lördag 28 juni 2014

Geranimo!

Kommer nog sakna den 11:e doktorn. Han är det sötaste, alltså ser egentligen bäst ut. Men ingen kan slå den 10:e.




söndag 22 juni 2014

!!!!!


DOCTOR WHO
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!


Trust your Doctor.



"Be quiet. Go to sleep. No really— stop crying. You’ve got a lot to look forward to you know: a normal human life on Earth. Mortgage repayments, the 9 to 5, a persistent nagging sense of spiritual emptiness."


lördag 21 juni 2014

Lo!


Plötsligt!
IMMENSE LOKI FEELS.




Allons-y!

HERREGUUUD, vad jag saknar den förra Doktorn. Den nya är ju söt och sådär, men David Tennant var så himla mycket mer nedstämd och realistisk. Men jag älskar ju män som brood:ar. David Tennant är Min Doktor.










fredag 20 juni 2014

Vem?

Jag har tittat på väldigt mycket Doctor Who den senaste tiden. Ni vet hur sådant kan morphas in i drömmar om man hållit på med något för mycket? (en av mina mest meningslösa var nog när jag löste MS Röj)
Så blev det för mig när jag låg på akuten och yrade och grät. Jag har sagt det många gånger, men jag säger det igen. Jag. Klarar. Inte. Av. Feber.

Febern stegrade, tabletterna hjälpte inte, kroppen började krypa, smärtan tilltog, och så kom gråten. Sedan kom panikattacken. Jag kunde inte andas, för att jag hyperventilerade. När jag sakta kröp genom lägenheten för att kunna öppna altandörren, så ringde jag 1177. "Åk till akuten."

De rullade in mig i rum 17, och jag sa "Vad komiskt" (eftersom jag är född den 17:e Juli). Sedan lämnade de mig där i vad som kändes som tre timmar. Så mitt vansinne stegrade. Jag grät, var uppe i tre timmar av gråt vid det laget, och varvade det med att hyperventilera. Här tog Doctor Who sats på språngbrädan och hoppade.
Jag vet att jag ropade "Nej!" väldigt ofta. Och ett enda ord återkom hela tiden. Lux.
"Det enda du inte får säga är namnet på personen som äger biblioteket. Säg det inte! Tänk inte ens på det!" skriker Doktorn någonstans där ute i feberdimman. "Om du säger hans namn så kommer hela universum att implodera!"
Så jag försökte mitt bästa med att säga allting annat förutom Lux. Ett "Hux!" blandades med "Cal!" som blev till ett konstant regn av nejnejnejnejnej. Och jag grät. Och grät. Och grät. Men jag sa inte Lux.


-----
Andra roliga notiser från akutupplevelse #3 detta år:
De tog så sjukt mycket prover. EKG, mätte ständigt mitt blodtryck och jag var tillochmed uppkopplad -till en maskin-. Det värsta provet var när de skulle mäta syresättningen i blodet genom artären(?). Tydligen en ådra som ABSOLUT INTE VILL att man sätter in en nål i den. De gjorde sex försök, med tre olika sjuksköterskor, tio minuter per försök. Man skulle kunna likna känslan ungefär som om någon sticker en nål i din benmärg och gräver runt i tio minuter. Per gång. Sex gånger. Absolut den mest smärtsamma provtagningsupplevelsen jag varit med om.
Tydligen så fungerade min andning väldigt dåligt (hallå, legat och gråtit och skrikit i sex timmar vid det här laget?). Till slut så gav de mig kaliumdropp. Efter tolv timmar på akuten fick jag åka hem.

Och jag får inte fira någon jävla midsommar heller. Ligger ensam i lägenheten medan alla jag känner är ute på öar och pratar lulligt i telefonen.
Tur att jag har Doctor Who som sällskap.



lördag 14 juni 2014

.

Är. Så. Trött. Ont i musklerna. Det vaga illamåendet.
Men även idag beger jag mig mot Slottsskogen i sällskap med T. Tänker att jag ska ligga på gräset och sova en stund, med hans iPad som spelar musik i bakgrunden. Hoppas att illamåendet går över, och att ångesten avtar. Sådana här dagar är jag glad över att jag bara bor 4 minuter från Slottsskogen. Att jag gör ett tappert försök till att inte ligga hemma och tycka synd om mig själv i bakfylledimman. Som förr i tiden, då man var ung och mer benägen till att överkomma sådana här dagar.
Är så trött på ångest. Ångest över min kropp, bakfyllan och att intagandet av alkohol inte egentligen hjälper mot ledsamhet och livskriser fastän man tror det när man väl börjar. Har ångest över att jag är fattig. Att D antagligen blir sur för att jag går ut till Slottsskogen idag igen (fastän jag inte ens har någon alkohol). Ångest över att jag egentligen borde ha råd att betala mina vunna auktioner på Tradera (18+24kr), men kan inte eftersom jag bara har 10:- på kontot. Att jag måste ringa mamma och be henne sätta över pengar, fastän jag borde ha kvar pengar. För jag drack alkohol igår, och det går inte att berätta för henne.

Och ord räcker inte till. Känns inte bättre när jag skriver ned det här.

fredag 13 juni 2014

Gammalt samtal från när jag fyllt 26.

E: "En månad, Göteborg, Vuxen."
X: "Är du säker? Vuxen?"
E: "Tyvärr."

Alla ni kan gå och knulla er själva, och jag ska gråta tills min kropp inte existerar längre.


She twines her spines up slowly
Towards the boiling sun
And when I touched her skin
My fingers ran with blood

When the last light warms the rocks
And the rattlesnakes unfold
Mountain cats will come
To drag away your bones




söndag 8 juni 2014

Ingen spoiler.

Är så himla ledsen. Såg färdig säsong två av Bates Motel igår, och saknar redan. Den sedvanliga saknaden, hålet i magen, som man får när man sugits in i en annan värld. Jag vill se mer skruvade människor. Sista episoden. Åh.
Nästa säsong börjar sändas 2015. Så jävla värdelöst. 2015. Jag måste ha den nu, måste få ha ett alternativt liv så att jag inte behöver tänka på mitt eget. Jag är skiträdd. Jag hoppas nästan att jag dör på operationsbordet. Kontemplerade att ta en buss ut i vildmarken tidigare idag, och sitta och gömma mig där så att jag inte behöver åka till Östra imorgon. Det kändes som en jättebra idé i ungefär en halvtimme.

Försöker titta på någon annan serie. True Detective. Fortsättningen på The Following. Den ena känns för seg, och den andra har jag ingen feeling för just nu. Fastän jag älskar Kevin Bacons angstande.

torsdag 5 juni 2014

You said, "Do you believe what you're sayin'?" Yeah right now, but not that often.

Ja, jo. I'm gonna go there. Igen.

När jag var på inskrivningen igår, så frågade de mig hur mycket jag vägde. Jag svarade (precis som jag gör när de frågar om min menscykel), att jag inte visste.
"Du har skrivit 81 här."
"Jag vet ärligt talat inte vad jag väger. Alls."
"Vi kan ju väga dig."
Sagt och gjort. Tio kilo lättare hade jag tydligen blivit.
"Det var nog bra att vi vägde dig, för tio kilo är ju rätt så mycket när det handlar om narkos."

Tio kilo på grund av sjukdom. Femte ronden antibiotika som jag precis startat med. På måndag blir jag ett organ lättare.

En ung och gammal doktor som tycker om morfin.

Såg A Young Doctor's Notes häromdagen. En mini-serie med två säsonger. Jag blev positivt överraskad av många anledningar. Det var svart humor. Daniel Radcliff (Harry Potter) kan faktiskt agera(!). Alltså jag måste poängtera detta, han var väldigt, väldigt bra, tyckte jag. Och Äldre Kopian Av Dan, han som spelar huvudrollen i Mad Men (nej, jag orkar inte kolla upp hans namn), var även han ypperligt begåvad. Serien är stundvis löjlig och överdriven, men samtidigt så rolig att jag skrattar och får litet lyckopirr i magen. Så bra fungerar Mad Men och Harry Potter ihop.
Plus en gullig grej är att Dan är ett fan av författaren som skrivit novellen som serien baseras på. Han spenderade sin 21-årsdag i ovan nämnda författares hem (som nu blivit ett museum). Så sött med fanboys.



måndag

"När vi gör ingreppet så kommer vi se hur allt ser ut. Vi kommer kunna se om dina tarmar är svullna, hur stor din cysta är, och vi kommer antagligen ta bort vätskan som är runtom organen. Innan dess kan vi inte veta säkert vad det är som gör ont eller är fel."

Och så nämnde hon förmågan att kunna bli gravid, och jag började gråta. Men det var modiga tårar, återhållna tårar, och jag grät bara en gång.

tisdag 3 juni 2014

a girly girl

Jag drar fram den flickigaste, rosa klänningen jag har i garderoben.
D: "Varför tar du på dig den där? Ska du någonstans?"
E: "Nej. Jag bara känner för det."

Sedan spillde jag sojasås på den när jag rensade kylen.