hittepå

Sådana där saker man glömt men som man kommer ihåg när man ser det framför sig är fint. Som de där stråna man kan hitta på bergsklippor i skärgården som ser ut som något slags havre, fast mycket skörare. När man plockar ett strå, springer till mamma och utbrister "Tupp eller höna?!", och hon få gissa. Hon väljer alltid höna, för tupp blir det nästan aldrig. Och så pressar jag ihop strået mellan tummen och pekfingret och drar uppåt. Mellan mina fingertoppar stoltserar den präktiga strå-tuppen och jag blir överlycklig över att jag äntligen lyckades. Ungefär som när man har ett mariekex i handen och pressar i mitten och hoppas på tre bitar så att man får önska sig något.

... Det kom jag på när jag vandrade nerför Ramberget på Hisingen för några dagar sedan och såg just ett sådant strå. Det blev en höna, men jag var lika lycklig för det.