söndag 30 augusti 2009

Skärgårdsliv

Idag ska jag ut på sjön med fadern. Vi ska åka ut till någon ö som jag naturligtvis har glömt namnet på och äta god mat. Men först ska jag sitta här framför datorn och vänta på att bakslaget av nikotin försvinner från mitt system. Jag tycker nämligen om att kunna gå rakt, att kunna se normalt och att inte må illa. Att man aldrig lär sig att man inte ska vänta för länge med den första cigaretten på morgonen. Tsk!

...


"Jag tar hans hand, kysser honom i nacken vid hårfästet

och säger 'Jag hinner visst med tåget'. Sedan sprang jag."


Det var det sista jag sa till honom.

En dålig idé

Nej. Nej. Nej!
När du är inloggad på Facebook och tänker "Hm, jag ska nog titta litet på Michaels bilder", medan du i samma veva tänker "Det är nog en rätt dålig idé"-- då vet du att det är en dålig idé. När du trots detta går in på Profilbilder och börjar klicka igenom bilderna, och tänker "Åh, vad fin han är"-- då är det fortfarande en dålig idé, även fast du inte fattar det ännu. När oviljan i mitten av bröstkorgen börjar röra på sig, men du fortsätter titta på alla fina bilder-- tja, då borde du definitivt förstå att det här inte kommer att leda till något bra. När du tänker "Åh gud, vad jag saknar honom. Hur klarar jag ens en dag i vetskapen om att jag aldrig mer kommer att få träffa honom?"-- då är du ute på hal is, och de röda paniksignalerna försöker signalera att du BORDE SLUTA, för det är en OTROLIGT DÅLIG IDÉ. När sedan de där fällande fotona dyker upp, de där när han är rufsig i håret och ser trött ut för att klockan var fyra på natten när det togs. Eller den där enda bilden av så många uppstylltade då han försöker gömma sitt genuina leende i armvecket... Tja, då är det redan försent, och du får faktiskt skylla dig själv.

Slutsats:
En dålig idé är oftast fortfarande en dålig idé, och du bör inte vara dum nog att testa om teorin håller.

En dum idé.

lördag 29 augusti 2009

Jai Ho

Jag såg på Slumdog Millionare ikväll med mamma. Den var bra. Jag skriver upp den på listan som "Saker jag kommer få mig att tänka på London med ett varmt hjärta".
Men snart ska jag flytta ifrån London till en mer höstig stad, nämligen Göteborg.
Jag sa hej då till mina syskon idag. Det var ledsamt.

Igår natt väcktes jag av Fredrik som satte sig vid sidan om sängen och lutade sig över mig och höll om mig. Sedan sa han "Hej syster".
"Varför kommer ni fram så sent för, skitunge?" mumlar jag fram sömndrucket.
"Det bara blev så", förklarar han. "Jag som hade tänkt att vi skulle gå och ta en öl när vi kom fram".
"Neeej, det är jag alldeles för trött för. Kom hit och sov med dig!", säger jag och klappar med handen på sängplatsen bredvid mig.
"Inte just nu", säger han. "Men jag har saknat dig, syster".
"Jag har saknat dig med".
Sedan känner jag hur dubbel-luftmadrassen slätar ut sig igen, och hör hur en dörr stängs igen. I nästa sekund har jag somnat om igen.

Och ungefär så är min och min brors relation. I ett nötskal, som man säger. Vilken tur att vi växte upp och blev vänner. Jag skulle inte byta bort min bror för allt i världen.

fredag 28 augusti 2009

Päron och gammelrosa

Hurt, hurt! En annan slutsats, för övrigt: Kort hår ärlikamed smal kropp. Ja, det passar ju bäst så, enligt mig. Den päronformade Emelina ska försöka bli mindre päronformad, helt enkelt.

Jag fick precis en fin ring av mamma. Gammelrosa, virkad ring formad som en blomma med en pärla i mitten. Passar alldeles utsökt till mitt nya hår som lockar till sig färger som är gamla, matta, mörka och höstiga. Mmm. Nu är det bara all spets som saknas.

Fjärilar i mitt hår

Så, den inväntade hårklippningen och färgningen blev äntligen av. Mitt hår är det kortaste jag någonsin haft det, och färgen är en annorlunda blandning av blond/grå/brun. Jag hade ju hoppats på att en sten skulle lyftas från mina axlar så fort håret åkte av. Att den där förändringen som jag väntat på skulle inträffa, emotionellt. Men stenen på axlarna blev tyngre. Den delen av mitt hjärta som fortfarande är dedikerad till Michael blöder extra mycket idag. Jag vill bara krypa in i ett hörn och gråta ut all smärta som förhindrar mina luftgångar.
Men det känns väl bättre imorgon när jag inte är en zombie som lev förgjord av förlorad sömn.


För er som orkar läsa samt tycka synd om mig:
Gå upp klockan fem. (bakfull)
Jobba.
Gå hem och sova i en halvtimme.
Skola.
Åka runt i London från öst, till söder, till väst för att köpa biljett och presenter.
Hem och packa.
Sova i två timmar.
Åka buss till bussen.
Sova i en timme på bussen.
Flyga hem.
Däcka klockan elva på morgonen och sova i tre timmar.
Death by lack of sleep.

Slutsats:
Att sprida ut några timmars sömn under loppet av trettio timmar är inte att rekommendera. Gör det inte.

tisdag 25 augusti 2009

Definitivt död


Nästa bok i serien är Definately Dead i serien om Sookie Stackhouse.
Innan jag började läsa böckerna, så tyckte jag att TV-serien var väldigt bra. Sedan började jag läsa. Och sakta men säkert så blev serien sämre och sämre. Knasigare och knasigare. Skaparna av True Blood flippar ut, och håller inte direkt tyglarna tight, om man säger det så. Vilket är synd, för jag vill ju helst gärna se hela serien i TV-form. Men faktum är att om serien fortsätter som den håller på nu, så kommer den inte finnas så länge till.



Ps. Och jag vet förresten varför det är en tiger på omslaget, Jenks! :D

måndag 24 augusti 2009

Josh

Jag har varit väldigt medveten om Josh idag på jobbet. Jag kikade efter honom hela tiden. Hittade korn som jag kunde plocka bort från hans skjorta. Faktum är att jag mest vill krama Josh alltjämt-hela-tiden. Denna långa, mörka och två år yngre man är väldigt... bra.
När mitt skift var slut så stampade jag fram till honom och sa åt honom att komma hit! vi ska gå och röka. Sedan sitter vi där ute, han och jag, och mina nerver får mina händer att darra. Snart ska jag säga det, snart ska jag säga det, tänker jag.
Och sedan säger jag det.
Du Josh, jag hade en dröm om dig för några nätter sedan.
Jasså, det hade jag? Vad hände då?
Vi polerade bestick, och sedan...
HEJ JOSH, MANNEN, GLÖM INTE ATT BERÄTTA OM MIG FÖR SHRIYA, HÖHÖHÖ, HA'RE MANNEN! skriker en av diskarna plötsligt, och jag vill döda honom med min hemliga laserblick.
Sedan ringer telefonen, Josh måste gå in, och jag springer därifrån med svansen mellan benen.
Han hann inte fråga vad som hände sedan.

Vi polerade bestick, skulle jag ha sagt. Och sedan kysste jag dig.

Herr ny lärare

Fick en ny lärare idag. En liten satt man från Liverpool som är smått anal. Efter ungefär 10 minuter så vinkade han ut mig ur rummet och sa "Får jag prata med dig?". Han konstaterade att min nivå var för hög (NEJMEN, ÄR DEN, HERR LÄRARE?) för klassen jag släpar mig till varje dag. Men det finns inte så mycket som går att göra åt det. Jag föreslog att jag kunde sitta och läsa mig igenom vissa delar av lektionen. Han stirrade på mig som om jag hade sagt att jag kunde ge honom en gratis striptease. Alldeles befängt! läste jag från hans ögon och läppar. Det fick jag absolut inte! Hur skulle det se ut inför de andra i klassen? (va?)
Iställer ska denna satta liverpool-man från och med imorgon ge mig annorlunda, svåra uppgifter. Suck och pust och stön, säger jag. Jag vill ju bara sitta där och läsa. För tusen spikar, det är väl ändå jag som pungat ut med pengar för att få gå på den där värdelösa skolan?

Men det var rätt roligt att få prata en hel del. Även om de flesta i klassen sitter som fån när jag pratar, så var det roligt. För läraren anpassade sig till min nivå och frågade mig tiotusen olika saker. Och alla vet ju att jag känner mig som handen i handsken när jag får prata om Vivienne Westwood.
Mmm, Vivienne....

söndag 23 augusti 2009

Död i titeln


Jag fortsätter min läsning i Sookie Stackhouses värld och inväntar tålmodigt alla scener med Eric. Tja, det är ju bättre tidsfördriv än att spela WoW eller planlöst surfa interner i flera timmar, i alla fall. Plus att mitt presentkort från Michael fick göra litet nytta. Har-de-har.

Garderob

Idag var det shorts- och linneväder. Så otroligt varmt. Det kändes nästan som Japan-sommarvärme. Jag tänkte mycket och länge på hösten som jag knappt orkar vänta på medan jag töltade runt i mina svarta, varma kläder. Sedan insåg jag att jag faktiskt anpassat min garderob efter värmen i det här landet, och att jag kommer inte alls vara förberedd för kallare väder när jag väl flyttar tillbaka till Sverige. Men hösten, alltså. Inget kan ju slå Sveriges höst. Jag tänker mörka, varma färger, men istället kommer jag hem med en skrikig garderob i orange, blå, gul och lila. Sådant gör Londons mode med en.

För övrigt har jag ju inga byxor längre. Det kommer bli jobbigt i höst.




Kom igen, kom igen, bli nio, jag vill gå och lägga mig!

"This song is.... recorded"

Det enda mitt huvud klarar av tidiga söndagsmorgnar när jag måste ta bussen och sedan gå från Oxford Circus till jobbet är M. Ward. Hans sega plink-plonk på gitarren och ledsna, sega röst sjunger medan jag försöker greppa att jag är vaken. M. Ward är verkligen en artist som jag aldrig skulle tagit mig för att lyssna på annars. Seeegt, seeegt, seegt. Men fint, inser jag nu när jag lyssnat några söndagar i rad.

And so I went to the whale
I said "killer whale, please, what do you do when your true love leaves?"
He said "I only have but one trick up my sleeve
I sing it over and over till she comes back to me"


Ungefär detta är vad min hjärna klarar av att tolka när jag sitter död på bussen. Jag småler medan jag tänker på späckhuggare som ylar över sin borttappade partner. Utanför passerar Hyde Park för mina ögon. Mm, fint.

lördag 22 augusti 2009

Hu-hu.

Peter sa (nyttiga mannen, remember?) att eftersom jag är lång, så kommer det synas rätt fort på mig att jag blir smalare, om jag skulle börja röra på mig. Hm, tänkte jag. Mitt och Johannas försök att börja springa går inte så bra. Vi jobbar på olika tider, och när båda vi kan så är jag oftast helt slut över att ha hattat mig fram och tillbaka mellan Holborn och hemmet.

Men jag sa ju nej tack till pizzan som Mattis erbjöd mig iaf. Hu-hu.

Ett äpple

Jag stängde precis av min prenumeration på WoW. Jag har helt enkelt inte råd. Min själ gråter litet, men ibland får man bita i det sura äpplet.

yes, I LOLed



Rekommenderad. Haha.

Eric Northman (ja, Northman, seriöst)

Hej! Jag heter Erik Nordman. Jak er viking!

Jag kan inte påstå att jag har varit ett speciellt stort fan av Alexander Skarsgård, men i rollen som Eric så är det svårt att inte falla som en kägla för honom. Sedan hjälper ju böckerna en hel del, också.
Så, guilty pleasure för tillfället:

Gå runt och flina åt the wonderfulness som Eric är.

Det hjälper när jag måste flina som en idiot mot kunderna. Det är något jag annars har svårt med, till och från. Oftast måste jag flina med mina arbetskamrater så att jag har något att bygga vidare på när jag strosar genom restauranten. Vi får giftiga kommentarer om våran jobbprestanda av allt och alla om vi inte ler som idioter konstant.

Fssssss! Me vampire, you human! I eatz you!

Och det är otroligt roande att de har döpt den svenska vikingen till vampyr till Eric Northman, vilket betyder Erik Nordman, om rätt ska vara rätt. Något som också roar mig är Alexanders engelska. Den är väl bra, bara det att han har en tendens att sluddra fram orden sådär som jag också gör alltsomjämt.

Kramp

Jag är så otroligt trött på den där krampen i bröstet som saknar en person som jag egentligen inser är rätt värdelös. Men det är som om han har slitit ut ett organ ur mig som gör att jag inte kan fungera som jag ska. När får jag tillbaka den Emelinan som fungerar som hon ska? Jag vill att mitt blod ska pumpa problemfritt, utan avbrott av saknadskramp.

Idag var en tung dag på jobbet. Folket där har börjat ta avstånd från mig ända sedan jag stormade ut från kakätandet som innebar Claudias födelsedagsfirande. Till mitt försvar så hade jag precis återigen fått höra hur tjock jag var (som om jag skulle äta kaka då), Dwight hade varit ett as mot mig som vanligt, och Michael-krampen pumpade ut misär i mina ådror.
I min hopplöshet sökte jag mig till Josh idag och bara lutade mig mot hans rygg. Han vände litet på huvudet för att se vem det var, men sedan bara stod han där. Sedan avbröt flickorna min balsamkur för själen genom att börja fnittra och säga "AAWWWWW~". Ett vagt leende pressades från mina läppar och sedan tvingade jag mig själv därifrån.
Nehas ständiga tjat om hennes roommate tröttar ut mig. Lubas ständiga problem med Dwight och alla andras attityd får mig att sucka uppgivet. Jag orkar inte stå där och le och säga "allt blir bra" eller "vilket as!". Jag vill bara ha ren och simpel närhet, utan prat, för jag har pratat färdigt. Det finns inte så mycket mer att säga, för jag har redan sagt allt tusen gånger.

Om du är en tech-nerd

NEEEEEEEEEEJJJJJJ *avgrundsvrål*
Ja, så jag följer Eureka slaviskt, och jag blir så himla arg när serien beger sig åt fel riktningar, romantiskt sett. En serie som handlar om forskning, gör att resor i tiden är möjligt, och sådant gör att handlingen ändras. Alltså, saker som borde ha skett på ett sätt, återställs när de åker tillbaka i tiden och börjar om från början igen. OCH NU BLIR ALLT FEL. Och nu skriker jag, för jag vill inte, vill
inte att Carter ska vara med fel kvinna.
För att vara en lättsam serie, så är jag förvånansvärt upprörd. Arghhh!


Och jag vet fortfarande inte varför jag tycker om den så mycket. Men mina ögon lyser, trots de uppenbara plastmaskinerna och dåliga specialeffekter. Det är väl möjligheterna som de leker med, som är intressant, antar jag. Tidsresor, botemedel, dimensioner, universum, magnetism och olika sorters energier, etc etc etc.



Trailer för första säsongen

Så om du är en tech-nerd, så se den här serien. Den är underhållande.

fredag 21 augusti 2009

Ensamheten, tjockheten och tvättmaskinen

Jag drack väldigt mycket alkohol, och det var väl bra på ett sätt. Jag hade ypperligt trevligt med denna nu 32-åriga man till lärare. Vi drack vin och satt utanför en restaurant vid trottoaren. Flera timmar senare kom servitrisen ut och sa "Öh, jag måste ta era glas nu". Det blev prat om Andrew Bird, dikter, skolan och allmänna och oallmänna saker. Som vanligt.
Mot slutet blev det svårt för mina händer att hålla sig borta från honom, för jag är så fruktansvärt ensam. Det var lätt att läsa hans ögon-- de glittrade som alltid annars. Så jag höll mig på avstånd. Och jag pratade inte om Michael, vilket jag hade lovat mig själv att inte göra. Så high score för mig att jag lyckades hålla min självdisciplin för en gångs skull. Men såklart så lyckades inte alkoholen bedöva alla mina känslor. Nej. Minnen av Michael sköljdes över mig mot min vilja. Kippiga andetag och våta ögon börjar bli ett obligatoriskt element i min vardag, verkar det som.
Men det är bättre nu. Tror jag.

Men hur som helst, det var trevligt att träffa läraren igen. Jobbet jobbar på som vanligt, och kommentarerna om hur tjock jag har blivit fortsätter hagla i ojämna skurar. Skolan suger, och lärarna blir frusterade över min avsaknad av engagemang. Jag är väldigt ensam och har börjat drömma drömmar om män som inte existerar igen. Sedan vaknar jag upp med ett hål i mitt hjärta, och jag undrar när det är som hysterin ska bryta ut och jag förlorar mig själv.

Fast jag mår rätt så bra. Förutom ensamheten, tjockheten och en tvättmaskin som inte fungerar, så mår jag rätt bra. Böcker är bra vid sådana här tillfällen.

onsdag 19 augusti 2009

Ont

Min kropp och jag saknar Michael så mycket idag att det gör ont. Ångesten som bubblar i mig får mig att gny och krama om mig själv i ett försök att utplåna den.

Nu ska jag iväg och träffa min lärare för antagligen sista gången. Vi ska gå till en svensk restaurang. Jag vill dricka jättemycket alkohol idag så att alla mina känslor försvinner. Det känns som en jättebra idé, men det är det ju inte. Såklart.

tisdag 18 augusti 2009

Varför Florence är cool

Varför Florence är cool*:













*Och snygg, bäst och en allmän stilikon för mig just nu, jae.

Klipp, klipp

Nej, nu vill jag bli glamorös och fin. Jag är stensäker på att detta inträffar så fort frisören klipper till med saxen och separerar mitt äckliga friss från mig. Så fort färgen sköljer över de friska hårtopparna, så kommer jag bli jättefin. Sådär magiskt smal också, kommer jag bli. Alla mina påplockade kilon här i Londonlandet bara magiskt försvinner! Halleluja! Sedan kommer jag över Michael också, för mitt hår är ju så fint, och alla vet ju att man ska freak-förnya sitt hår när man är hjärtekrossad. Det kommer bara försvinna, allt det där onda, poff! och sedan blir jag vis och väljer en bra man nästa gång. Hohoho, när vi ändå är igång kan vi ta några korn med total lycka och visdom om vad jag ska göra med mitt liv.
Det här kommer bli jättebra. Klippningar, alltså. Värsta miraklet, är vad de är.

ännu enklare?

Jaaa, så nu säger vi det alla i kör:
SCHOOL IS A FUCKING WASTE OF TIME! :D


Tänk dig att byta ned dig till en klass som är ännu enklare än den förra barnskolan till klass du gick i förut. Tänk dig fyra timmars genomlidande av detta otroliga slöseri med tid. Du sitter med döda ögon och stirrar tomt framför dig medan läraren frågar "Does everybody know what a 'frog' is?".


*självmord*

Exempel

Ja, så då återkommer vi till att musiken i England som är till för allmänheten är på så många plan mycket, mycket bättre än vad vi i Sverige kan åstadkomma. (Personlig preferens, alltså)
Under den sista halvtimmen på jobbet idag spelades t.ex. dessa låtar (som jag älsk-älskar):


Svensk radio skulle -aldrig- spela den här låten under godmorgon-timmen.


Florences nya singel (upptäckte jag idag på radion!), och för övrigt en av mina favoriter för tillfället. Jag förstår inte riktigt vad meningen är med bön-sekvenserna, och inte heller varför de trippar omkring på tå. Dock är jag kär i masken och "maskdansen" (i brist på bättre ord). Titta, den är i HD, och mycket fin. Smått finurlig, dock. Jag tror nog Florence är en av mina nya idoler. Hon är cool.


Alltid en klar favorit på fester, men även på jobbet. Från min sida iaf.


Sedan går en av diskarna förbi och frågar, som vanligt:
"Dansar du?"
"Jaaaaaa," svarar jag.

måndag 17 augusti 2009

väldigt, väldigt, väldigt

Idag har varit en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt,väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT jobbig dag angående saknad av Michael. Jag ville bara lägga mig ned och gråta ungefär varenda sekund av hela dagen. Mina impulser börjar bli svårare att kontrollera-- jag vill bara slänga mig på närmaste kommunikationsapparat och skriva allt från "Åh gud jag saknar dig så mycket att jag går sönder" till "Hur mår du?", eller "Har du andats färdigt nu?". Men nej. Schack ska känslor hållas i, och det är det mantrat som jag klänger mig fast vid.
Håll dig i schack, Emelina, håll i dig för tusan, håll dig i schack, vänta litet till, gör inget, var där du är, schack schack schack...
Men jag villlll inteeeeee för jag viilllllllllll........ åh snyft och pust. *uppgiven suck*

söndag 16 augusti 2009

Klubben som var död


Just nu läser jag Club Dead av Charlaine Harris. Böckerna som TV-serien True Blood är baserad på. Är litet allmänt trött på vampyr tjafs just nu, om jag ska vara ärlig. Det har blivit ett tvång att läsa vissa böcker i bokhyllan just nu, pga den antagligen hastiga flytt som kommer bli av inom snar framtid. Jag kan ju inte ta med mig alla böcker jag köpt här hem, så det blir till att lämna större delen av dem här i Londonland. Jag fick göra samma sak i Tokyo. Nu saknar jag såklart min (faktiskt) stora kollektion av Penguins klassiker. Här lämnas bara vampyrer och bästsäljare från de senaste åren*. Puh!


*Nej, jag är inte så förtjust i moderna verk.

Lo-lee-ta

Jag är sugen på att prova på Lolita igen, men absolut inte Sweet. Jag har ju alltid varit dragen mer åt Classic-hållet, så jag vet inte vad jag tänkte när jag var yngre, egentligen. Sedan finns ju problemet med att jag ser sju mil lång ut ungefär i Lolita, eftersom kjolarna väldigt ofta slutar ungefär 2dm ovanför mina knän. Det går ju inte.

Jag i alldeles för söta, rosa, flickiga kläder i Harajuku 2006.


lördag 15 augusti 2009

Grattis!

Singel pappis på 57 jordsnurr söker jämlike som diggar segling, öl och att somna framför TVn.

Idag fyller min pappa år. Åh gud, vad jag har sparat och väntat och sett fram emot dagen då internet får se denna bild. Nu får både han och ni äran. På denna speciella dag. Hurra, hurra, hurra.


Och jag kan inte sluta fnissa, såklart.


Ps. Och nej, min pappa är inte singel, egentligen. Förlåt, alla som börjat hoppas! Det var bara en del av skämtet. Fniss.

Ambitiöst.

Idag när jag kom hem, så satte jag mig ned och spelade WoW. Sedan snippsnapp så var dagen slut, och hela tiden hade jag spelat. Det, kära barn, är sådant som man skall vara rädd för.

Hade mitt allra första Role Playing-möte idag med en ko. Ända sedan jag började spela i min RP-chatt, så har det aldrig hänt mig förut. Folk är inte så ambitiösa. Men idag hade jag en lång, ambitiös killing spree med ambitiösa meningar som "I hope you will remember my name well, and maybe we will see eachother again, soon" (vilket i princip betyder "Adda mig, så spelar vi igen, va!"). Det är ambitiöst. Ambitiöst är vad det är.



Ambitiöst.

fredag 14 augusti 2009

Datorn

Hjärtat slutar slå för en mikrosekund. Nej, inte datorn! tjuter mitt inre jag. Varför blir du svart? Vad då stängas av gång på gång, utan en anledning? Du har ju batterier för i helvete! Gör inte såhär mot mig! Jag måste köra en backup på alla mina bilder och dokument, om de går förlorade med den här skithögen till datorn så kommer 3 år av mitt liv raderas bara sådär!


Åh nej, nej, nej.

"She's not as strong as she looks"

Jag har två känslor. Den enda har en mental bild av mig själv som står och viftar beskymmerslöst med ena handen med ett "Ja, ja"-uttryck i ansiktet. Den andra kryper fram ibland när jag minst anar det, och den drar med en sådan enorm kraft att jag blir rädd. Den mentala bilden skulle kunna beskrivas som en identisk kopia av Leeloo i Fifth Element när hon precis blivit skjuten och hon ligger och skrik-gråter för hon vet att hon håller på att dö. Ungefär så hugger saknaden till i mig ibland vid valda tillfällen, och jag saknar M något otroligt. Mina impulser säger åt mig att ta min väska och springa till nästa tåg som kan ta mig till honom. Istället ligger jag lealös på sängen i några minuter och begrundar denna idé, och försöker övertala mig själv att det inte är någon bra idé.

Nästa dag mår jag bra igen, och jag undrar vad jag tänkte på, egentligen. Lätt som en plätt är det här, ju! Jag behöver inte honom, och jag tänker förvånat hur lätt det är att vara utan honom.
Men sedan ligger jag där igen och flätar armarna runt bröstkorgen för att hålla allt det där onda inne.
Jag har fel. Det är inte lätt som en plätt att hantera när man blir sårad av en annan person.

torsdag 13 augusti 2009

LOLcats folder

Jag. Garvar. VARENDA. Gång.

gräset är grönt

Marko är väldigt generös med sitt gräs. Det är trevligt, antar jag. Men flera dagar i rad så tänker jag att det nog kan vara, tja... nog.

Nu ska jag spela mer WoW! O-hoy! *imaginär knuten näve upp i luften*

Mångsidig

"Att gå ut i solen är som att sluta röka"
"Att inte höra av sig till Michael är som att sluta röka"
"Att sluta äta godis är som att sluta röka"


Öh. Tydligen är allt som är jobbigt för mig likvärdigt med nikotinbehov. Detta är något jag upptäcker när jag bläddrar igenom min blogg. Jag måste hitta på nya liknelser, tror jag.

Killevippen, vettja!

Bertil: Vad var det jag skulle säga för att bli stor igen?
Nils: Killevippen, vettja!
Bertil: Hm... Killevippen, vettja! .... Det fungerar ju inte!
Nils: Nejmen du ska ju säga BARA killevippen!
Bertil: BARA killevippen! Neeej, det funkar inte!


Bertil är väl inte det skarpaste verktyget i lådan, om man säger så.

Så lätt som en plätt, har jag blitt en plutt!

När jag var liten tittade jag på Nils Karlsson Pyssling allt som jämt. Jag tröttnade aldrig på att se dem bygga upp Nils hem med dockmöbler, och när de åt den där gigantiska köttbullen så såg det så himla gott ut. Tjoffsan, Killevippen och Fia med Knuff!

Jag är inte den som brukar slasha ihop karaktärer, men jag måste säga att när man ser den här timmen långa filmen så kan man inte hjälpa att få grova seme/uke-vibbar av Nils och Bertil.

Dinosaurier

Jag, som alla andra barn på denna jord, har sedan jag var liten haft en otroligt stor fascination för dinosaurier. Varenda film som utlovar dinosaurier, så sitter jag där och tittar. När jag bläddrar igenom dokumentärerna på TV, så är det alltid dinosaurierna som blir valda.

Och nu pratar London om Walking with Dinosaurs. Vad jag har fattat det som, så har de byggt 15 lifesize stora dinosaurier som kan röra på sig. Känner ni nu hur ögonen blir stora som tefat och fingrarna kliar efter de där biljetterna som du vill ta tag i och aldrig, aldrig släppa? Så känner jag iaf. Leka med dinosaurier? JA TACK. Någon som vill gå med mig?! Jag börjar nästan gråta här, så uppspelt är jag.



Eeeek!

onsdag 12 augusti 2009

Lindurillan där borta i Sverige, Emelinan ensam i Londonlandet

Ser man såhär bra ut när man precis fått två frakturer i foten,
så vet jag inte vad för chans resten av oss vanliga döda har.


tisdag 11 augusti 2009

Knäppa vanor

Jag vet inte varför jag gör det, men varje gång jag kommer ihåg att dra fram kameran, så blir det åtminstone alltid en sådan här bild. Jag spärrar upp ögonen och gör en ful min (fast den syns ju aldrig på bilden, bara mina halvgalna ögon).


Taget på Starbucks i Camden, tror jag.

Jag skrek med målbrottsröst

När jag var femton så älskade jag Kent. Deras skivor snurrade jämtjämtjämt i den taniga bandspelaren jag hade hos pappa. Jag lagade kaffe, tände ljus och bara satt där i mörkret alldeles ensam. Mitt liv hade blivit fokuserat på den alternativa stil som jag älskade så mycket. Mitt hår var svart och jag satt och kände mig ensam. Jag var den enda i hela Oxelösund som såg ut som jag gjorde. Pojkarna skrattade åt mig i korridorerna, och flickorna rynkade litet på näsan åt mina klädkombinationer. Frustrerad skrek jag in i kudden och längtade, längtade tills jag skulle börja gymnasiet och träffa jämnlikar. Folk som också skulle ha svart hår och förstå varför jag tyckte så mycket om Kent.

När jag väl började gymnasiet, så upptäckte jag snabbt att det inte fanns någon som riktigt såg ut som jag där heller. Istället hittade jag vänner som inte brydde sig om att jag målade stjärnor vid ögonen eller att jag dyrkade Kent. Istället småskrattade de litet och kallade mig för Popparen eller Emo (efter mitt namn och mitt humör). Jag kände mig bekväm.
Och så satt jag där under hösten i första ring och tände återigen ljus, drack kaffe och lyssnade till de deprimerade tonerna av Jocke Bergs ord. De kröp under skinnet på mig och hjälpte till att måla svarta hål som sög in mig i min egen negativitet. Jag trodde på varenda ord som Jocke sjöng, och det fick mig att gråta och göra hålet ännu större. Jag var ju så otroligt ful och äcklig, och Kent hade bara visat vägen till denna uppenbarelse.



Men även om Kent inneburit många tunga stunder för mig, så kan jag inte hjälpa att känna ömhet inför deras musik. Faktum är att Jocke Bergs ord är fortfarande sanna, beroende på hur man vrider och vänder på dem. Han är en otroligt bra textskrivare med sina korta, rimmande meningar som förtäljer så mycket mer än vad de ser ut att göra. Och även om Kent ledde vägen till något som jag aldrig riktigt lyckas rycka mig upp ur, så har de ändå alltid varit där för mig, bitterljuva som de är. De personifierar den där tonårsångesten-- ett evigt berättande om överdrivna känslor och meningar som bara blir fel. En liten inblick i någons liv som man kan tolka som sitt eget är ett fenomen som är en återkommande faktor i deras musik. Men det är vackert, att en enkel låt kan beskriva så mycket mer än vad en vilsen tonåring kan.


Kent - Stoppa Mig Juni (Lilla Ego)
Någon hade sagt att jag var feg,
Lilla Ego, fy skäms...
Att jag alltid stod där bakom och höll med.

Sanningen känns.

Jag har skuggat dig i kylan en hel dag

för att lämna tillbaks den undanflykt som jag stal.


Tar 2:an, sitter ensam längst bak,

Lilla Ego, sitt still!
Jag har gått i dina fotspår hela dan till Hagnesta Hill.

Den första snön har fallit, allt är halt

och min halsduk blev kvar på en hållplats utanför stan.


Jag samlar allt mitt mod här vid allén,

Lilla Ego har rymt.

Jag skrek med målbrottsröst,

Jag hatar er!

Som barn var jag grym.


Den här känslan som jag har är inte min.

Den blev kvar, är den din?
Den smakar som du.


De tårar, kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig, jag glömde vem jag var.

Snälla, sluta lyssna; glöm allt jag sa.

... Jag mår bra.

Du måste lämna mig ifred.


De tårar, kan man gråta som en karl?

Snälla du förlåt mig, jag glömde vem jag var.

Snälla, sluta lyssna; glöm allt jag sa.

Jag mår bra.
Du måste lämna mig ifred!

Jag behöver ingen hjälp!

Vill du hjälpa, hjälp dig själv!

Jag behöver ingen hjälp!

Så lämna mig ifred!

Lämna mig ifred...
Lämna mig ifred...

måndag 10 augusti 2009

***

Jag läser bara skit nuförtiden. Jag suckar otåligt över tråkiga karaktärer och handlingar som aldrig tar slut. Ge mig litet av det systrarna Brontë presterat, eller något.



Och varför tycker folk så himla mycket om att sjunga i kör utanför mitt fönster? Det händer hela tiden, speciellt under helgerna. Men nu, en måndag? En måndag! *tant-förskräckelse*

Får man?

Folk på jobbet har fått en dålig vana att vilja berätta för mig hur otroligt tjock jag har blivit. Och höjer på ögonbrynen och småler så fort jag äter något. Jag blir ledsen, såklart. Får man verkligen säga sådant? tänker jag och känner mig helt bortdomnad i kroppen.

Kräm

Titta vilken sötsak!
Jag vill äta!
Mums!


Jag tolkar

Jag har försökt höra av mig till Johan ett par gånger på Facebook, men han svarar inte. Jag tror han har sagt upp kontakten/vänskapen med mig, för när jag skrev "Jag tolkar din tystnad som ett nej" (angående om han ansåg oss vänner fortfarande), så svarade han inte. Det gör mig väldigt, väldigt ledsen, och jag förstår inte varför.

Lululuuu



Lululuu, outfit-bild. Hujedamig, det var längesedan jag höll på med sådant. Men jag tänkte, äski täski, jag har ju en himla massa tid nu ändå.

T-shirt: Bershka
Väst: H&M
Kjol: H&M
Tights: Dorothy Perkins
Hatt: (gissa, suck) Vivienne Westwood
Skor: Vivienne Westwood
Halsband, ringar: Vivienne Westwood
Konstigt föremål jag håller i handen som har ett långt snöre: iPod (tydligen kan jag inte gå en minut utan Florence + The Machine i mina öron)

Titta på mina nya, fina skor! De är i plast. Jag rynkade på näsan över dem jättelänge, men så viftade Vivienne med sitt magiska finger, och helt plötsligt så älskade jag dem. Detta fenomen händer skrämmande ofta.
Det passar till allt. Allt, allt, allt. De är coola. Otroligt sköna. Vad mer kan man begära utav ett par skor?


Annars så tar jag bilder på de orange:a sakerna som existerar i mitt liv. Allt orange har en förmåga att krypa under huden på mig och skicka vågor av välbehag genom min kropp.

Humöret håller sig förvånansvärt uppe. Jobbet hjälper en hel del. Det är mycket skratt där igen. Vi tar hand om varandra. Men ibland kan man inte hjälpa att humöret faller nedåt istället för uppåt. Jag har alltför många drömmar om natten som innehåller en Michael som ler mot mig.


Ps. Jag fick hemlagat godis av Neha idag. Något indiskt. Det luktar som saffran. Ååååh, Neha.

söndag 9 augusti 2009

shokoläde

Jag vill äta massor med choklad precis, exakt nu.

Att sluta

Surr, surr, surr säger huvudet. Ibland, mest hela tiden, så maler tankarna på i alla möjliga riktningar. Det blir mkt terapisnack med sig själv, där inne i skallen. Nej, nu får du skärpa dig, säger tankarna. Sluta tänk på honom!







Sluta tänk på honom, då.

Ja, ja.

Jag skrev "Du har gett mig mycket att begrunda, och jag hoppas att du åtminstone förstår litet av hur jag känner".
Han svarade inte.


Jag hade glömt bort hur det känns när hjärtat brister. För det är verkligen så det känns. När jag läste de där ödesdigra orden "Jag tror inte det här är någon idé", så svällde bröstet upp och det gjorde så otroligt ont. Men jag vägrade gråta, jag ville inte, och det gjorde bara smärtan ännu värre. Ett dunkelt ludd som växte sig större och hämmade lungorna, men som satte hjärtat i ultrarapid. Sakta men säkert slets jag ännu mer itu medan jag läste om de där orden gång på gång. Det kändes verkligen som om jag skulle gå sönder. Jag var tvungen att pressa händerna mot bröstkorgen, för det kändes som om allting skulle falla isär, ut, om jag inte höll mig själv på plats.




lördag 8 augusti 2009

Surpuppa

Idag tog tålamodet slut på jobbet gällande Dwight (min supervisor/managerliknande sak). I tyst ilska stampade jag mig genom den sista timmen och fräste Nej när han frågade om han fick låna min penna. Sedan tog han upp det på mötet, såklart. Typiskt.
"Jag tror att det är någon som vill säga något-- Emelina?"
Det blev en del fuck inslängda från min sida. Adrenalinpump, ni vet. Jag snubblade över orden när jag spydde ur mig att han får ta och, qoute: "Skärpa sig för att jag är jävligt trött på hans jävla moodswings".
Några upprörda röster senare så var vi vänner igen. Skönt.


Sedan vandrade jag ned längs Oxford Street med Neha och Luba. Att ha vänner är väldigt trevligt. Man blir mindre ensam då, har jag hört.

När jag kom hem så satt Peter där i soffan och gjorde något nyttigt. Peter gör alltid nyttiga saker. Han äter nyttigt, sportar nyttigt, läser nyttigt, lär sig nyttigt. Denna nyttiga person har varit väldigt chatty den senaste tiden, och jag har väl blivit hans target eller vad man nu ska kalla det. Han vill gärna sitta och prata i en halvtimme. Osociala Emelina blir glad att han verkar tycka om mig, men det finns bara så mycket man kan säga om ekonomi, kaffe och språk.


Ps. Jag tror jag fick ur mig sourpuss också, men jag tror inte Dwight hörde det, puh.

fredag 7 augusti 2009

fniss

Den här bilden får mig alltid att skratta.


Guilty pleasure just nu

Att springa i min Ghost Wolf form i WoW i takt med storslagna låtar som Cosmic Love med Florence + The Machine. Ibland tar jag tillochmed omvägar så att jag får springa litet extra. Av någon anledning så blir jag väldigt lugn av att se vargtassarna slängas bakåt medan min fina Rooki springer 40% snabbare. Hah.


Och på tal om Florence, så är det min nya favoritskiva. Jag rekommenderar starkt till svenska folket. Människor som använder stråkar och tunga trummor,
samtidigt, i låtar är guld värda.

Florence + The Machine - Lungs
Vad som pryder tubens labyrintgångar just nu.

torsdag 6 augusti 2009

Fin

If you could only see the beast you've made of me
I held it in but now it seems you've set it running free
Screaming in the dark, I howl when we're apart
Drag my teeth across your chest to taste your beating heart

My fingers claw your skin, try to tempt my way in
You are the moon that makes the night for which I have to howl
My fingers claw your skin, try to tempt my way in
You are the moon that breaks the night for which I have to

Howl

Now there's no rolling back, I'm aching to attack
My blood is singing with your voice, I want to pour it out
The saints can't help me now, the ropes have been unbound
I hunt for you with bloodied feet across the hollow ground

Like some child possessed, the beast howls in my breast
I want to find you and tear out all of your tenderness

And howl


Howl

raggragg

Igår var det Nehas födelsedag. Smått hedrad och en aning förvirrad kände jag mig när hon sa att hon ville spendera dagen med mig. Vi gick till Notting Hill och pratade mest. Det var trevligt.
Det var en ypperligt stilig man som kom fram till mig och började prata. Han ville träffa mig igen. Som vanligt så blir jag sådär förtjust när ypperligt stiliga män tycker om mig. Min ytliga sida av mig själv purrar förnöjt. Hans nummer ligger säkert i min avstängda mobil. Inte för att jag kommer ringa, men ändå.

tisdag 4 augusti 2009

Florence's lungs

Vad topplistan i the UK har att erbjuda för allmänradion. En aning bättre än våran Alcazar- och Amy Diamond skit va?



Here I am, a rabbit hearted girl
Frozen in the headlights
...
I must become a lion hearted girl
Ready for a fight
...
And in the spring I shed my skin
And it blows away with the changing wind

You ask me how to cure your headache-- use a gun

Jag har ofta bilder i huvudet på hur mina känslor ser ut i fysisk form. Ofta ser jag mig själv reagera på saker som jag själv inte uttrycker. Som till exempel att vandra runt i cirklar. Hur man knyter händerna vid sidan om kroppen, lutar sig fram och skriker. Själv står man kvar på samma plats, kolugn.

Just nu ser jag mig själv stå förvirrad i mitten (av någonting) hållandes i tusentolv små röda trådar. Sedan tappar jag dem. De röda garntrådarna fladdrar sakta till marken och blandas och trasslar ihop sig. Förtvivlad står jag kvar där i mitten och blickar ut över förvirringen av garntrassel. När jag tror att jag kommit på vilken garnbit det var jag ville ha tag i, var jag ska börja någonstans, så tar jag ett steg frammåt. Men jag hejdar mig, och sätter tillbaka foten där den satt fastklistrad från början. Jag hukar mig ned, petar litet på de garntrådarna som är närmast, men tar inte tag i någon. Jag ställer mig upp igen, kisar mot horisonten av röda trådar och försöker desperat komma på vad tusan det var mina tankar skulle ta mig.


*poke*

Idag fick jag en *poke* i magen. Men inte en *poke* av vem som helst. När jag vänder mig om så står huvudkocken där och flinar.
YES! skriker mina tankar.
För om kocken som bestämmer över hela köket tycker om en, då är det bara att fläta händerna bakom nacken och luta sig bakåt. Nu kommer mitt jobb bli så himla mycket lättare.

Marilyn Monroe

Min kjol flög upp så att mina trosor syntes. Nu har det hänt så många gånger när jag åker tuben, att jag inte ens orkar bry mig längre. Det här är vad storstäder innebär. Dina trosor syns. Äsch!

måndag 3 augusti 2009

TV

Jag älskar ordet choke.

Min allra första kram

Det märks verkligen när man har en period på jobbet då folk uppskattar en. Dwith ler och skojar med mig. Mortine, min favoritkock, sparar gravad lax till mig fast jag inte bett om det. Neha snor en mango från fruktskålen fast jag inte bett om det. Loreinna (kommer ni ihåg fiskbiten-bråket?) frågar om jag vill följa med henne och några andra till ett nöjesfält. Mariella (aka manager assistant) pratar mer än hon någonsin pratat med mig förut.

Sedan - det allra bästa och det som lätt gjorde min dag - fick jag min allra första kram av Josh! Ååååh. Ibland tror jag att jag är litet kär i denna härliga 20-åriga pojke. Att han sedan påpekar att jag luktar gott, tja, vad gör man? Man ler som en idiot, det är vad man gör.


Sedan när man kommer hem så står Mattias där som alltid och säger på trevande engelska "You want? Ehhhh, doughnut?".

Passionen

Michael har postat ännu en av sina miljoner notes där han betraktar och ger giftiga injektioner till samhället och människor som inte är som honom. Kortfattat vad denna handlade om:

"To squeeze this thesis into one line, I turn to a quote by Pablo Picasso whom said:
'Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once we grow up.'"


Och Linda svarar:
"I like how I begin my days, without coffee, by reading your notes. My head gets messed up right from the start of the day!

Anyway, I agree with this but somehow I also want to believe that more people than you'd think actually follow their dreams, but I guess what you want to point out as well is that even if people follow their dreams to some extent they're still compromising, and I suppose that is the true problem as well. What scares me the most in a conversation has always been the 'I don't know what I want to do, I'm not really interested in anything special' because to me, without passion there simply is no meaning. I think that we're sort of taught to be modest about passion, because feel or give too much about something you're passionate about will turn you into an overly eccentric and 'strange' person who doesn't follow the oh so important norm (a person who can't contribute to the whole fall in line-work-earn proper money-aid your society as everyone else).

But it's beautiful when people just don't care and do what they want to anyway. That, in itself, is a form of passion to me."



Och av någon anledning så sitter jag här och purrar inombords. Linda är bara så bra ibland, och jag vet inte varför. Det kanske är kaffet och IAMXs fel.

söndag 2 augusti 2009

Vatten

Natalia och Duygu gjorde stora ögon häromdagen när de såg mig gulpa det stora glaset med H2O.
"Någon har varit ute och festat!", säger Duygu och skrattar.
Jag ser frågande ut. Vem har festat?
"Du, alltså," förklarar Natalia med ett fnitter.

Men så är det ju inte. Jag har bara varit så otroligt törstig den senaste tiden. Jag bara häller i mig ett flertal megastora glas med vatten på jobbet. När jag kommer hem dricker jag 2-3 flaskor med vatten. Sedan 2-3 koppar med te. En kopp med kaffe. Vätska, vätska, vätska!

Se dig för lillebror, för här kommer lyckan

Här sitter jag i Flat 30 och plirar på molnen som flyter förbi. Är det bara jag som blir fundersam av moln? Det är som att stanna och lukta på blommorna.

Och på tal om blommor, så är det ju precis det som är min nya drog. Jag kan bara inte låta bli. Jag behöver mer friska, bra saker i mitt liv, och blommor fungerar ju som balsam för själen. (Snälla snälla, håll dem vid liv, kära små gröna fingrar)

Det nya tillskottet (huhu) till familjen. Inköpt idag. Det är fint hur blommor lutar sig mot solljus, tycker jag. Muggar som berättar ens favoritböcker är också fint. Kaffe, kaffe, kaffe.


Annars så sitter jag här och äter körsbär och försöker lära mig att slå knut på dem i munnen. Jag vill vara som Audrey i Twin Peaks när hon går in på One-Eyed Jacks och bordellmamman frågar vad hennes meriter är. Titta:



Annars så hoppar och dansar jag omkring litet för mig själv i rummet och njuter av en tom lägenhet. Det syns inte på bilden, men mina armmuskler är stenhårda! Att bära tunga brickor och polera tiotusen bestick varje dag gör sådant med en.

Häromdagen så färgade Johanna mitt hår, men det blev orange istället för blont. Snyft. Johanna sa upprepade gånger att jag borde byta om till kläder jag inte använder, för om det kommer blondering på kläderna så går det inte bort. "Äski täski", sa jag och viftade med handen. Jag tänkte att det är sådant där folk har sagt i hela mitt liv, men aldrig spiller man någonting ändå. Och nu sitter jag här med fläckiga jeans. Buhuu.


Men nu ska jag spela WoW och lyssna på Empire of the Sun. Tihi!

Favoritsysselsättningar just nu

1. Köpa blommor
2. Dricka espresso på jobbet
3. Köpa trosor med spets på

lördag 1 augusti 2009