söndag 23 mars 2014

litet döda kor.

Sitter och tittar på Supernatural, och plötsligt så dyker ett avsnitt upp där de hårdsubbat (hard sub). PÅ SVENSKA. Blir alldeles galen, vill liksom spontant resa agg och fräsa med vassa, fäktande klotassar.

Det är som att slungas tillbaka i tiden, när man sitter på golvet i vardagsrummet och frågar mamma "Vad säger de nu?". Efter några år blir man blind av undertexterna - man märker dem inte ens för att man är så van att skumläsa igenom dem. När man sedan börjar förstå mer och mer engelska, och kan koppla ihop den talade engelskan med den svenska översättningen. När man börjar inse att översättarna översatt fel, även fast det bara egentligen är en liten skitgrej. När undertexten på svensk TV börjar bli irriterande och i vägen. När man går över från svensk undertext till engelska. När man slutar använda undertext över huvud taget.

Då kommer detta. KABLAM.


lördag 15 mars 2014

Sjukhusupplevelse!

Heeeej! I'm back!
Jag har legat på sjukhus tills nu. Det var en väldigt underlig upplevelse, då jag aldrig varit med om det förr.
Jag har haft ont, jag har gråtit. Fått besök, fått blommor. Fått antibiotika i droppform, ständigt haft en nål intryckt i armen och gått runt med en sådan där droppställning. Som sagt, en väldigt underlig upplevelse.

Jag hade en inflammation i äggstocksledarna. Jag låter denna SMS-konversation förklara allvaret i det hela:

Jag: "Mitt infektionsvärde var förresten, tydligen, 190 igår och 110 idag. Vanligtvis har man 5(!!!!)."
D: "Ja, för du väntade för länge! 190 i CRP är inte bra. En läxa! Inte gråta hemma så länge. Vi får hoppas det gått ner mer imorgon så att du inte behöver ligga kvar mer."

Då undrar jag hur mina värden såg ut den första dagen jag fick ont. Eller dagen därpå, när jag låg hemma och höll ut. Eller dagen då jag till slut var tvungen att åka in till akuten.

Så det blir en läxa både till mig och er där ute. Inte gråta hemma så länge. Vänta inte för länge.

onsdag 12 mars 2014

Smärta är ett för svagt ord.

Jag tror att jag var med om den mest smärtsamma upplevelsen igår. Klockan fem vaknade jag av magont. Jag är ju van vid det, jag har haft sådana här problem sedan fyra år tillbaka. Men i början kom det max två gånger per år. Sakta har det eskalerat till hur det är idag. En gång var tionde dag, ungefär. Jag vet inte vad som är fel - jag vet bara att det gör fruktansvärt ont.

Jag springer upp ur sängen, för det enda som kan döva smärtan är att stå någorlunda rakt. Det hjälpte inte. Kallsvetten började rinna, och snart rann svettdropparna längs hela kroppen. Har aldrig varit med om ett sådant flöde av vätskor som inte berott på träning eller feber. Och sedan illamåendet.

Efter en timme gav jag upp - smärtan var för olidlig. Jag brast ut i en hysterisk gråt. Det gjorde så otroligt ont. Som om galla spritt sig genom hela portionen av mina organ, och som sakta frätte sig igenom all vävnad. Jag gråter nästan aldrig när jag är sjuk eller har ont, om jag inte svamlar i feberyra, förstås. Jag har genom åren blivit rätt så bra på att hantera smärta, i och med de fysiska symptom som uppstår när man inte mår bra. På ett sätt har jag varit stolt över det. "Jag behöver inte ringa mamma och tycka synd om mig själv. Jag behöver inte gnälla av mig till någon. Jag kan hantera det här, jag är van."
Men nu gick det inte. I panik ringde jag D, och bara grät, grät, grät. Han var inte i närheten, så han sa åt mig att ringa mamma. Jag gjorde samma sak med henne, bara grät och upprepade hur ont jag hade, jag klarar inte det här, vad ska jag göra, mina organ trasas sönder snart. Men mamma hade inget svar.
"Vill du åka till akuten?"
"Jag kan inte ens gå."
Så jag blev lämnad kvar i mitt lidande i totalt tre timmar. Tre timmar av hänsynslös smärta.

Och nu har jag fortfarande ont. Jag dör inte av det, men vid varje rörelse så får jag spasmer av smärta. Nästa gång det här händer igen, så måste jag åka till akuten. För det kommer hända igen.

fredag 7 mars 2014

big no no

Nackdelen med min förbättrade japanska är att efter man lyssnat på outro:t, kanske går ifrån datorn för att hämta vatten, och preview:en spelas upp... Och man förstår vad de säger. VILL INTE HÖRA INGA SPOILERS.

torsdag 6 mars 2014

Men såg även en dokumentär som hette Catfish idag.

Hurgh, kollade precis igenom vilka animes som kommer sändas i vår, och det är tjugo stycken som intresserar mig... TJUGO.

onsdag 5 mars 2014

Systerson.

Jag vinkar, och han vinkar tillbaka. Till slut kan jag inte hålla mig längre, och börjar springa mot honom med utsträckta armar samtidigt som jag ropar "TOOOOOOOOOR!". När jag väl lyfter upp honom i famnen, så märker jag hur tung han har blivit. Jag kramar honom så hårt jag kan, pussar på hans ytterkläder, pussar på hans gosedjur. Till slut snurrar jag runt med honom i famnen, samtidigt som jag säger "Tortortortortor!". Han skrattar.
När vi går därifrån så tittar en kvinna på oss och ler. Hon verkligen strålar, och hennes munterhet gör mig också alldeles lycklig. Jag tänker att om jag också skulle sett ett sådant möte, så skulle jag nog blivit lika glad som henne.

Vid trappan ner mot caféet så säger han: "Du har verkligen en jättefin klänning idag Emelina!".
Smälte.
Och när vi väl sitter ned vid caféet, så väljer han att sitta bredvid mig.
Smälter mer.

.

Jag vaknar med en alldeles för stor och tung kropp. Själen inuti vandrar oroligt omkring - det är för stort, men samtidigt alldeles för trångt. Hur ska jag lyckas fylla ut hela den här kroppen med mig själv? Och samtidigt - måste jag vara fast i denna restriktiva gestalt för resten av mitt liv?