torsdag 30 december 2010

og hjartgæsku

Idag har hela mitt liv förändrats. Litet så känns det.
Och då lyssnar jag på Jónsi för att få saker att sjunka in.


god natt

onsdag 29 december 2010

Vad jag skulle vilja ha hängande som tavlor på väggarma



Kyo har snaggat håret

Eldgodis

Jag återgår till min favoritmangaka några gånger om året och ser om hon målat några nya saker. Två goda nyheter mötte mig:

1. Hon har börjat måla pojkar/män med mohawkfrisyr. Kära Yonekura kommer nog alltid ha bra smak (hon älskar även HYSTERIC GLAMOUR och Vivienne Westwood).

2. Hon har öppnat en ny hemsida för yaoi! Hmdffghhh!! Den heter Yoneken Boys. Nu gör hon inte enbart hentai längre, utan även trevliga homoerotiska verk. Jag är överlycklig, eftersom hennes tidigare prov inom samma genre är det bästa yaoi jag någonsin läst. Hon vinner i alla kategorier.


tisdag 28 december 2010

Medverkande

Men åeh, jag drömde inte bara om talande katter* inatt, utan även om lillpysen G-Dragon. Han var ungefär världens varmaste och mysigaste person. Satt på höga avsatser och fnissade med dinglande ben när jag försökte reda ut drömproblemen.



*Sa: "Kungen gav mig så mycket kattmynta
i början att jag fick ont i tänderna."

En av mina favoritfilmer


An idyllic sci-fi future has one major drawback: life must end at 30.


Jag har sett den här många gånger, och jag tröttnar aldrig. Science fiction när det är som bäst (alltså dystopisk).

lördag 25 december 2010

Den där goda julen

Photobucket

Min julafton har varit exemplarisk. God mat, god öl (oppigårds winter ale!1), gott sällskap. Bäst var nog babykindpussar från min sida (jag fick dreggel på kinden tillbaka) och Karl-Bertil Johnssons jul. Den tröttnar man aldrig på.
Fick jättefina presenter också, men de glömde jag. Men julmat fick jag med mig! I sann julanda så prioriterade mitt undermedvetna maten istället för presenterna. Jag är nöjd. Fastän jag inte vann på den obligatoriska sällskapsspelomgången.

torsdag 23 december 2010

fjomp, fjomp

Nej, nu får jag sluta fjompa mig, som Sara skriver. Jag är så trött på negativiteten, men den är ju så SVÅR att få bort ur tänket!

N som i Nog Blir Det Bra Ändå

Pessimistiska Emelina har under de senaste dagarna kommit fram till att jag inte alls ser fram emot julen i år. Stort nedslag, med tanke på att jag alltid älskat julen. Ibland har det känts som om jag är den enda i vår familj som uppskattar magin som julen faktiskt är.

Men inte i år. Jag är för fattig för att köpa fina julklappar till mina nära och kära. Detta resulterar i att jag skäms för att ge bort dem, och det hela slutar med att jag inte vill ha något själv heller. Känner att min contribution till familjen i år inte har varit nämnvärt lyckad, så julklappar är det sista jag förtjänar. Fastän de påpekat de senaste veckorna att jag "verkar komma tillbaka", så får jag fortfarande impulser att bara stänga av och isolera mig. Speciellt när de frågar om allt det där jobbiga. En del av mig blir ilsken och tänker "Jag har ju ringt nu, och vi umgås igen, kan ni inte nöja er med det?". Det tar tid att komma ur vanetänk.

En annan sak som oroar mig är mina tänder. Jag fick en spricka i min favorittand för några dagar sedan. Och innan ni frågar -- ja, det finns favorittänder! Min råkar vara en av de nedre "huggtänderna" som jag alltid knaprar på frön med.
Mina visdomständer förhindrar också att jag kan äta. Så jag ser fram emot en jul då jag skäms över julklapparna och min fattigdom, samt att jag inte ens kan njuta av maten. Inte heller får jag umgås med Daniel.


BU BU UBU BUUU osv.

Snel hest

Egentligen var det tänkt att jag skulle gå upp tidigt idag för att slippa folkmassorna som, precis som jag, ska handla de sista julklapparna. Istället sov jag långt inpå eftermiddagen och fick bara mer och mer ångest när jag insåg hur timmarna tickade iväg. Till slut kom jag fram till att jag ska stanna inne här hela dagen och bara sova (vilket egentligen är en tydlig indikation på ledset humör).

Sedan undrar någon på andra sidan dörren om jag lever.
Efter att jag pipit fram ett ja, så frågar han:
"Kan jag locka med en skinkmacka?"
Plötsligt flyger jag ur sängen, tjuter ett glatt ja och klär på mig i ilfart. När jag kommer ut så har han tillochmed satt på kaffe till mig.

Jag måste verkligen lära mig att inte falla i den självgrävda gropen när jag är ensam. x_x Sådana dagar som det här har jag bara tur att jag har en gubbe som är snäll.

onsdag 22 december 2010

I still dream of Orgonon

För två år sedan, så funderade jag väldigt mycket på vad det innebar att vara människa och meningen med allting. Med livet, om man nu ska följa klichéerna.

Jag har märkt den senaste tiden att jag fortfarande begrundar detta, fast ur ett annat perspektiv. Jag kommer alltid att hänföras över vad människan kan åstadkomma, vad vi vet och våran strävan att alltid veta mer. Det är det vackra med mänskligheten.

Men jag blir så otroligt ledsen när jag ser folkvimlet ute på stan som är som blanka papper. Konsumeringssamhället och viljan att alltid vilja ha mer gör mig ledsen. Att man alltid måste representera någon annans företag för att få jobba, gör mig ledsen. Att man inte räknas som om man är värd någonting om man inte har en rak, säker väg att gå, gör mig ledsen. Oförmåga att kunna prata med varandra för att man inte vet hur man ska mötas, gör mig ledsen. Att folk som jag, till exempel, sakta fräter bort inuti och ingen gör någonting för att hjälpa. Det gör mig ledsen.

Men det är väl just det. Jag, såsom alla andra, lever med en väldigt stor dubbelmoralroll. Jag konsumerar och älskar i perioder allt det där som jag egentligen inte behöver. Det där blanka pappret som måste representera en produkt med ett leende för att få jobba. Irritation över att de som skyller på att de inte hittar något jobb egentligen bara handlar om lathet. Och om det är inte lathet, så är det fysisk eller mental ohälsa som är orsaken. Ändå skyller jag på samma saker som jag ifrågasätter. Och inte hoppar jag in och räddar varje situation då man tydligt kan se att någon mår dåligt. Inte drar jag med den personen till akutpsykmottagningen eller slår ner näven och bordet och säger "Nu får det vara nog! Du kan inte må såhär längre!".

Dubbelmoralen. Man tycker och tänker så mycket, men gör det motsatta. Detta får mig i slutändan att betrakta mänskligheten som en sorts sjukdom. Att vi är miserabla parasiter som hela världen skulle må bättre av utan. Egentligen. Men självbevarelsedriften är stor, och om jag fick välja så skulle jag ta mig ur alla storstäder som hittills varit mitt hem. Flytta ut i en liten stuga ute i skogen och leva av jorden. Att ta bort alla potentiella onödiga behov och bara ägna sig åt sig själv och att må bra. Att lära som man lever. Det vore skönt.

Kanske behöver man gå tillbaka litet i utvecklingen för att hitta tillbaka till sig själv och vad det innebär att vara människa.


måndag 20 december 2010

v-sign

Förresten lyckades jag somna klockan sju i morse. Sedan släpade jag mig till min systers hem (efter redan nämnda 50 minuter i kylan utan frukost, såklart).

OCH DÄR RINGDE JAG MINA TRE JOBBIGA SAMTAL.
Soc-tanten har aldrig låtit så snäll förut.
Arbetsförmedlingen ville skylla ifrån sig ansvaret som vanligt, men de var trevliga.
Och vårdcentralen sa "Är du säker på att du inte vill ha en akuttid..? Kan du verkligen vänta två veckor på en tid?", fast sedan fick jag en bra tid redan nästa vecka i alla fall.

Och det blev inte storböl, utan bara en liten lättnads tår. Tor grät faktiskt mer än mig, fast han är ju en bebis, så det är väl kanske inte så konstigt. Lilla bebisen kan man dansa tryckare med i vardagsrummet till Queen. Då blir lilla bebis en glad bebis. Och då pussar man honom på hans mjuka kind.

minus tusen grader, ungefär

Det är kallt i Sverige. Kanske ingen direkt nyhet, men en annan är att det tydligen är okej för bussarna att sluta komma helt.

Buss in till min syster idag: 50 minuter försenad.
Buss in till Göteborg nyss: Enbart 40, men jag gav upp och fick skjuts.

Det var så kallt att jag nästan började gråta.


Inte okej, västtrafik. Inte okej.

surr säger huvudet

Jag är litet ledsen.
Jag tänker på en förlorad Mimi.
Jag tänker på en död vän.
Jag tänker på klädinspiration som inte längre existerar.
Jag tänker på att jag måste upp om fyra timmar och ringa tre jobbiga samtal som jag inte vill ringa.


Och därför är jag fortfarande vaken. Vaken och ledsen.

Räven








att vara positiv

Jag saknar tiden då jag nästan alltid kände för att klä upp mig. Framför allt i feminina kläder, eftersom säkert 70% av min garderob består av fluffiga klänningar, kjolar och i allmänhet färggranna saker.



Nu är jag svart och grå.

fredag 17 december 2010

buhu

Jag sätter mig ner för att ringa att de där tusen jobbiga samtalen som jag måste ringa.
När jag ringt alla, och inte nått fram till någon (för Sverige vill inte arbeta på fredagar, då vill Sverige ha helg), så rinner mascaran och jag snorar som en femåring.

Det ger liksom en ännu bättre förklaring till varför jag inte velat ringa tidigare. Jag vill inte prata i telefon, det känns som något av det värsta man måste göra. För jag är så himla känslig, och jag har så mycket uppknutet inuti mig att jag börjar böla för minsta lilla. Till och med av att ringa samtal som ingen svarar på.

måndag 13 december 2010

I come with a sense of duty.

Angående en nyhet om att material som innehåller '"harmful publications" — materials that are "sexually stimulating, encourages cruelty, and/or may compel suicide or criminal behavior" to people under the age of 18', kommer att kunna förbjudas efter vad de själva tycker är rätt eller fel.

Däremot säger tydligen mannen, Shintaro Ishihara, som jobbat med att genomföra detta:

"There are even homosexuals on TV now, as if there is nothing wrong with it. Japan is too unregulated. I come with a sense of duty."


Japan, what the fuck.


Louder Than Bombs...

fredag 10 december 2010

Split emotion

Älskade The Pillows. Jag har alltid sett dem som det där bandet man redan vet om att man älskar, hur mycket eller litet man lyssnar på dem. Det är deras blandning av musik och sångarens röst som deklarerar att deras sound är något som tilltalar min smak.
Inget hymlande,
inget som behövs lyssnas om på för att förstås,
inget jag tröttnar på efter x antal lyssningar.

De bara vandrar omkring där på andra sidan planeten med sitt sound som jag var född till att tycka om. Litet så känns det.

De har hur som helst släppt en ny video. Tydligen är det en ripoff på Metrics Sick Muse. Fast det verkar som om Pillows tycker om att hylla musik som de inspireras av. Så inte mig emot. Metrics video är mycket bättre i alla fall.



torsdag 9 december 2010

TEH PUPPET DANCE

Hahahaha, åh, vad jag älskar internet. The randomness!
Här är ett stycke Elijah Wood (min gamla älskling för de som inte vet) som medverkar i ett barnprogram. Knark! Han är knäpp!

"Let's go CRAZEEEYY!"

Myten blir sanning

Det här är alltså en sådan där mytomspunnen dag då allting går fel.

Det börjar med ett besök hos tandläkaren. Vi behöver inte gå in på detaljer, men jag kan väl nämna att det inte gick bra. Det gick ungefär så dåligt som det troligtvis kan gå. Jävla visdomständer, bland annat. Jag gick därifrån med tårar i ögonen.
Och om jag ska lyda min tandläkares råd, så kommer jag aldrig någonsin mer få dricka kolsyrade drycker (hej då fina, älskade ölen), äta godis (hej då saltlakrits som är bra för mitt blodtryck) eller äta citrusfrukter (hej då de knappa frukter jag över huvud taget ens tycker om).

Sedan säger min coach att min tid på världens bästa motivationshöjarföretag kommer halveras.
"Du var en av de få som kom i kläm när den nya regeringen kom och Arbetsförmedlingen skulle förlänga kontraktet med oss."
..... Åh, vad jag ser fram emot att få återvända till världens mest opersonliga statliga hjälp som helst av allt bara vill bli av med en. Det blir inte direkt bättre kontakt med personalen i och med att de kör på "Göteborgsbemötning", vilket för mig som blyg östkustare innebär att jag uppfattar dem som otrevliga och snäsiga, när de egentligen är avslappnade och släpper på måstet att le om de inte vill.

Och sedan till sist säger Daniel att han ska jobba hela kvällen och sedan sova själv i natt, för "han kommer inte upp på morgonen om jag sover över". Yyyyyyyl!



Fast jag vet inte. Jag har börjat tröttna litet på att ständigt vara pessimistisk.
Allra mest vill jag nog umgås med Daniel för tillfället.

onsdag 8 december 2010

OCH SEDAN SÅ blablablah

Jesus Amalia vad jag drömt saker inatt.
Först drömmer jag tusen olika Åh-gud-jag-saknar-Daniel drömmar, eftersom vi inte setts på hela dagen irl (!I know!). Drömmer att han smiter undan, jag hittar honom inte, måste klösa mig fram för att få krama om honom. Och när jag till slut gör det, så känner jag hur hela kroppen slappnar av och att jag kan andas igen. Men sedan försvinner han. Och så får jag göra om hela grejen igen.

Andra exempel på saker man kan drömma om är stenåldersdrömmar jag inte drömt på evigheter, även här involverat panik-jag-måste-vara-med-Daniel men också en otroligt massa alkohol. Det är knäppt när man i drömmen tar en klunk, och så blir man råpackad. Vad kan jag säga-- det festas mycket i Min Stad.

En annan rolig sak jag drömde om var en spökhistoria. Den tog plats ute i skärgården, och jag hade ett gäng av vänner med mig som skulle lösa mysteriet med den kusliga ön. Jag hade onda aningar hela tiden om att vi borde utforska öns historia än att bara gå runt på rundtur och beundra slottet som låg på ön, men det tyckte inte mina vänner. Så medan oron gnagde, så visade det sig till slut att spöket som haunt:ade var en prinsessa som hade bott på ön. Hon ville bara att folk skulle höra henne sjunga en sista gång innan hon kunde komma till ro.
Jahapp. Skönt att jag slapp dö, tänkte jag, och dök sedan ner i havet och fastnade i tången och dog. Suck. x_x

Eller så kan man drömma om en kärlekshistoria mellan Bella Swan (hrrm, huvudperson i Twilight för de som inte vet) och en ung Gackt. Öh, varför jag nu skulle tycka att det här var en bra kombination kan man ju undra, men jag var helt i extas i alla fall. Och varför jag skulle vilja unna en fiktiv karaktär min största idol är ju en ännu bättre fråga. Kanske för att jag var alldeles för upptagen med att sörja Daniel som inte ville träffa mig och var för upptagen med att prata med flickor. Snyft. Dumma dröm-Daniel.

tisdag 7 december 2010

pip


Kittlet som uppstår i fjärilsmagen när man klickar på "follow"
på Elijah Woods twitter.

Låt oss lätta upp stämningen med litet awesome G-Dragon



Angående hjälp

Om nedstämdheten varar i flera veckor finns risk att den fördjupas och övergår i en depression.

Veckor? Fniss, här snackar vi månader. Jag undrar vilken deprimerad person som bara efter några veckor inser att "Ojdå! Jag mår ju inte så bra! Kanske borde akta mig för depression"-- för så enkelt är det!

Den som är deprimerad blir ofta passiv, förlorar intresset för sina vanliga aktiviteter och drar sig tillbaka från vänner och umgänge.

Nu börjar mina waterworks att agera, uuuuäääääähhhhh säger de och bröstet börjar krampa när det får läsa saker det redan visste om men inte vill att andra kommer fram till.

Det är också vanligt att man får sömnsvårigheter och känner sig ständigt trött. En del upplever sig så värdelösa att framtiden känns hopplös och börjar tänka på självmord som enda utväg.

UUUUUUUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHHHH, de skriver så sakligt!

Om nedstämdheten övergår i en depression är det viktigt att man tar kontakt med vården.

Paniken är övertygad att jag kommer dö om jag inte tar kontakt med någon direkt, genast. Sedan kryper den svarta varelsen fram och ler insmickrande, och jag svarar med ett naivt leende. Sedan vänder jag ryggen till hjälpen och nickar instämmande när depressionen föreslår att "Ska vi inte ruttna inombords och vänta och se hur lång tid det tar innan kroppen faller ihop och dör som följd?"

Det hela är ju så logiskt när man själv är inne i spiralen. Ungefär att om man ger vika för den svarta varelsen, så har man själv vunnit. Att be om hjälp, eller att ens vilja ha hjälp, är en svaghet. Mörkret, som man till största delen består av under en sådan här period, väser när man börjar gråta och prata om det med människor. Varje gång man inte ringer, så vinner man. De tillfällen man panikartat vill ha hjälp är så få, och när man väl har dem så trivs man ändå så bra i ångesten det i slutändan ger.

Fast det värsta under den här perioden har nog varit isoleringen. Jag har aldrig isolerat mig på det här sättet förut. Att helt tappa tron på folket som annars betyder mest för en, har varit otroligt tungt. För en person som bygger stor del av sin existens på sina närmaste relationer, för att sedan helt plötsligt inte ha några, har varit en annorlunda upplevelse. Tomt.
När man varit mest desperat, och insett att det inte är någon man vill ringa. Man inser att man inte ens är villig att kämpa för sig själv.



Och sådana mönster bryts tyvärr inte så lätt. Jag kan inte påstå att alla dessa tankar inte fortfarande slår mig, men de kommer inte lika ofta i alla fall. Och något av det skönaste är att jag känner hur mitt intresse för familjen börjar växa sig starkare igen. Jag vill ringa och be om hjälp.


Och så säger folk att "Men det är väl bara att göra". Facepalm-- det är något av det löjligaste jag hört.

Valpar


Fniss fniss, säger Gackt.


Lilla barnet inom en reagerar med plutläpp

Om jag fick bestämma så skulle jag sitta och titta på den här videon resten av veckan. Istället för att sitta hemma och vara besviken över inställda planer. Jag lyckas aldrig riktigt lära mig det där. Så fort folk ställer in blir jag DDD: och sedan tar det mig flera timmar att repa mig. Istället för att ta det som en vuxen, så sitter jag med mungiporna nedåt och känner mig som ett bortglömt barn som ingen vill leka med.

måndag 6 december 2010

G-Dragon

Blonda koreanska pojkar.
Androgyna blonda koreanska pojkar.
Androgyna blonda I-wanna-make-a-fashion-statement koreanska pojkar.
Och jag är såld.







söndag 5 december 2010

Hur söt är min pappa egentligen?

Pappa 21:47
Hes JAG letar häftiga apparat hela tiden

Pappa 21:50
Usch vad dålig stavningen blev

uuueeeehhhhhiiiiiiääää säger den

Jag är litet småorolig för min kropp. Den har varit trasig rätt länge nu, så man kan ju tycka att jag borde vant mig. Skillnaden är väl att jag förut inte ville göra något åt det, för att det liksom ingick i hela "Jag mår dåligt, så det gör inget att jag mår ännu sämre"-grejen. Men nu börjar jag piggna till rent mentalt, så nu chockerar min kropps hälsa mig på ett nytt sätt. Jag har kommit in i det där stadiet då man inte längre bara kan ana att något är fel, utan nu skriker den att det är fel. Det jobbiga med hela den här situationen är att det är tusen småfel, och det känns mindre kul att ringa till vårdcentralen och läsa upp en mindre lista på vad man vill ha läkt.

Men nu kommer Daniel hem från jobbet, så nu ska jag gå.

Fashion Show with Google

Det har kommit en ny reklam för Google som lanserar en kampanj som tydligen heter "more with Google". Det är en ny funktion där man kan sortera efter färg, och söka "liknande bilder". Till exempel mode. Rätt coolt, om man nu har de prylar som krävs för att kunna göra samma sak som i reklamen.

Fashion Show with Google from Robbin Waldemar on Vimeo.

lördag 4 december 2010

NOOOOOOOO

Paniken som uppstår när du inser att favoriten i det nya pojkbandet du börjat lyssna på är fyra år yngre än du.


Photobucket


Kan inte påstå att jag uppskattar de ombytta rollerna. Förut har det alltid varit jag som varit för ung. Men nu står det svart på vitt. Jag har blivit en tant.

Seriösa experiment

I det syftet att jag vill att ni ska förstå varför blont är så mycket bättre än brunt hår, så kommer här litet brunhår-bilder så att ni kan jämföra skillnaden.


Brunt hår är mycket sämre än blont, därför att...


... Man glömmer bort hur man ler snyggt.



... Man dricker mycket mer alkohol.



... Man tappar förmågan att dansa.



... Man blir konstant förkyld.



... Man börjar använda glasögon på heltid igen, utan förklarlig anledning.
(WHY????)


Så ni ser. Blont > Brunt på skojskalan, och det är ju en väldigt viktig skala.

Varför jag saknar att vara blond












Slutsats:
Jag ser ju ut att ha så jävla roligt.
Eller hur?

(Och resten av alla poser-bilder bevisar ju bara
att jag passar så mycket bättre i blont.)