En kvinnas hybris vs välmående

Jag tycker om att tänka att jag är en ytligt sett vacker person i förklädnad. När folk tittar snett på min white trash-jacka och oborstade hår, så småler jag bakom mitt trollrufs. Människor i min närhet förundras när jag påpekar att jag inte använder smink, men när de höjer på ögonbrynen så drar jag med fingret längs min nuförtiden lena kind.

Jag hade ett samtal med en nära vän för en tid sedan. Hon lade fram en teori om att jag verkligen gått ned mig, ytligt sett. Att det kändes som om jag gjorde det med flit, eftersom jag egentligen kunde se så mycket bättre ut.

"Det känns som om du frivilligt ger upp skönheten. För om man jämför hur du nu ser ut nu mot för några år sedan bara, så är det en stor skillnad. Men man ser på dina bilder att du har gått igenom en personlig resa. Förut såg du alltid ut som om du sökte efter något. Du verkar vara mycket mer säker på dig själv nu," sade hon och sippade på sitt vin. "Men hur kommer det sig att du inte har börjat jobba på utseendet igen?"

Sanningen är att jag inte orkar. Det senaste året har jag jobbat febrilt med den nya tanken på att må bra. Utseendet har inte blivit prioriterat. Och även om jag mår mycket bättre nuförtiden och har vant mig vid den tanken, så känner jag inget behov av att piffa till mig. Det kommer väl när jag är redo, tänker jag. Dessutom trivs jag med att vara 100% mig själv just nu.

Och för de gånger då behovet av att vilja se bra ut pockar, så småler jag när folk ger mig sneda blickar. För om det var något modellandet i Japan gav mig, så var det självförtroende inför mitt utseende. Jag vet redan att jag kan vara riktigt vacker om jag bara känner för det. Men för tillfället så har jag inget behov av att alla ska få se det. Jag vet själv ändå.

Förut

Nu