Jag läste väldigt mycket som barn, och detta gjorde att jag väldigt snabbt fick lätt för att stava och i allmänhet förstå ord. Såklart så förstår ju inte ett litet barn alla ord, och denna "fallenhet" för ord kan lätt bli komiskt i vuxen ålder. Detta märker man speciellt när sådana ord man läst som barn men aldrig faktiskt uttalat, ska yttras som vuxen. Daniel brukar ofta titta snett på mig och småskratta litet när sådana incidenter inträffar. Ett exempel är Falköping. Jag uttalar det som om det är en stad med falkar i. Falkköping, alltså. Jag blev oerhört ledsen när jag för ett halvår sedan insåg att det inte är ett Köping med falkar i, utan bara Fal...
Vad är Falar för något, liksom? tänkte mitt inre barn.
Det är mycket finare med tanken på att det finns en massa falkar i Falköping... Så jag bestämde mig för att fortsätta uttala det som är fel. Stackars falkar, liksom. Var skulle de annars ta vägen?
Eller ordet "landsting" till exempel. Bilden i mitt huvud delar upp ordet i land-sting. Eller ordet "skyla" - jag vet för mitt liv inte hur tusan man uttalar det. Daniel påminner mig hela tiden, men det går bara inte in. Eller på samma sätt som jag omöjligt kan uttala Dumbledore och Hermione med engelskt uttal. För mig heter de den försvenskade versionen av namnen, alltså Dumbledår och Hermiåne. Och varje gång jag säger Snape så brister Linda och Petro ut i skratt.
Och varför ska det vara så svårt att komma ihåg hur man stavar "noggrann"? Det ordet ser ju helt deformerat ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar