söndag 30 november 2008

När det är svårt

Så sitter man där ute på balkongen igen och funderar över kärleken. Den där förmågan vi människor har då känslorna bubblar inom en, och som tar sig i uttryck av lyckosaliga, pärlande skratt och ögon som kisar av lycka. För mig, är kaffe och cigaretter en kombination som väldigt ofta katalyserar tankar av denna sort. Eller snarare, avsaknaden av allt det där man som människa ständigt går runt och väntar ivrigt på. Att ha någon att älska. Eller, som det egentligen borde vara - ömsesidig kärlek.

Och genast känner man sig så fruktansvärt ensam. Det enda man kan sätta sitt hopp till, är sångtexter som försöker övertala det där lilla hoppet inom en, som ibland flämtande slutar att brinna. När någon sjunger i mina öron att "you will be adored", så vill jag tro på det. Rimligtvis så kommer även jag att vara älskad av någon. Men när det har gått tre år sedan jag sist kände ömsesidig kärlek, och det enda jag fått däremellan är obesvarad kärlek... Ja, då är det svårt.

söndag 23 november 2008

your mind is sugarless girl


En del musik kan få en att minnas en speciell tid i ens liv. För mig är Capsule en genväg tillbaka till dagdrömmar om Tokyo. Denna coola duo blev jag medveten om när jag för femtiotolvte gången hörde deras låt "Sugarless GiRL" i ännu en klädesbutik. Frustrerad försökte jag få reda på vilka det var som fick min puls att börja slå litet fortare.


Sedan en dag, alldeles för tidigt kommen till Johans distrikt Mejiro, köpte jag FRUiTS (en tidning vars koncept är att de går runt och tar street snaps på folk med cool stil) och satte mig för att vänta på en restaurant. På baksidan såg jag en bild på en tjej och en kille som såg väldigt coola ut. Jag tänkte inte mer på det, och gick hem till Johan för att leka.

Tillsammans satt vi där i hans lägenhet; jag på nedervåningen, han uppe i köket. Medan IAMX spelade i bakgrunden, försökte jag stjäla några glimsar av den finaste personen jag visste. När han kom ner, så såg han bilden på paret som jag förut bedömt som Veckans Coolaste, och utbrast "Men det är ju Capsule!". Johan slängde sig på sin iPod, och tryckte igång just den låten jag fäst mig så vid den senaste tiden. Storögd såg jag på honom. Jag kunde inte fatta att jag lyckats figurera ut vilka de var! Och att Johan tyckte om dem också!



Sedan dess har jag varit fast i detta coola electro-band som verkligen har ett unikt sound. Varje gång jag hör Sugarless GiRL så tänker jag tillbaka på då Johan stod uppe i köket och lagade mat till oss, och jag stod och snurrade runt i cirklar på hans röda vardagsrumsmatta till tonerna av sockerfria flickor.

Underliga humör

Jag har varit på ett väldigt underligt humör de senaste två veckorna. Så fort jag får en stund för mig själv, så flyter jag in i mig själv. Dagdrömmer, försvinner bort i min egen värld-- den där som alltid funnits sedan... sedan jag blev jag.

Jag har funderat väldigt mycket på möjligheten att skriva en bok. Jag har tänkt fram och tillbaka på en möjlig handling. Karaktärer. Hur jag ska uttrycka mig. Försökt fundera ut hur mkt research det skulle ta för att få det att bli trovärdigt.

Det är en dröm jag har. Att ge ut en bok.
Det är så synd bara att jag är så självkritisk. Och går runt med en konstant känsla av att jag aldrig i livet skulle vilja visa det för mina närmaste. Knepig situation.

Staden

Det är inget direkt okänt faktum att jag huserar i en speciell "stad" i mina drömmar. Natt efter natt återvänder jag till samma stad som är byggd på en bergsvägg. Längst upp på berget ligger en nöjespark med hiskeliga attraktioner som jag helst håller mig ifrån (trots att jag egentligen är en all-åkare). När folk kommer för att hälsa på mig, är det oftast dit jag brukar ta dem. När vi inte festar, förstås.

Min lägenhet är lokaliserad i mitten av staden, i samma byggnad där de flesta fester hålls. Ibland delar jag sagda lägenhet med min bror, ibland är den bara min. Min byggnad är gjord av stelnad lera. Staden är inte lik de flesta andra städer, det mesta är väldigt primitivt. De enda egentliga hus som finns i staden är de som är byggda längs bergsväggen. Men det är stadens "red light district", så jag försöker att hålla mig borta från den delen.

Sedan finns det ju hotellet, eller vad man nu ska kalla det, som ligger ca 20 minuter bort från Staden. Man kan åka buss dit, eller gå, vilket som. Mina släktingar har en förmåga att bo där, när jag väl tar mig ut dit för att göra något. Vid "hotellet" så ligger det en sjö. Jag brukar bada med folk där ibland. Hotellet har också jacuzzi och bastu, vilket jag ofta använder när jag känner mig trött. Ibland jobbar jag några få timmar där när jag känner att jag behöver pengar.

Något av det allra bästa med min Stad, är att den har en blixtsnabb förbindelse till Japan! Man går ner till tunnelbanan, och vips! inom ca 1-2 timmar är man där (beror på hur förbindelserna fungerar för dagen). Oftast leder dock detta till en väldigt ledsen Emelina. Hur många gånger jag än försöker, så fungerar inte riktigt japanskan för mig. Aldrig lyckas jag hitta någon lägenhet heller, så när dagen är slut, så måste jag åka hem till min Stad igen. Jag brukar oftast leka med Daniel från min gamla gymnasieklass där (som för övrigt i verkligheten faktiskt bor i Japan). Jag går runt och shoppar, äter japansk mat och bara älskar att vara tillbaka i mitt gamla "hem".

Något av det allra bästa med drömmar är att man som person är så "självklar". Man behöver inte oroa sig över för vad folk tror och tycker om en, man bara "är". Med andra ord har jag ett självförtroende som heter duga. Sedan så är det ju faktiskt
min Stad, vilket alla i Staden i princip vet om. Allt går bara i allmänhet väldigt, väldigt bra för mig i Staden.

Den senaste veckan har varit väldigt fokuserad på pojkar, eller män som man kallar det nuförtiden. För några dagar sedan träffade jag Kyo, då han var och hade en gästspelning på en ny klubb som precis öppnat i min byggnad. Igår natt så var Johan och hälsade på mig, vilket var väldigt bitterljuvt. Sedan inatt vet jag inte riktigt vad som hände - män deluxe, eller något. I princip alla gamla klasskamrater jag haft genom min skolgång, som jag varit attraherad av, var på samma klubb. Jocke från högstadiet; Daniel (som nu bor i Tokyo), Jonas och Fickel från min gamla gymnasieklass; och sedan såklart Johan från min japanska klass i Tokyo. Det blev ett evinnerligt gående och byte mellan alla dessa, öh, män. Sedan så har jag aldrig haft förmågan att drömma sexdrömmar, så det var åtminstone anständigt, haha.

Och sedan vaknar jag upp med ett litet fånigt leende på läpparna, och rynkade, höjda ögonbryn över mig själv. Över faktumet att jag vistats i samma stad i över ett halvår nu, och att det verkar som om jag kommer att få stanna kvar där. Fast jag borde nog ge Staden ett namn. Problemet är att jag lovat mig själv att jag bara får döpa den i drömmen, när jag väl är där. Så tills vidare får den bara heta Staden.

torsdag 20 november 2008

viva la roligt!

Usch vad allt är jobbigt just nu, jag vill bara ta en massa lån och försvinna bort, bort, bort. Jag vill ha ett liv som jag tycker om igen!

Viva la Roligt!

onsdag 19 november 2008

Upplevelser från en annans mun

Min syster kom hem till Nyköping idag. Hon har varit på semester på Galapagos-öarna med sin Jonas. Min syster och Jonas älskar att dyka. De har lekt med sjölejon och sett hammarhajar. De har simmat i stora fiskstim som är så stora och många att de inte kunde se annat än fisk.
De människor som var på samma båt som Linda och Jonas brukade ställa sig bredvid en liten grupp med sjölejon, gjorde dem uppspelta med att hoppa runt och säga "Kom igen nu då, kom då, kom då, så hoppar vi i vattnet!" - varav personen i fråga började rusa mot strandkanten, med fyra sjölejonhonor hack i häl. Väl vid strandkanten hoppade de i tillsammans, och sjölejonen simmade i cirklar, cirklar, och lekte tillsammans. Sedan gick personen upp igen, och började göra samma sak med nästa grupp med sjölejon. De älskade det. Sjölejon älskar att leka; det är nästan det enda de gör.

De har även sett meterstora sköldpaddor. De lever några hundra meter från stranden, uppe bland bergen, och äter gräs. När människor kommer nära så börjar de andas tungt och blir spända. De är de enda djuren på Galapagos som är rädda för människor. För hundra år sedan så kom det nämligen en massa folk och kidnappade dem med ut på sjön, eftersom de kunde leva upp över ett år utan att vistas i vatten - vilket gjorde dem till ett väldigt bra sätt att "lagra" mat. Eftersom dessa sköldpaddor kan bli väldigt gamla, 100 år är ungefär så gamla de brukar bli, men det finns de som kan bli upp till 170 år gamla. De vet ju inte att vi människor vet mer och bättre nuförtiden, att vi har skapat naturreservat och inte längre vill äta upp dem. Men sköldpaddorna glömmer inte, så de är fortfarande rädda.
Den lilla historien tyckte jag var underligt gullig, på sitt egna lilla makabra sätt.

Det är underbart när Linda sitter där vid köksbordet och berättar sina underbara upplevelser. Det känns som om jag har varit där själv. Att det är jag som har legat bredvid ett sjölejon vid hotellpoolen och solat. Att det var jag som såg då sjölejonet simmade efter en liten vitnosad haj och bet den i simfenan. Det är sådär underbart knäppa saker man kan uppleva egentligen.

tisdag 18 november 2008

Från Gabriel

"Alltså urk vad nya Gackt låten e skum :(( Gitarrsolot är plagierat från Metallica's "One"... Visste du att han har konsert i Januari nästa år? Kanske borde boka biljett till Tokyo snart ;) Hur har du det annars då lilla du? Puss och kram"


Finaste, finaste Gabriel. Du får inte locka mig sådär!

måndag 17 november 2008

Små historier

I torsdags sov jag över hos Linda. Vi låg och dinglade med benen på hennes säng, lyssnandes på radio. Plötsligt kom vi på tanken att vi skulle skriva en liten historia till varje ny låt som spelades. Något som låten fick oss att tänka på. Detta är en av de små historierna jag skrev:

Att dansa Twist kräver så otroligt mycket stamina. Stina torkade svetten ur pannan, lämnade dansgolvet och den där långhåriga mannen som sa att han hette Lars.
"Jag ska nog hitta en Peter, tror jag", tänkte Stina. "Jag har hört att män som heter Peter också tycker om att headbanga".

Och detta är ungefär vad man hinner skriva under loppet av några minuter. Att komma på en idé, och framför allt att få allt nedskrivet med penna tar sin lilla tid. Men det var en söt tanke. Och roligt var det ju också förstås.

Pure sex


Åh gud åh gud åh gud, nej för tusan, det
finns inget som kan slå Fire Candy. Det bara går inte!
Yonkura Kengo, min husgud, snällasnälla, börja måla annat än hentai igen, jag saknar din briljans när det gäller våld, droger och pojkar med huggtänder! Jag måste få gå runt och pipa som en flickunge och bli helt hänförd av din konst.





Exempel på briljans~



fortsättning censurerad för... your safety.

Aaahhhhh, pure sex. Faktiskt.

söndag 16 november 2008

Tyck om mig även fast jag är dum ibland


Jag: Åh mamma, jag tycker om dig.
Mamma: Gör du? Jag tycker om dig med.
Jag: Jag tycker om dig även fast du är jobbig ibland.
Mamma: Är jag jobbig ibland?
Jag: Jaa, du är dum ibland, men det är okej, för alla människor är dumma ibland.
Mamma: Jaså...
Jag: Ja, alla människor är dumma ibland, precis som att du är dum, och jag är också dum. Men jag tycker om dig ändå.
Mamma: Jag tycker om dig ändå också.

Kort sagt bråkade jag och mamma idag. Hon lägger laster på mig som jag redan är alltför medveten om själv att jag har. Sedan igår har jag gått runt och haft dåligt samvete över att jag inte kramade Linda när hon åkte hem. För jag mådde jättedåligt och var arg och ledsen över faktumet att jag inte ens har en ordentlig säng att sova i. Att jag inte ens har ett eget rum. Att jag inte har några pengar. Att jag inte kommer någonstans.

Fast nu när jag sovit på en gigantisk luftmadrass inatt och känt mig som en liten vattenpöl som samlats i mitten av madrassen där det är som tyngst, så känner jag mig bättre. När jag har legat och läst Isfolket i några timmar, lagat mat till mamma och går för att sätta på kaffe, så mår jag bättre. Fast det är fortfarande väldigt jobbigt. För jag vill ju någonstans, inte ligga i ett rum som inte är mitt längre, och tänka på den där ekonomin som alltid tynger mig. Fast jag vet att jag om några dagar återigen kommer tycka att allt det här är värt det, för "att jag får leva mitt liv som jag vill det". Men visst känner man av motgångarna, och lusten av att bara vilja ge upp. Och det är så mörkt, så mörkt ute...


torsdag 13 november 2008

Otroligt Mycket Gackt

Hahaha, hmm, wow... jag vet inte riktigt var jag ska börja. Gackts nya singel och PV: Jesus. Bara namnet får mig att himla med ögonen. Hans sätt att självutnämna sig till Jesus börjar gå mig litet på nerverna. Jaaa, du är cool, Gackt, jag lovar! Du är rock!

Musiken påminner mig om låtar från början av hans musikkarriär, såsom ANOTHER WORLD eller någon annan låt då hans bandmedlemmar får stå framme på scenen och rocka. Skrikandet och, öh, skrik-rap:andet får mig litet ställd. Det är ett steg som jag inte riktigt sett honom ta förut. Även om jag brast ut i en smärre fnitter-attack när jag såg videon/hörde musiken första gången, så kan jag inte låta bli att ändå tycka om den. En liten del i mig tycker att Gackt fortfarande är sådär übercool och, faktiskt, Gud. Han var ju trots allt min husgud ett väldigt långt tag i mina tonår.

Skjut någon gång då!

I refrängen låter det som om han sjunger "real audrey" eller något. Att Gackt påstådda bra engelska uttalning inte fungerar i detta fall är lätt bevisat:

Wake me up kono yume kara (from this dream)
Religion oshiete kure (teach me)
Maria


Sedan att gubben som videon handlar om byts ut mot Gackt är ju en metafor som är så otroligt Gackt:ig. Gackt är som Gackt alltid varit: Otroligt Mycket Gackt.

onsdag 12 november 2008

Den där Brolle Jr


För sex år sedan var jag 15 år. Jag lyssnade
barabara på Kent och tyckte att jag var jättecool. Under min barndom brukade jag gå till Åhléns och välja ut en singel som jag aldrig hört förut. Sedan satt jag och lyssnade på den för mig själv i mitt rum. Jag slutade med detta när jag färgade håret svart och började måla en stjärna vid mitt ena öga. Anledningen? Det var helt enkelt för töntigt. Jag kunde ju inte gå och plocka ner hit-singlar från hyllorna som alla andra lyssnade på, förstår ni väl?

En dag gick jag snabbt förbi hyllan med alla singlar. Mina ögon fastnade vid en pojke med lång lugg och varma ögon. Jag stod och stirrade på honom jättelänge. Det slutade med att jag gick hem med de bruna ögonen i en Åhléns-kasse.

Jag blev dödsförälskad i hans röst. Ord som "
but her face was so close and my mind was a mess, and the stars they said no but the moon whispered yes" fick mig att rysa. Men jag vågade inte erkänna för någon att jag tyckte om honom. Han var på tok för mainstream, och alla som pratade om honom ratade honom totalt. Alla utom Rix FM, och Rix hatade jag mer än något annat i hela världen.

Men han var ju så fin! Jag älskade hans långa lugg och rösten som klättrade sig lika djupt i tonläge som Elvis. Jag älskade hans lilla ärr som han hade på sin vänstra kind. Hans låt "Playing With Fire" omhöljde mig med en fantasi som liknade Dirty Dancing. Han var min Johnny, och jag var hans Baby. Så fort låten sattes på så försvann jag någonstans där ingen kunde hitta mig, för ingen visste ju ens om att jag tyckte om honom.



En massa år gick, och Brolle försvann. De enda gångerna jag återvände till vårt hemliga ställe, var när jag letade igenom mina ihopplockade lådor på vinden. Där satt han i en skogsdunge bredvid en lägereld med sina varma, leende ögon och spelade gitarr.



Nu är jag 21 år och kan äntligen erkänna att jag tycker om honom. Jag har aldrig berättat för någon om den lilla värld jag skapade tillsammans med Brolle. För mig är han perfektion. Det är något djuriskt inom mig som bara automatiskt dras till honom. Och nuförtiden är jag inte tillräckligt cool för att kunna försöka intala mig det motsatta.

She took my hand and said I know a place we can go
No one will ever know...

Vänligheten heter Sarah

Ibland blir jag så otroligt häpen av hur vänliga folk kan vara. Jag började chatta litet med Sarah på mitt gamla jobb i Göteborg. Jag hade väldigt svårt att anpassa mig till alla mina medarbetare - som nykomling utan erfarenhet inom vårdskötning var detta rätt så svårt. Sarah var en av de få som genuint ville lära känna mig.
Hursomhelst, så frågade hon var jag höll hus för tillfället, om jag kanske inte ville tillbaka till Göteborg? Jag förklarade hela situationen med hur det hade gått i England, och att jag jättegärna skulle vilja återvända till mitt kära Göteborg för att jobba ihop pengar där istället.

Du kan få bo hos mig om du vill
, skriver Sarah.


!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Möjligheter tycker jag om. Möjligheter att kunna få återvända till Göteborg tycker jag om. Jag tycker om att det finns människor som Sarah där ute. Det värmer mitt hjärta.

(Sedan att jag och Linda försöker få jobb i England/Norge nu samtidigt är en annan sak som man också ska addera i smeten Vad-Håller-Emelina-På-Med-Egentligen?

Villkor för påhälsning i Östra Bergen

Mamma hälsar Linda att hon kanske inte får komma imorgon om hon fortsätter kalla henne Bettan.


Nu får du passa dig, Linda!

fredag 7 november 2008

personer man aldrig glömmer bort att älska.


Dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma... Dumma dumma dumma dumma dumma! Jag är så dum! Så otroligt dum! Varför kan jag inte bara glömma den där äckligt fina personen? Varför blir jag ledsen när jag tänker på att vi inte hörs av längre?

Ibland kan jag se mig själv sittandes där med mina barn springandes runt benen på mig. Min levnadspartner sitter emot mig och ler. Jag ler tillbaka, men tänker tillbaka litet vemodigt över den där människan som jag egentligen älskade allra mest. Den där personen som jag kämpade så mycket för, men som trots det gled mig ur händerna. Som betydde så otroligt mycket för mig... men att den personen aldrig såg på mig på samma sätt.



På tok för galet upprörd

Jag är alldeles galet upprörd just nu. Mungiporna är nere i golvet, tårarna trängs i ögonvrårna och jag tjurar som en 5-åring som inte får som hon vill. För två veckor sedan började jag av någon hemskt dum anledning börja tänka på japansk mat. Jag har tänkt på det varenda dag sedan dess. Det har nu eskalerat såpass mycket att jag bara -måste- ha det, kosta vad det kosta vill. Bor man i Nyköping är åtkomsten otroligt limiterad - eller icke-existentiell är iofs ett bättre ordval.

JAG BLIR GALEN. Var är min Okonomiyaki?


Var är min misosoppa, nori och tofu?




VAR I HELVETE ÄR MIN OMERAISU, något av det godaste på denna planet?


Och till sist, trots att jag endast ätit det -en gång-, en av mina favoriträtter...VAR I HELVETE KAN JAG ÄTA Shabu-shabu?:



Nej. Nej, jag måste gå till botten med det här. Jag är så sugen på japansk mat att jag börjar gråta. Jag är så trött på sushi, som äts jämtjämtjämt. Visst är det gott. Men nu när vintern börjar närma sig, så föredrar jag -varm- mat. Jag vill sitta under en kotatsu, drickandes oolong- eller jasminete. Jag ska förstrött sitta och plocka i mig digistivekex som har chokladöverdrag. Jag ska sitta och lära mig all den där kanjin jag glömt för längesedan.

Men, eftersom detta inte lär hända på några år, eller kanske inte alls tillochmed, så får jag nöja mig med Uppdrag Åka Till Stockholm Och Söka Igenom Staden Efter Shabu Shabu..... (...Som Helst Inte Är För Dyrt).


Galet vad mat kan göra med en.

onsdag 5 november 2008

#5 i listan

Just i detta nu sitter jag och skriver en lista på saker som gör mig glad eller lycklig. En aning simpelt. Men oj, så glad jag blir av det.

Exempel

Sova i en säng med mjukt täcke (gärna med filt/ett extra täcke ovanpå), och att veta om att man inte har någon speciell tid att gå upp. Lockar till många drömmar inpå lunch-tid, då man vaknar om flera ggr, och sover om lika många ggr.

/#5 i "Saker som gör mig glad eller lycklig"-listan

tisdag 4 november 2008

Skatter i djupet av Tokyo


En kväll i slutet av April för 1½ år sedan så stod jag i hjärtat av Harajuku, Tokyo, och väntade på en nyfunnen kvinnlig vän. Nervöst såg jag ned på mina nyinköpta nätstrumpbyxor - kanske det var litet för vågat att ta den här svarta klänningen till, som har en lång slits på framsidan? Jag rättar till baskern och försöker ruska av mig det. Den inväntade väninnan kommer leendes emot mig. Corinne. Vi är fortfarande litet försiktiga runt varandra - ödet ville föra oss samman på grund av en deporterad gemensam vän. Det känns ovant att umgås med länken som knöt oss samman. Vi är mitt uppe i att knyta en ny.

Vi ska till en bar som heter The Pink Cow. Det är ett arsty ställe som ligger i hjärtat av Shibuya. Bara invidga medlemmar söker sig dit, det är bara de som vet om att det ens existerar. Dagen i ära ska vi fira Corinnes födelsedag. Jag vet fortfarande inte hur gammal hon blir just idag, såpass ny är vår vänskap.

Jag stapplar nerför de gömda trapporna till Den Rosa Kon - om det är klackarna eller nervositeten som gör sig påmind, vet jag inte. Väl där inne får jag för första gången träffa Nao - Corinnes och min gemensamma väns pojkvän. Det var han som bjöd in oss. Han är en typisk Tokyo businessman som spenderar all sin lediga tid på denna lilla, men väldigt charmanta bar. Alla känner alla och hejar glatt. Halva puben kommer säkert och hälsar på det nya ansiktet - smått berusad av det inbeställda röda vinet hälsar jag glatt tillbaka. Jag känner mig hemma.

Jag sittet tillsammans med Nao i ett hörn och kedjeröker. Han beställer in fler flaskor med rött vin som han bjuder på. Fnittrande håller jag Corinne i handen och tänker att livet är så härligt impulsivt. Att hitta gömda skatter som finns i människor eller innuti en rosa ko, är det som gör livet så underbart att leva.


Nao, jag, Corinne och C's vän

Corinne och Rio

Yay! birthday cake

munch, munch, munch

Du sjunger inte längre

Blodet fryser till is i mina ådror. Ögonen spärras upp mer för varje sekund som tickar - det känns som timmar. Isen sprider sig till magen. Jag befarar att det värsta hänt. Jag vill inte tro det, hoppas på en lösning, att du kanske, kanske, kanske... går att rädda. Men ärren av misshandeln läker inte. Du ligger kall och död i min hand. Tyst. Inga livstecken går att finna. Du sjunger inte längre med honungsljuva röster i mitt öra.

Jag kommer ihåg den första gången vi möttes. Med glittrande ögon såg jag på dig; förstod ännu inte vad du skulle komma att betyda för mig. Jag kommer ihåg våra långa promenader tillsammans. Jag höll dig i handen när vi vandrade förbi sakura-träd som slängde rosa hav av blomblad på oss. Vid varje tågresa fanns du där och försökte förstå dig på mitt sinnestillstånd. Du uttryckte tröstande ord. Du var arg med mig när jag behövde vara det. Du grät med mig när jag behövde det också. Till slut kunde jag återspegla varenda bit av mig själv i dig - och om någon någonsin skulle ha mött dig, skulle de ha sett att du var min. Bara min.



RIP

iPod

älskad och saknad av din andra hälft



Min allra käraste iPod... kärleken och strömmen når dig inte längre.

söndag 2 november 2008

Webcomics i all ära

Jag har underhållit mig själv de senaste dagarna med att läsa online comics. Icke att underskatta! måste jag påpeka. Det finns otroligt många bra serier där ute, en del intellektuella, en del mindre intellektuella - men all in all väldigt givande, på sitt sätt. Dessa har jag suttit och sträckläst i timmar de senaste dagarna:



En serie om två tonårstjejer som är så olika man kan bli. Den ena skolans populäraste tjej - den andra skolans största weirdo. På något sätt knyts deras liv tillsammans, trots att de hatar varandra. Realistisk humorserie, som får sin Slice of Life ju mer historien fortskrider.



En serie som är i 3D-format, vilket är något helt nytt. Handlar om den numera uppväxta Alex Carter, som på något vis alltid levde ett dubbelliv som barn. Så fort han slöt ögonen och började drömma, återkom han till Dreamland, en plats där hans vänner Stenjätten Paddington och Alven Nastajia lever. På något sätt lyckas han återvända efter 8 år, och ska nu hjälpa sina vänner med den politiska situation som uppstått under hans frånvaro.
Jag antar att den här serien tilltalar mig pga fantasy-temat. Plus att Nastajia är väldigt snygg. Heh.