel.
Fickel Fickel Fickel. Fickeeelllll. LLL. Fi-fi. Fickel.

Hm, ja.


Jag och Linda är bra skit. Och stolen. Alltid stolen.


... STOLEN!!

torsdag 29 maj 2008

http://xkcd.com/

Soltimmar

De senaste dagarna har jag vaknat klockan fem på eftermiddagen. Så fort klockan har ringt så har jag bara snooze:at i en timme och sedan fortsatt att sova. Ingen bra idé. Man mår inte bra av att gå upp så sent. Jag behöver litet sol för att må bra.

Så igår ställde jag klockan på andra sidan rummet. Klockan halv två gick jag upp. Kanske inte den bästa tiden heller, men det är fan så mkt bättre än fem. Jag är på såntdär myshumör som man får när man går upp och gör en mysig frukost bestående av kaffe, toast med brieost & tomat och en persika. Solen skiner in, och jag njuter av mitt nyomdekorerade rum och Six Feet Under. Livet är rätt mysigt ändå.

onsdag 28 maj 2008

fräcka gamla tanter

Det är väl ingen hemlighet direkt om att Emelinas favoritmärke är Vivienne Westwood. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som får mig att bli så lidelsefull så fort detta märke kommer på tal. Kanske är det hennes provokativa design och tryck? Hennes otroliga smycken? Eller kanske tillochmed Vivienne själv, som nog är den coolaste gamla tanten jag någonsinn lagt ögonen på.
Men jag ska vara ärlig. Smyckena föll jag för först, som så många andra. Det var orber hit och dit, och alla små ungar i Harajuku, Tokyo, gick runt och stoltserade med dem. Jag ville också stoltsera. För innan Vivienne-tiden så var jag aldrig intresserad av märkeskläder.

Det hände något konstigt med mitt tänk och hur jag relaterade till märkeskläder. Jag köpte en handkerchief eller två, ett par strumpor och litet strumpbyxor. Småplock. Det var inte förrän jag köpte den där orange:a hatten som saker verkligen började sätta igång. Det var som en spärr släpptes inom mig. Jag var bara tvungen att köpa mer. Vid den här tiden hade jag också flyttat in med min amerikanska roomie Lauran. Lauran dyrkade Vivienne, hon hade tillochmed en orb intatuerad på sin vänstra arm.
Lauran iklädd Vivienne-kläder och man kan skymta hennes underbara tatuering.

Jag bestämde mig för att söka reda på en Vivienne-väska. Det var mitt ultimata mål. Jag gick runt och letade en månad, gick in på alla möjliga affärer, jämförde, tänkte. Till slut ringde jag med adrenalin pumpandes i kroppen en eftermiddag till Lauran och sa att jag hittat den. Den.
Mitt första stora köp. Efter detta var jag redan förlorad. Två månader senare hade jag köpt ett halssmycke för 2000:- och ännu en väska för 3000:-. Jag köpte alla accessoar som jag kunde lägga vantarna på. Spamkollade alla Vivienne-hemsidor konstant, flera gånger om dagen. Jag räknade konstant mina pengar för att se hur mkt jag skulle kunna ha råd med. Alla mina inlägg på internet handlade om Vivi-saker jag ville ha eller hade köpt.

Nu har saker och ting lugnat ned sig litet. Jag antar att det blir så när man inte har tillgång till Vivienne-butiker. Min ekonomi är inte vad den var förut heller, så jag har inte råd med min älskade Vivi längre. Men man kan alltid drömma om de där dagarna då Vivi var mitt allt.


tisdag 27 maj 2008

Samtal med döda


Jag har precis sett färdigt på första säsongen av Six Feet Under. Jag känner ett mysigt purrande inombords, speciellt inför karaktären David. Denna lilla tillbakahållna bögen får mig att fnittra så fort han bryter sig ur sitt skal. Flera gånger under tiden i Paris & hemma i Nyköping så har jag kommit på mig själv med att sakna att titta färdigt på den här serien. När jag väl ser en serie, så blir jag iofs nästan alltid helt uppslukad, så det kanske inte är så konstigt. Ibland brukar jag undra hur många serier jag sett egentligen. Om man skulle räkna med alla anime-serier också... jag vill nästan inte ens veta hur många timmar jag lagt ned på att se på allt.
Tack Hannes för tipset!

O du store Tärning

Under min semester har jag under de otroligt jobiga resetimmarna haft näsan i en bok vid namn Tärningsspelaren. Den handlar om en viss Dr Luke Rhinehart som en dag av en slump börjar använda sig av tärningar för att bestämma hur han ska bete sig. Han skriver upp 6 olika alternativ, och den siffra som tärningen visar, utför han. En otroligt komisk bok fylld med konstant personlighetsbyte gällande huvudkaraktären och alla de konstiga "uppdrag" som Tärningen ger personerna i boken.


Ett utdrag ur boken som jag inte kunde låta bli att skratta till (det spoilar ingenting):

"... då Tärningen givit mig i uppdrag att skriva fyra sidor och använda mig av ett nytt språk, som huvudsakligen bestod av ord ur vårt vanliga vokabulär men med ny grammatik, syntax och betoning. Jag skulle försöka uttrycka vad jag verkligen kände. Jag satt i en hel timme och bara ritade krumelurer. Men till slut skrev jag en mening: 'Mickmej pinka ping pong poesi.' Jag tyckte det lät bra men syntaxen var för regelbunden. Jag skrev en mening till: 'Flådd. Flåddupp, stekt. Pinne en.' Det kändes bättre men saknade predikat. 'Farsbror bonnmarska rumlar på soflarn. Lyssnar frillingar vid dölören.' Jag log för mig själv. Jag kände att jag höll på att närma mig sanningen. Men jag skulle uttrycka verkliga känslor. Hur skulle jag kunna göra det utan att vara löjligt tydlig och banal? Jag måste gå tänkte jag: 'Ja e förrfattarre. En förrfattarre e nån såm fattarr. Ord, ort, ost...'"

Så nu när jag kom hem, bestämde jag mig för att prova på denna "terapi" även jag. Tärningen slutade på en trea-- jag skulle röka. Med tanke på att jag är hur sjuk som helst, går runt och hostar så att det låter som om jag ska dö av cancer, så lät det som ett väldigt dåligt val av Tärningen att göra. Men jag gjorde det ändå. Efter ett tag iaf.

tisdag 20 maj 2008

Summering

Imorgon hoppar jag och Linda på bussen hem till Nyköping, för att tidigt på onsdagsmorgonen bege oss till Paris. Idag har jag städat som en tok på mitt rum. Och mitt rum börjar nu likna... ett rum, faktiskt! Jag har levt i mina ouppackade saker i över ett halvår. Det är så typiskt mig. Men nu bestämde jag mig för att fixa den delen av mitt liv, så nu har jag en mysig liten hörna fylld med mörka trämöbler med snirkliga ben och mörkröda tyger.

Helgen bestod av: förfest innehållande hemmabyggda kojor; utgång på ngt uteställe med billig öl och alltför hög volym; dansande på Sticky en timme tillsammans med allas våran Linda. Sedan spenderades den resterande helgen med chips, dator och klappande av katter. Litet sådär halvslack:igt som det borde vara.

Men åhåh, jag blir alltid såhär nervös av att resa ngnstans. Man tycker att jag borde vänja mig. Men icke. Istället går jag runt och förväxlar min upprymdhet med förälskelse i Linda, halvångest över att jag knappt packat ngt, samt inspelande av band till vår bandspelare som vi ska ha med oss till Paris.

Jag borde kolla upp om de säljer Anna Sui ngnstans i Paris.

söndag 18 maj 2008

Hattminne #1

Jag älskar hattar över allt annat. Eller nej, jag älskar nog skor mer egentligen-- men hattar ligger rätt tätt efter. Anledningen till att jag började använda hattar till och börja med, var pga min hårfärg. Blond. Och eftersom jag aldrig varit speciellt rik, så blir det alltid en skitful utväxt väldigt fort. Så det löste jag med att skaffa mängder med hattar för att dölja detta fenomen. Vilket också är den mest naturliga förklaring folk får när de frågar (vilket de gör otroligt ofta, faktiskt).

Jag använder mina hattar beroende på vad jag har valt för kläder för dagen. Väldigt ofta baserar jag hela min outfit på hatten jag valt att använda den dagen. Så därför har jag vissa speciella minnen till vissa hattar. Saker jag alltid kommer att förknippa med vissa hattar.

Ta till exempel min vinröda CHOICE hatt;


Jag kommer nog alltid att förknippa den med dagen då jag spenderade en onsdag i Shibuya med Lauran, min dåvarande amerikanska roomie. Vi hade varit och sett Marie Antionette, och lyckades random hitta en jättestor poster med vårat dåvarande favoritband Dir en grey. Såklart var vi tvungna att filma, och detta blev resultatet: två tjejer som skuttar omkring på en liten bakgata i Shibuya, piper som jag vetintevad och pratar hemsk engelska.

En glasögonorms bekännelser

Ibland får jag för mig en del saker som jag bara -måste- prova. Som t.ex. en dag för några veckor sedan då jag slogs av tanken att jag faktiskt inte kan titta i kors. Ett av de många bieffekter man får stå ut med som glasögonorm.
När jag var liten så kollade jag bara med ett öga. Så då gled alltid det andra inåt, för jag använde det ändå inte. Detta tyckte jag var väldigt jobbigt när jag kom upp i tonåren, speciellt när man badade, för då blev det ännu värre. Så mamma frågade mig en vacker dag om jag ville operera mitt högra öga, korta litet på ena sidans ögonmuskel, sy ihop det igen, så att det ögat jag inte använde så mkt var -tvunget- att vara rakt. Jag sa glatt ja till denna faktiskt mer eller mindre skönhetsoperation. Två månader senare åkte bandaget bort, och jag var tvungen att vara med på idrotten igen (jag fick inte vara med då ögat läkte, för om jag skulle fått en smäll i huvudet skulle jag ha kunnat bli blind).

Vad blev effekten av denna operation då? Jo, sådana där ögonövningar nivet, som man börjar med en brusig bild nära ögonen och sedan sakta drar den ifrån, så att det bildas en figur i allt brus? Sådana kan jag också se nu! Jag har också fått sidsyn, vilket jag inte alls hade förut (ni ska bara veta hur mkt jag använder den och smygkollar på folk hela tiden!).

En av alla de skills jag alltid velat lära mig, är just att kolla i kors.

frank + judy

Världens bästa Linda skrev världens bästa sak idag. Det är nog det finaste någon har gjort för mig, tror jag. Eller något -av- det finaste iaf. Visst är hon underbar?

Åh, dessa 50 långa år vi spenderat tillsammans (eller tja, ibland känns det som det). Jag älskar henne bara mer för varje dag som går!


lördag 17 maj 2008

http://xkcd.com/

Ankliv och alla dessa äventyr

När jag var liten så var Ankliv en av mina favoritprogram. Jag har alltid varit svag för de där klassiska äventyren. Och om jag inte såg dem på Disneydags, så drömde jag mina favoritdrömmar om det. Jag kan inte påstå att jag var speciellt tomboy:ig av mig som liten, snarare tvärt om-- jag har alltid velat vara så flickig som möjligt, eftersom mina klasskamrater hade så svårt att se mig som någon utöver flickan som de skämdes över att erkänna att de lekt med. Men hursomhelst, så var det i mina drömmar som jag alltid återvände. Emelina - den stora hjälten som räddar dagen! Jag kommer ihåg rysningarna som gick genom kroppen när jag var i en speciellt farlig situation. Det var som elektricitet. Jag svingade mig i lianer, hoppade mellan stenblock och avgrundsdjup, slogs med svärd mot elaka skuggor, och fick alltid mitt hjärtas prins i slutet.

Därför har jag alltid varit svag för historier som handlar om äventyr. Speciellt då t.ex. Ankliv, eller Ducktales (vad man nu föredrar att kalla serien). Till exempel då de åker i tidsmaskinen, möter Bubba, hittar diamanter, problemen de stöter på när tidsmaskin-glassen smälter och de inte kan ta sig hem igen.
Så nu har jag börjat ladda ned Ankliv igen, för att få återuppleva allt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter. För det gör jag.

fredag 16 maj 2008

:(

Linda fick en pannkaka.

torsdag 15 maj 2008

klad hundt

Gammalt inlägg hittat på LJ, 30 April 2007:
"One of them usual mornings. Just finnished breakfast, dog in lap. Don't remember how she got there (did you climb onto the sofa again?). She starts licking me, I start petting her. Ends with repeated "Too cute! Too cute! Too cute!" and a wiggling, incredibly happy, dog."


Jag kommer nog aldrig sluta sakna henne.

tisdag 13 maj 2008

we're going to the gaybar

Jag och Linda var på inflyttningsfest i fredags. Mona och Jophee, aka allas favorit-lesbian-par, har flyttat bort från Olofshöjds studentmisär och flyttat in i en litet vuxnare (läs: fräschare) lägenhet.


Sedan försvann flicktrion vidare till Gretas, allas våran gaybar som jag hitills vägrat gå till av någon skum anledning. Den visade sig vara fylld av SCHLAGER, söta små gaysaker och äckliga straighta killar som vägrade ge upp (när jag sagt "nej, gå härifrån" efter tredje gången fattade de vinken... geh). Jag gick dit för att dansa! Som alltid~



Vi fick bland annat besök av en herre som frågade om jag jobbat som modell. Vilket jag har! Så min självupptagna sida njöt av situationen när han "fixade till mig" och tog kort. Det kom även fram en pojke i fin röd tröja utanför och frågade samma sak. Jag borde gå på gaybar oftare, haha.






Jag vet inte riktigt varför, men den senaste tiden så har jag festat som jag vet inte vad. Ungefär tre dagar i veckan. Det är väldigt olikt mig, även om jag nu iofs har haft otroligt roligt varenda gång, men.

SNART PARIS

söndag 11 maj 2008

Jadu, ännu en gång har jag och Linda bevisat hur otroligt bäst vi är.
Hemmafest i ett kollektivhus med runt 40-50 pers, tema 70-tal. Vi kände oss rätt off i början, eftersom vi druckit dagen före. Men på något sätt så står vi snart och dansar till the Knife, pratar tatueringar, dansar runt barfota på gräset utanför & sitter inne i köket, spelandes gamla klassiska svenska låtar på en gitarr som ingen av oss egentligen kan spela på. Jag har en blåsa på tummen nu.

Sedan går vi hem, skuttar & hoppar, sjungandes på håkans melodi om Göteborg. Natten doftar underbart, vi springer litet, skrattar en massa. Väl hemma sätter vi på gamla Disney låtar, skrålar som jag vet inte vad & hoppar omkring i alldeles för höga skor. Finalen består av tittande på Skönheten & Odjuret, varav vi sitter och suckar och önskar oss ett varsitt odjur. Samt det där megastora biblioteket som Odjuret ger till Belle. Det är något jag önskar mig ända sedan jag var liten. Drömrummet.

fredag 9 maj 2008

jagvillbara

Gudgud vad jag inte alls känner för att gå och festa ikväll. Sedan så gör ju inte faktumet att jag måste vara iordninggjord och färdigäten om... en kvart! saken bättre heller! Yeah!


Jagvillbara sitta hemma och skabba mig tillsammans med Linda. Och Gaara.
(Jag & Linda 2004 eller 2005)


onsdag 7 maj 2008

Hur man överlever en konsert

Jag snubblade över ngn j-tards helgonpress, där personen hade lagt upp en youtube-video med Dir en grey. Förvånande nog så fick det mig att bli relativt nostalgisk. Alla minnen som tonåring, eller bara alla dessa konserter man gick på. Jag gick på 6 konserter med Dir en grey under loppet av ett år. Jag kommer ihåg hur jag levde på pumpande adrenalin flera timmar efterråt; hur man dagen efter gick på ännu en konsert, och gav sig fan på att komma allra längst fram den här dagen också. Minnen av armbågar som trycks in i bröstkorgen, hur man stöds upp av de 5 människorna som omger en. Hur man såg ut som SKIT när konserten var över; håret hängde i stripor, kläderna var blöta ända in på underkläderna, och man skakade så man knappt kunde stå.

Tack vare det året av konserter, så betraktar jag mig nuförtiden som en mästare på konsert-överlevande. Jag vet alla förberedelser man måste fixa innnan man ger sig in i folkhavet, såsom att dricka väldigt mkt vatten (men inte för mkt, för man får inte bli kissnödig!);
ha ett svettband runt handleden eller en handduk runt halsen (för att torka bort svetten ur ögonen!);
ha en flaska vatten knuten vid skärpet (du behöver dricka det efter halva konserten, annars svimmar du, eller tja, jag gör det iaf);
skrik inte under encore:t! Jag måste styrka detta. Visst, det är en rätt trevlig känsla att skrika så att du inte kan prata längre, och belöningen när bandet kommer ut är rätt mäktig. Men de kommer ut, vare sig du skriker eller inte. Detta slösar bara dina krafter på i onödan. Plus att jag svimmar av detta också;
ha alltidalltid armarna framför dig som ett kors vid bröstkorgen (du måste kunna skjuta folk ifrån dig om du kommer i en position då du inte kan andas).

Detta är allt du behöver veta för att klara av en konsert i klass med Dir en grey! :D
Utöver allt detta, ska man bara ha roligt! Dansa, hoppa, skrika, skratta.




Ibland kan jag tycka tanken på allt detta är komisk. Ibland undrar jag om folk som lär känna mig i nuläget, kan tänka sig att jag varit och tyckt om sådana band en gång i tiden. Men det är mkt som gömmer sig bakom mina söta flickklänningar och högklackade skor. För en tid som inte alls var speciellt länge sedan så levde jag för att få skrika mig hes på konserter.



Judy min vän

Nyaste bloggen är startad. Denna blir min första officiella, öppen för allmänheten, alla är välkomna, KOM PÅ KALAS! osv. Ni fattar galoppen.

Jag börjar mitt första inlägg med att förklara namnet som pryder bloggen. Judy my friend, eller Judy min vän som det heter på svenska, är den låten Tommy Körberg tävlade med i Eurovision 1969. En ung, stilig Tommy som jazzdansar så smått och flirtar med ena ögat. En Tommy som får mitt flickhjärta att klappa hårdare, och därmed värd att döpa en blogg efter.Kolla, vettja!