Ode to pearshaped loveliness

Jag har under det senaste året gått upp ungefär tio kg, vilket jag bestört märkt under morgnarna då jag ska välja kläder för dagen. Ungefär hälften av min garderob får jag inte på mig längre. Det här är ett relativt nytt problem, då jag bara stött på det när jag kom hem från Japan och märkte att den svenska dieten inte fungerade lika bra som den japanska. De där skinny jeansen som jag glatt köpte och sedan "växte ur" två månader senare fick en ledsen mungipa eller två, men så mycket mer än så var det inte.

Ni vet den där eviga missnöjdheten med ens fettmängd -- den blommade upp för mig. För första gången har jag blivit plufsig på riktigt. Jag har alltid gnällt om min stora rumpa och bastanta ben, men på senare år har jag börjat bli mer bekväm med min päronformade goodness. Mycket tack vare en viss pojkvän som uppenbarligen uppskattar det. Men så nu har allt blivit litet för mycket av det goda.

Men jag orkar ärligt talat inte med sådan här fetmapanik längre. Nu sätter jag stopp. Från och med nu ska jag tycka om min kropp och vara snäll mot den. Den må se ut som att jag har en liten bulle i ugnen, men då får det väl se ut så då. Det är en rätt söt bulle isådanafall. Och armarna och benen och ansiktet som fått en extra halvcentimeter får gärna vara där eller inte, det spelar mig ingen roll. Jag tänker försöka göra min kropp glad med god mat såsom frukt, grönsaker och nötter istället för cola, fet mat och godis. Jag tänker självklart inte sluta med allt det, men jag vägrar få dåligt samvete så fort jag stoppar något kaloriefullt i munnen. Jag är trött på dåligt samvete, nedvärdering av mig själv och missnöjda mungipor. Naturligt är bäst, har jag hört.