tisdag 30 december 2008

It's me, K.G., I've come home! Let me in your window!

Nu har jag och Linda äntligen (tänk dig "äntligen" med caps lock ON) anmält oss till språkkursen i London. Jag känner mig orolig för min ekonomi, som så många gånger förr (eller varje dag sedan två månader tillbaka, om man skall vara korrekt).

Men nu ska vi inte tänka på sådant. Idag köpte jag en väldigt fin kjol på H&M. Jag tyckte jag förtjänade det efter all pengastress den senaste tiden. Men imorgon, då ni, då är det nyår! Årets mest överskattade festdag! Jag har gått in med inställningen att hela kvällen kommer suga, så därför, naturligtvis, känner jag mig peppad.

Suck.

Törleyn är inköpt, likaså är glasflaskeölen.
Jag har spenderat en underbar dag med min Sensibelle, allas våran Pettan.
Jag har skrivit sagor om bästa vänners ofödda tvillingbröder, om giraffer, stora katter och zombies. Det är väl sådant som i slutändan läker de där ensamma såren man får av en tyst lägenhet i en liten stad. Vem kommer knacka på ditt fönster ikväll?

onsdag 24 december 2008

Att regressera är en tradition

Julen har ju en tendens till att få en att konvertera tillbaka till en ålder som man var för många, många år sedan. Vare sig det är då julskivan sätts på och man går runt och hoppskuttdansar, eller om det beror på att, äntligen! nu kom snön!, så brukar den oftast infinna sig. Tyvärr känner även nostalgimonstret Emelina sig en aning stympad nu i juletider. Jag ser helt enkelt inte lika mycket fram emot att öppna julklapparna. Man blir helt inte lika glad av att få böcker, pengar och strumpor, som man blir av att få öppna ett paket som innehåller en glittrande ny My Little Pony. Men det är väl så livet är. Sedan kan man ju njuta av andra ting - till exempel snaps, julöl och vuxenpoäng såsom sill som jag beslutsamt trycker ned i munnen.

Men så finns det ju också andra saker som kan få en att regressera något oerhört. Min svaga punkt är när jag spiller saker. Förr i tiden var det alltid mjölk, men det går lika bra med kaffe har jag hört. Det är något med att spilla vätska, som får mig att vilja börja tjuta som en femåring och skyggt gå och gömma mig. Antagligen beror detta på alla gånger som pappa slagit näven i bordet och skrikit "Inte nu igen, Emelina! Nu får det vara nog!". Jag säger samma sak nu som då: "Jag k-kan fa-faktiskt inte rå (hulk) f-för det".
Men visst tär det på en att som 21-åring regressera tillbaka till en person man var för 15 år sedan. Men det verkar vara ett återkommande tema i mitt liv. Något som aldrig riktigt växer bort. Glädjen över julen, och att spilla.
Men stora kaffefläckar på mammas vita soffa är väl fint?
Eller?


Judy önskar er en riktigt god jul där ute i det snötäckta Sverige. Jag hoppas ni njuter av ruset av öl och chokladbollar lika mycket som jag.

söndag 21 december 2008

Rekommendationer

Jag har varit ett manga- och animefan nu i flera år. Det händer allt mer sällan att jag spenderar min tid med att se på tecknade figurer som blir kära, kämpar mot världens undergång, försöker lösa övernaturliga gåtor, blir världens bästa ninja - ja, allt det där som japanska serier innehåller. Man tröttnar litet efter år av samma sak, om och om igen. Samt att man som vuxen människa inte längre skrattar till och uppskattar samma saker som man gjorde när man var 16 år. Men det finns en serie, som jag fortfarande älskar med hela mitt hjärta. Nodame Cantabile.


Det är en serie som handlar om klassisk musik. Denna bok är anledningen till att mitt intresse för klassisk musik blossade upp. Denna bok är också anledningen till att jag våren 2007 tog upp mina böcker och började läsa igen. För att uttrycka sig på engelska (svenskan räcker inte till!)--
I can not stress enough how great this manga is. Den får mig att skratta lyckligt åt de simplaste sakerna. Det ilar i mig när jag ser huvudkaraktärernas fingrar flyga över pianotangenterna.

Jag hade en liten tradition, den där våren 2007, då jag kände mig så ensam. Min rumskompis hade blivit deporterad tillbaka till Amerika, och pojken jag var hopplöst förälskad i, såg mig inte så som jag såg honom... Så jag fyllde mina dagar med svartvita filmer, klassiska böcker, fransk musik och Nodame Cantabile. Istället för att åka in till Tokyo för att umgås med mina vänner, så gick jag och köpte en ny volym i denna serie, satte mig på Starbucks och njöt av koffeinet och nikotinet i min kropp. Och även om anledningen till att jag började göra detta var pga vänner som var på tok för upptagna och lämnade mig ensam, så skulle jag inte byta bort det för något i världen. Det är ett av mina finaste minnen som 19-åring.


Smakprov

onsdag 17 december 2008

Den icke-platoniska reaktionen

Vad är det med artister som lyckas tända den där lågan i en? Jag syftar inte på det platoniska förhållande man oftast får med musik. Visst, det sätter eld på en, men bara för att musiken fungerar som en katalysator för ens egna känslor; tonerna och orden fungerar ibland i symbios med en själv. Det sättet jag syftar på, är den icke-platoniska.
Den där musiken som är så otroligt laddad av någon sorts, ja sexuell, energi. Hur en röst kan få en att darrande rysa till-- bara på grund av det där desperata raspet på slutet av röstens kant. Eller den där silkeslena, djupa och hesa rösten som får en att förnimma någons andedräkt som följer ens nacke. Till slut sitter jag där och viftar fram luft med handen i ett tappert försök att kyla ned hettan som spritt sig inuti bröstet och som hotar att klättra längre ned.

En rörelse på en skärm. Att få se denna röst iträdd människoform får mig att börja rodna. Hans oskyldiga rörelser till sången han sjunger, får mig att bli eld och lågor. Hans kropp böjer sig lätt, hans ryggmuskler spelar under tröjan (det låter som värsta Harlequin-boken, eller hur?) -- men jag förstår plötsligt varför jag attraheras så av män. Vissa, speciella män. Män med bruna, varma ögon och långt hår á là Elvis-frisyr.

Mm-mm!

Klicka för att förstora, jaa

Något som släntrar efter

Att implodera. Det är det första och enda ord som skulle kunna vara någorlunda beskrivande. När man försvinner, när man sugs in i sig själv. Det är den bilden jag får i huvudet. När man sedan vaknar upp till verkligheten igen, så känns allt så surrealistiskt. Den där fläcken på tröjan som säkert uppstått under de senaste timmarnas städande, blir på något sätt en leverfläck på min egen hud. Jag blinkar yrvaket och inser det absurda i det jag tänker. Jag sitter ju fortfarande på samma stol som jag slog mig ned på för några minuter sedan. Försöker forma tankarna till ord. Jag kommer inte ens ihåg en bråkdel av vad jag tänkte. Bara en uns av något som fortfarande släntrar efter. För hur förklarar man en resa in i sig själv? Vad tänkte jag? Vad kände jag? Obeskrivligt.

Dags att tvätta hjärnan från gamla idéer


Jag hjärntvättar mig själv till att tro att jag ska bli det där
stora, som amerikanarna kallar "successful".

Och fy vad jag vill bo i New York. Häng på, Linda?


New York, New York

söndag 14 december 2008

Kom och köp!

Jag sitter och lägger upp mina Gackt-saker för försäljning. Jag förbannar mig själv medan jag sitter och krampaktigt försöker komma ihåg all info. Vilket år de kom ut, vilka som är 1st press, vilka som är mer sällsynta än andra. Tänk, för fem år sedan kunde jag allt det där utantill. Jag skulle kunna haft ett test på det, och fått 100% rätt. Fast inte nu. Verkligen inte nu.

Hela min Gackt-kollektion ska bort (eller nästan hela iaf)! Kom och köp! Kom och köp!

Jag lägger upp sakerna på min bilddagbok för tillfället.

En dag för två månader sedan

En dag för ungefär två månader sedan var jag och Linda på väg till Londonland. Vi var glada och förväntansfulla. Nu fyller vi våra dagar med kärlek på distans. Hon med någon sak i Holland, och jag... jag fyller mitt hjärta med personer som inte ens existerar. True story.

Jag och Linda, på flygplanet mot vårat framtida hem.

För alla Joss Whedon fans

Okej, follow up!
Ni kanske inte heller vet, att när jag verkligen tycker om en serie, och såklart får en favoritkaraktär, så kollar jag upp
allting den skådespelaren gjort! Haha! För jag kan inte få nog av dem! (insert crazy eyes)

Ja, så nu blev det Barney från How I Met Your Mother. Det visar sig att han är med i en grej som Joss Whedon har gjort. Så alla Joss Whedon fans där ute - whoa! Och för er som inte vet vem Joss är - ohmygod, var har ni varit? Joss Whedon är personen bakom serier som Buffy, Angel, Firefly etc etc, aka alla stora nördars idol. Joss med den storslagna humorn som ingen kan slå? Just det, honom!

Hursomhelst, så har Whedon, tillsammans med litet gamla igenkännande ansikten, gjort en 43 minuter lång musikal, som bara har visats på internet. Och låt mig säga er, folks, det är pure awesome! Som allt annat Joss gör, såklart.
Kortfilmen handlar om Dr. Horrible, som såklart är en villain, som vill komma in i någon sorts Villains Association. Samtidigt måste han brottas med superhjälten Mr Hammer som motarbetar honom hela tiden. Och i hemlighet, så är Dr. Horrible kär i Penny, men han vågar inte riktigt prata med henne... Och om man till slut kryddar med litet allsång á là "Once More With Feeling", så har du receptet:

Dr. Horrible's Sing-Along Blog



Välj bara Act 1, part 2 ochsåvidare för att se hela kortfilmen.

lördag 13 december 2008

This is legen... wait for it.... dary!


Okej, nu kanske inte du vet att jag är ett rabiat-tv-serie-tittar-fan. Att när jag väl hittar en serie att se, så spenderar jag de närmsta dagarna med att se alla episoder. Alla säsonger. Det kan vara allt från seriösa draman till sitcoms. Dock så krävs det otroligt mycket för att jag ska fastna för den senare. Jag talar om How I Met Your Mother.


Serien handlar om den otroligt romantiska huvudkaraktären Ted Mosby, som letar efter sin livs kärlek. Lyckligtvis så har han sitt eminenta kompisgäng vid hans sida, som kan hjälpa honom. Bland annat det gifta paret Lily och Marshall, den vapentokiga Robin, och ligger-med-allt-Barney. Varav den sistnämda karaktären är något jag vill gå djupare in på.

Rent logiskt, så borde jag vara upp över öronen förälskad i Teds karaktär. Romantisk, som jag är. Men det är något med den sviniga Barney med sina never-ending:a kostymflöde som får mitt hjärta att börja slå litet extra fort. Eller att han får mig att börja asgarva.
Och det är nog det som gör How I Met Your Mother så otroligt jävla kuk-bra (som jag skulle uttryckt det irl). Det är en serie som får mig, ensam som jag sitter i mitt rum, och börja skratta. Skratta. Det enda som sitcoms lyckats få ur mig tidigare är, som mest, ett fniss. Så ett gapflabb borde nog få er att förstå varför den här serien är legen.... wait for it.... dary!

Därför, kära läsare, har jag sammansatt en topp 3 från HIMYM. Och jag råder er att se det. Dessa skratt jag fått från serien har gjort mina senaste sjukdomsdagar till en enda stor klump med kärlek. Och, öh, skratt.

THE LEGENDARY TOP 3 of How I Met Your Mother

Nummer 3 - Why Barney Stinson is Awesome


Nummer 2 - Ted teaches Barney how to drive


Nummer 1 - Barney Stinson does not drink with racists

torsdag 11 december 2008

en dag som kanske inte var värd att nämna

Jag är så sjuk så jag vet inte vad.
Idag skrek min chef så mycket på mig att jag började gråta. Sedan skrek han litet mer.
Feber har jag också.

Buhu, stackars mig.
Snörvel.

tisdag 9 december 2008

tusingar i mängder

Gud jag känner bara för att låsa in mig i mitt rum och äta godis och god, flottig mat i flera dagar. Låtsas att jag druckit dagen innan och bara ligga och kolla på svartvita filmer. Men framför allt äta en massa mat jag lagar sent om natten. DET ÄR JU SÅ GOTT SÅ JAG VET INTE VAD.

Jag tror jag blir sjuk imorgon. Sådär förskyld. Min näsa och hals tippar på det iaf.
Tusan också.

Ett brev från Ebba

Ni vet det där hugget. Det som händer när man bara faller. När mina kinder färgas röda för att han log mot mig. Hur mina ögon spärras upp när jag inser det. Det. Att, herregud! jag är kär i den här personen. Mitt hjärta bultar, kinderna färgas; jag kämpar. Jag dagdrömmer, kyss-scener i hörnet av kaféet.

Idag när jag åkte buss och försökte klura ihop hur mitt skrivande skulle ta form, så kom jag och tänka på dig. Jag försökte skriva ned en scen med dig. Hur du säger mitt namn för första gången. När jag ligger på skolbänken och tittar på dig i hemlighet, tror att du inte märker. När du sitter mitt emot mig och läser, och jag känner hur koffeinet och endorfinerna blandas i min kropp; det känns som om något slagit på en sträng i mig, och jag vibrerar som ett eko som någon glömt bort att lyssna till. Så kände jag mig när jag steg av bussen. Precis som jag kände mig när du släppte textraderna med blicken och såg på mig. Jag tänkte att du förstod aldrig hur mycket jag tyckte om dig. Även om jag skulle säga det till dig nu, så skulle du fortfarande inte förstå. Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå, hur mycket jag älskar dig.
Men om det skulle vara i metaforer, skulle det vara just vibrerande ekon som du glömt bort att lyssna till.
Eller om det skulle vara fysiskt? Då kan jag inte gå. För hela min kropp darrar av kärlek till dig. Det börjar krypa i mina armar; har du känt av kärleksrus någon gång? Har du gått på någon konsert med en artist som var så bra, så att hela du är en enda stor adrenalinpump som pumpar ut ren lycka i dina ådror? Så är det, fast fem gånger bättre.
Innan dig så trodde jag inte att det var fysiskt möjligt att känna såhär mycket. Innan jag träffade dig så ville jag tro på kärlek vid första ögonkastet, men hade varit för ensam för länge. Jag ville tro på kärlek som höll i sig år efter år efter år, men började tro att sådant bara existerade i filmer. Men nu tror jag, för nu vet jag. Så ja, jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.

lördag 6 december 2008

Nu dog jag.

ÅH HERREGUD VIVIENNE HAR GJORT ETT SNIGELHALSBAND EN GÅNG I TIDEN.
Hur komplett skulle inte mitt liv vara med en snigel om halsen, som har en Vivi-orb på skalet?
Jag är ledsen, men det blir inte så mycket bättre än det här.
Min kärlek för Westwood + min fascination för sniglar = deathblow.

menkollarå!

Chansen som gled ur händerna

Det jag alltid kommer ångra att jag inte köpte:


Det är den vulgära sidan av mitt Vivienne-älskande som trånar.
Åh. Ååhhh.

kuriosa is makin' meh craizi

Andas, Emelina, andas!
Jag gick precis in på poupee för att kika litet på Vivienne Westwood kuriosa. Poupee är en site där man kan klä upp sin personliga docka med kläder. För att få kläder, måste man samla ihop Ribbons, rosetter alltså, och dem får man genom att man laddar upp bilder på sina saker (kläder, kuriosa, smycken, etc). Man kan sedan sitta och kika på decennier av gamla märkeskläder som folk lagt upp bilder på.

Jag hittade precis en användare med namnet chérie, och dog några sekunder efter jag skummat igenom de saker hon lagt upp. Av de 58 bilder hon lagt upp på olika saker hon äger, så är 21 st av dessa Vivienne Westwood saker! Och det är bara det jag räknat ihop av de små thumbnails:en där jag kan avgöra att det är Vivienne Westwood design. Det här blir litet förvirrat, men jag är helt uppe i varv över att 40% av hennes garderob är Vivienne Westwood!
Sedan att resten av hennes garderob enbart består av Anna Sui, Gaultier och Dior ska jag inte ens nämna eller tänka på. För då skriker jag.

Märkesnörden i mig skriker, hör ni det?!
AAAHHHHH!!


Ps. För övrigt hittade min mamma min blogg idag. Jag har fått henne att dyrt och heligt lova att hon inte skall läsa den. Och sedan när blev mamma så haj på google?

tisdag 2 december 2008

Det är magi

"... känner jag återigen hur hela min kropp vibrerar av kärlek. Det bara smög sig på, och jag insåg bestört att det är precis samma sak som jag kände när han satt mitt emot mig på (namn på café)-- hur bara vetskapen om hans närvaro gör mig helt handlingsförlamad."

"Han tar min hand när vi går igenom mängden av folk-- först länkar vi bara samman våra lillfingrar, men snart utökas det till ett ihopslingrande av fingrar. Hans hand är varm, och jag känner hur beröringen börjar påverka mig. Även när vi stannar till håller han kvar sin hand i min. Det är som elektriska stötar som går genom min kropp. "Det är såhär det ska vara" är det enda som går igenom mitt huvud."

/Utdrag från en gammal text jag skrev.

Qoute, eller "kvotering" om man ska lyssna på Linda

"Jag återvänder till mig själv och finner en värld. Men åter snarare anad och dunkelt begärd än levande gestaltad. Och då flyter allt ihop för mina sinnen, och så ler jag mig åter drömmande fram genom världen."

/"Den Unge Werthers Lidanden" av Goethe.

Små kommentarer

"'Puss och kram, morotsbarn', det kanske Linda kan ta med i sin bok?", säger mamma och börjar fnittra. "Eller jag vet inte, jag behöver nog gå och vila".

Fördomar om små städer och människor


Sedan jag och Linda återvände till Nyköping, har vi försökt nöja oss med det uteliv som Nyköping erbjuder. Det vill säga Birgers och Club Tellus. Och eftersom åldergränserna på dessa ställen endast tillåter oss att gå dit om fredagar, då varenda 18-åring i vår kära hemstad, gör upplevelsen... otillfredsställande. Så det får oss ofta att hälla i oss tequila och dansa som fånar till Roger Pontare. Man skall icke underskatta vikten i att kunna lägga hela ens tyngd i en 90 graders vinkel för att få ovan nämnda motstretande bästa vän att stanna kvar på dansgolvet.

En annan faktor, som kan vara obehaglig, men också fullt lika trevlig, är alla de människor man ideligen stöter på. Det kan vara gamla borttappade klasskamrater - både de man saknat, eller de man helst aldrig skulle ha velat lägga ögonen på igen. Man kan ju också möta gamla bekanta - som till exempel killen som jobbar på Fonus, som jag träffade genom jobbet för några veckor sedan. Plötsligt står det en man framför mig som är täckt med tatueringar och frågar om jag känner igen honom. Efter ett personligt dödande av fördomar från min sida (det är sådär knäppt-komiskt att en kille som jobbar med att ta hand om döda går runt med kroppen täckt av spindelnät och dödskallar), så sitter vi där och diskuterar Fellini-filmer. Vem kunde ha tippat på det?

Efter ett ihärdigt dansande till schlager, så kommer det fram en pojke till mig, som har en löst knuten scarf runt halsen. Jag och Linda hade förut stulit några glimtar av denne oerhört fint klädda karl, och återigen sådär smått fördomsfullt slagit fast att han antagligen var bög.
"Alltså gud, du är bara
vacker!", utropar pojken och tar mig om armen med lillfingret spretande utåt. "Nu råkar jag vara upptagen" (scarf-pojken blinkar upp mot en blond pojke bakom honom, som flinar instämmande tillbaka), "så jag menar inget sådant. Jag var bara tvungen att säga att dina kläder är helt underbara. Lova mig att du blir skådespelare eller något!"
Fnittrande som idioter strör vi komplimanger över varandra ("nej men gud, jag tänkte precis samma sak, du är så sjukt snygg!", "nej,
du är!"), och som på små moln svävar jag fram till garderoben för att hämta ut min jacka.

Återigen denna helg styr jag och Linda fotstegen mot Fickels lägenhet. Väl där möter strupen alkohol av alla sorters procentantal. Saker snurrar till, och efter ett evigt spammande av Idol och Håkan Hellström, så ligger vi där, utslagna.

Jag vaknar upp klockan nio av att någon kysser mig lätt på skulderbladen. Ömheten sätter min kropp i panik, och ut rusar jag med en lika bakfull Linda som jag vinglar hem tillsammans med. Påvägen hem möter jag mamma, och samtalar med skrattet i strupen. Det är alldeles galet, det här. Men något mer vill jag nog ha. Jag saknar nog allt då man stapplar genom Göteborg klockan fem på natten och skrålar på Disney-låtar. Men om man ska tro mig och Linda, så kan vi göra detta i vilken stad det än är.
Men nog skulle vi helst välja en litet större stad.
Om vi fick.

Kort från i fredags på Birgers. Oh me oh my.

söndag 30 november 2008

När det är svårt

Så sitter man där ute på balkongen igen och funderar över kärleken. Den där förmågan vi människor har då känslorna bubblar inom en, och som tar sig i uttryck av lyckosaliga, pärlande skratt och ögon som kisar av lycka. För mig, är kaffe och cigaretter en kombination som väldigt ofta katalyserar tankar av denna sort. Eller snarare, avsaknaden av allt det där man som människa ständigt går runt och väntar ivrigt på. Att ha någon att älska. Eller, som det egentligen borde vara - ömsesidig kärlek.

Och genast känner man sig så fruktansvärt ensam. Det enda man kan sätta sitt hopp till, är sångtexter som försöker övertala det där lilla hoppet inom en, som ibland flämtande slutar att brinna. När någon sjunger i mina öron att "you will be adored", så vill jag tro på det. Rimligtvis så kommer även jag att vara älskad av någon. Men när det har gått tre år sedan jag sist kände ömsesidig kärlek, och det enda jag fått däremellan är obesvarad kärlek... Ja, då är det svårt.

söndag 23 november 2008

your mind is sugarless girl


En del musik kan få en att minnas en speciell tid i ens liv. För mig är Capsule en genväg tillbaka till dagdrömmar om Tokyo. Denna coola duo blev jag medveten om när jag för femtiotolvte gången hörde deras låt "Sugarless GiRL" i ännu en klädesbutik. Frustrerad försökte jag få reda på vilka det var som fick min puls att börja slå litet fortare.


Sedan en dag, alldeles för tidigt kommen till Johans distrikt Mejiro, köpte jag FRUiTS (en tidning vars koncept är att de går runt och tar street snaps på folk med cool stil) och satte mig för att vänta på en restaurant. På baksidan såg jag en bild på en tjej och en kille som såg väldigt coola ut. Jag tänkte inte mer på det, och gick hem till Johan för att leka.

Tillsammans satt vi där i hans lägenhet; jag på nedervåningen, han uppe i köket. Medan IAMX spelade i bakgrunden, försökte jag stjäla några glimsar av den finaste personen jag visste. När han kom ner, så såg han bilden på paret som jag förut bedömt som Veckans Coolaste, och utbrast "Men det är ju Capsule!". Johan slängde sig på sin iPod, och tryckte igång just den låten jag fäst mig så vid den senaste tiden. Storögd såg jag på honom. Jag kunde inte fatta att jag lyckats figurera ut vilka de var! Och att Johan tyckte om dem också!



Sedan dess har jag varit fast i detta coola electro-band som verkligen har ett unikt sound. Varje gång jag hör Sugarless GiRL så tänker jag tillbaka på då Johan stod uppe i köket och lagade mat till oss, och jag stod och snurrade runt i cirklar på hans röda vardagsrumsmatta till tonerna av sockerfria flickor.

Underliga humör

Jag har varit på ett väldigt underligt humör de senaste två veckorna. Så fort jag får en stund för mig själv, så flyter jag in i mig själv. Dagdrömmer, försvinner bort i min egen värld-- den där som alltid funnits sedan... sedan jag blev jag.

Jag har funderat väldigt mycket på möjligheten att skriva en bok. Jag har tänkt fram och tillbaka på en möjlig handling. Karaktärer. Hur jag ska uttrycka mig. Försökt fundera ut hur mkt research det skulle ta för att få det att bli trovärdigt.

Det är en dröm jag har. Att ge ut en bok.
Det är så synd bara att jag är så självkritisk. Och går runt med en konstant känsla av att jag aldrig i livet skulle vilja visa det för mina närmaste. Knepig situation.

Staden

Det är inget direkt okänt faktum att jag huserar i en speciell "stad" i mina drömmar. Natt efter natt återvänder jag till samma stad som är byggd på en bergsvägg. Längst upp på berget ligger en nöjespark med hiskeliga attraktioner som jag helst håller mig ifrån (trots att jag egentligen är en all-åkare). När folk kommer för att hälsa på mig, är det oftast dit jag brukar ta dem. När vi inte festar, förstås.

Min lägenhet är lokaliserad i mitten av staden, i samma byggnad där de flesta fester hålls. Ibland delar jag sagda lägenhet med min bror, ibland är den bara min. Min byggnad är gjord av stelnad lera. Staden är inte lik de flesta andra städer, det mesta är väldigt primitivt. De enda egentliga hus som finns i staden är de som är byggda längs bergsväggen. Men det är stadens "red light district", så jag försöker att hålla mig borta från den delen.

Sedan finns det ju hotellet, eller vad man nu ska kalla det, som ligger ca 20 minuter bort från Staden. Man kan åka buss dit, eller gå, vilket som. Mina släktingar har en förmåga att bo där, när jag väl tar mig ut dit för att göra något. Vid "hotellet" så ligger det en sjö. Jag brukar bada med folk där ibland. Hotellet har också jacuzzi och bastu, vilket jag ofta använder när jag känner mig trött. Ibland jobbar jag några få timmar där när jag känner att jag behöver pengar.

Något av det allra bästa med min Stad, är att den har en blixtsnabb förbindelse till Japan! Man går ner till tunnelbanan, och vips! inom ca 1-2 timmar är man där (beror på hur förbindelserna fungerar för dagen). Oftast leder dock detta till en väldigt ledsen Emelina. Hur många gånger jag än försöker, så fungerar inte riktigt japanskan för mig. Aldrig lyckas jag hitta någon lägenhet heller, så när dagen är slut, så måste jag åka hem till min Stad igen. Jag brukar oftast leka med Daniel från min gamla gymnasieklass där (som för övrigt i verkligheten faktiskt bor i Japan). Jag går runt och shoppar, äter japansk mat och bara älskar att vara tillbaka i mitt gamla "hem".

Något av det allra bästa med drömmar är att man som person är så "självklar". Man behöver inte oroa sig över för vad folk tror och tycker om en, man bara "är". Med andra ord har jag ett självförtroende som heter duga. Sedan så är det ju faktiskt
min Stad, vilket alla i Staden i princip vet om. Allt går bara i allmänhet väldigt, väldigt bra för mig i Staden.

Den senaste veckan har varit väldigt fokuserad på pojkar, eller män som man kallar det nuförtiden. För några dagar sedan träffade jag Kyo, då han var och hade en gästspelning på en ny klubb som precis öppnat i min byggnad. Igår natt så var Johan och hälsade på mig, vilket var väldigt bitterljuvt. Sedan inatt vet jag inte riktigt vad som hände - män deluxe, eller något. I princip alla gamla klasskamrater jag haft genom min skolgång, som jag varit attraherad av, var på samma klubb. Jocke från högstadiet; Daniel (som nu bor i Tokyo), Jonas och Fickel från min gamla gymnasieklass; och sedan såklart Johan från min japanska klass i Tokyo. Det blev ett evinnerligt gående och byte mellan alla dessa, öh, män. Sedan så har jag aldrig haft förmågan att drömma sexdrömmar, så det var åtminstone anständigt, haha.

Och sedan vaknar jag upp med ett litet fånigt leende på läpparna, och rynkade, höjda ögonbryn över mig själv. Över faktumet att jag vistats i samma stad i över ett halvår nu, och att det verkar som om jag kommer att få stanna kvar där. Fast jag borde nog ge Staden ett namn. Problemet är att jag lovat mig själv att jag bara får döpa den i drömmen, när jag väl är där. Så tills vidare får den bara heta Staden.

torsdag 20 november 2008

viva la roligt!

Usch vad allt är jobbigt just nu, jag vill bara ta en massa lån och försvinna bort, bort, bort. Jag vill ha ett liv som jag tycker om igen!

Viva la Roligt!

onsdag 19 november 2008

Upplevelser från en annans mun

Min syster kom hem till Nyköping idag. Hon har varit på semester på Galapagos-öarna med sin Jonas. Min syster och Jonas älskar att dyka. De har lekt med sjölejon och sett hammarhajar. De har simmat i stora fiskstim som är så stora och många att de inte kunde se annat än fisk.
De människor som var på samma båt som Linda och Jonas brukade ställa sig bredvid en liten grupp med sjölejon, gjorde dem uppspelta med att hoppa runt och säga "Kom igen nu då, kom då, kom då, så hoppar vi i vattnet!" - varav personen i fråga började rusa mot strandkanten, med fyra sjölejonhonor hack i häl. Väl vid strandkanten hoppade de i tillsammans, och sjölejonen simmade i cirklar, cirklar, och lekte tillsammans. Sedan gick personen upp igen, och började göra samma sak med nästa grupp med sjölejon. De älskade det. Sjölejon älskar att leka; det är nästan det enda de gör.

De har även sett meterstora sköldpaddor. De lever några hundra meter från stranden, uppe bland bergen, och äter gräs. När människor kommer nära så börjar de andas tungt och blir spända. De är de enda djuren på Galapagos som är rädda för människor. För hundra år sedan så kom det nämligen en massa folk och kidnappade dem med ut på sjön, eftersom de kunde leva upp över ett år utan att vistas i vatten - vilket gjorde dem till ett väldigt bra sätt att "lagra" mat. Eftersom dessa sköldpaddor kan bli väldigt gamla, 100 år är ungefär så gamla de brukar bli, men det finns de som kan bli upp till 170 år gamla. De vet ju inte att vi människor vet mer och bättre nuförtiden, att vi har skapat naturreservat och inte längre vill äta upp dem. Men sköldpaddorna glömmer inte, så de är fortfarande rädda.
Den lilla historien tyckte jag var underligt gullig, på sitt egna lilla makabra sätt.

Det är underbart när Linda sitter där vid köksbordet och berättar sina underbara upplevelser. Det känns som om jag har varit där själv. Att det är jag som har legat bredvid ett sjölejon vid hotellpoolen och solat. Att det var jag som såg då sjölejonet simmade efter en liten vitnosad haj och bet den i simfenan. Det är sådär underbart knäppa saker man kan uppleva egentligen.

tisdag 18 november 2008

Från Gabriel

"Alltså urk vad nya Gackt låten e skum :(( Gitarrsolot är plagierat från Metallica's "One"... Visste du att han har konsert i Januari nästa år? Kanske borde boka biljett till Tokyo snart ;) Hur har du det annars då lilla du? Puss och kram"


Finaste, finaste Gabriel. Du får inte locka mig sådär!

måndag 17 november 2008

Små historier

I torsdags sov jag över hos Linda. Vi låg och dinglade med benen på hennes säng, lyssnandes på radio. Plötsligt kom vi på tanken att vi skulle skriva en liten historia till varje ny låt som spelades. Något som låten fick oss att tänka på. Detta är en av de små historierna jag skrev:

Att dansa Twist kräver så otroligt mycket stamina. Stina torkade svetten ur pannan, lämnade dansgolvet och den där långhåriga mannen som sa att han hette Lars.
"Jag ska nog hitta en Peter, tror jag", tänkte Stina. "Jag har hört att män som heter Peter också tycker om att headbanga".

Och detta är ungefär vad man hinner skriva under loppet av några minuter. Att komma på en idé, och framför allt att få allt nedskrivet med penna tar sin lilla tid. Men det var en söt tanke. Och roligt var det ju också förstås.

Pure sex


Åh gud åh gud åh gud, nej för tusan, det
finns inget som kan slå Fire Candy. Det bara går inte!
Yonkura Kengo, min husgud, snällasnälla, börja måla annat än hentai igen, jag saknar din briljans när det gäller våld, droger och pojkar med huggtänder! Jag måste få gå runt och pipa som en flickunge och bli helt hänförd av din konst.





Exempel på briljans~



fortsättning censurerad för... your safety.

Aaahhhhh, pure sex. Faktiskt.

söndag 16 november 2008

Tyck om mig även fast jag är dum ibland


Jag: Åh mamma, jag tycker om dig.
Mamma: Gör du? Jag tycker om dig med.
Jag: Jag tycker om dig även fast du är jobbig ibland.
Mamma: Är jag jobbig ibland?
Jag: Jaa, du är dum ibland, men det är okej, för alla människor är dumma ibland.
Mamma: Jaså...
Jag: Ja, alla människor är dumma ibland, precis som att du är dum, och jag är också dum. Men jag tycker om dig ändå.
Mamma: Jag tycker om dig ändå också.

Kort sagt bråkade jag och mamma idag. Hon lägger laster på mig som jag redan är alltför medveten om själv att jag har. Sedan igår har jag gått runt och haft dåligt samvete över att jag inte kramade Linda när hon åkte hem. För jag mådde jättedåligt och var arg och ledsen över faktumet att jag inte ens har en ordentlig säng att sova i. Att jag inte ens har ett eget rum. Att jag inte har några pengar. Att jag inte kommer någonstans.

Fast nu när jag sovit på en gigantisk luftmadrass inatt och känt mig som en liten vattenpöl som samlats i mitten av madrassen där det är som tyngst, så känner jag mig bättre. När jag har legat och läst Isfolket i några timmar, lagat mat till mamma och går för att sätta på kaffe, så mår jag bättre. Fast det är fortfarande väldigt jobbigt. För jag vill ju någonstans, inte ligga i ett rum som inte är mitt längre, och tänka på den där ekonomin som alltid tynger mig. Fast jag vet att jag om några dagar återigen kommer tycka att allt det här är värt det, för "att jag får leva mitt liv som jag vill det". Men visst känner man av motgångarna, och lusten av att bara vilja ge upp. Och det är så mörkt, så mörkt ute...


torsdag 13 november 2008

Otroligt Mycket Gackt

Hahaha, hmm, wow... jag vet inte riktigt var jag ska börja. Gackts nya singel och PV: Jesus. Bara namnet får mig att himla med ögonen. Hans sätt att självutnämna sig till Jesus börjar gå mig litet på nerverna. Jaaa, du är cool, Gackt, jag lovar! Du är rock!

Musiken påminner mig om låtar från början av hans musikkarriär, såsom ANOTHER WORLD eller någon annan låt då hans bandmedlemmar får stå framme på scenen och rocka. Skrikandet och, öh, skrik-rap:andet får mig litet ställd. Det är ett steg som jag inte riktigt sett honom ta förut. Även om jag brast ut i en smärre fnitter-attack när jag såg videon/hörde musiken första gången, så kan jag inte låta bli att ändå tycka om den. En liten del i mig tycker att Gackt fortfarande är sådär übercool och, faktiskt, Gud. Han var ju trots allt min husgud ett väldigt långt tag i mina tonår.

Skjut någon gång då!

I refrängen låter det som om han sjunger "real audrey" eller något. Att Gackt påstådda bra engelska uttalning inte fungerar i detta fall är lätt bevisat:

Wake me up kono yume kara (from this dream)
Religion oshiete kure (teach me)
Maria


Sedan att gubben som videon handlar om byts ut mot Gackt är ju en metafor som är så otroligt Gackt:ig. Gackt är som Gackt alltid varit: Otroligt Mycket Gackt.

onsdag 12 november 2008

Den där Brolle Jr


För sex år sedan var jag 15 år. Jag lyssnade
barabara på Kent och tyckte att jag var jättecool. Under min barndom brukade jag gå till Åhléns och välja ut en singel som jag aldrig hört förut. Sedan satt jag och lyssnade på den för mig själv i mitt rum. Jag slutade med detta när jag färgade håret svart och började måla en stjärna vid mitt ena öga. Anledningen? Det var helt enkelt för töntigt. Jag kunde ju inte gå och plocka ner hit-singlar från hyllorna som alla andra lyssnade på, förstår ni väl?

En dag gick jag snabbt förbi hyllan med alla singlar. Mina ögon fastnade vid en pojke med lång lugg och varma ögon. Jag stod och stirrade på honom jättelänge. Det slutade med att jag gick hem med de bruna ögonen i en Åhléns-kasse.

Jag blev dödsförälskad i hans röst. Ord som "
but her face was so close and my mind was a mess, and the stars they said no but the moon whispered yes" fick mig att rysa. Men jag vågade inte erkänna för någon att jag tyckte om honom. Han var på tok för mainstream, och alla som pratade om honom ratade honom totalt. Alla utom Rix FM, och Rix hatade jag mer än något annat i hela världen.

Men han var ju så fin! Jag älskade hans långa lugg och rösten som klättrade sig lika djupt i tonläge som Elvis. Jag älskade hans lilla ärr som han hade på sin vänstra kind. Hans låt "Playing With Fire" omhöljde mig med en fantasi som liknade Dirty Dancing. Han var min Johnny, och jag var hans Baby. Så fort låten sattes på så försvann jag någonstans där ingen kunde hitta mig, för ingen visste ju ens om att jag tyckte om honom.



En massa år gick, och Brolle försvann. De enda gångerna jag återvände till vårt hemliga ställe, var när jag letade igenom mina ihopplockade lådor på vinden. Där satt han i en skogsdunge bredvid en lägereld med sina varma, leende ögon och spelade gitarr.



Nu är jag 21 år och kan äntligen erkänna att jag tycker om honom. Jag har aldrig berättat för någon om den lilla värld jag skapade tillsammans med Brolle. För mig är han perfektion. Det är något djuriskt inom mig som bara automatiskt dras till honom. Och nuförtiden är jag inte tillräckligt cool för att kunna försöka intala mig det motsatta.

She took my hand and said I know a place we can go
No one will ever know...

Vänligheten heter Sarah

Ibland blir jag så otroligt häpen av hur vänliga folk kan vara. Jag började chatta litet med Sarah på mitt gamla jobb i Göteborg. Jag hade väldigt svårt att anpassa mig till alla mina medarbetare - som nykomling utan erfarenhet inom vårdskötning var detta rätt så svårt. Sarah var en av de få som genuint ville lära känna mig.
Hursomhelst, så frågade hon var jag höll hus för tillfället, om jag kanske inte ville tillbaka till Göteborg? Jag förklarade hela situationen med hur det hade gått i England, och att jag jättegärna skulle vilja återvända till mitt kära Göteborg för att jobba ihop pengar där istället.

Du kan få bo hos mig om du vill
, skriver Sarah.


!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Möjligheter tycker jag om. Möjligheter att kunna få återvända till Göteborg tycker jag om. Jag tycker om att det finns människor som Sarah där ute. Det värmer mitt hjärta.

(Sedan att jag och Linda försöker få jobb i England/Norge nu samtidigt är en annan sak som man också ska addera i smeten Vad-Håller-Emelina-På-Med-Egentligen?

Villkor för påhälsning i Östra Bergen

Mamma hälsar Linda att hon kanske inte får komma imorgon om hon fortsätter kalla henne Bettan.


Nu får du passa dig, Linda!

fredag 7 november 2008

personer man aldrig glömmer bort att älska.


Dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma... Dumma dumma dumma dumma dumma! Jag är så dum! Så otroligt dum! Varför kan jag inte bara glömma den där äckligt fina personen? Varför blir jag ledsen när jag tänker på att vi inte hörs av längre?

Ibland kan jag se mig själv sittandes där med mina barn springandes runt benen på mig. Min levnadspartner sitter emot mig och ler. Jag ler tillbaka, men tänker tillbaka litet vemodigt över den där människan som jag egentligen älskade allra mest. Den där personen som jag kämpade så mycket för, men som trots det gled mig ur händerna. Som betydde så otroligt mycket för mig... men att den personen aldrig såg på mig på samma sätt.



På tok för galet upprörd

Jag är alldeles galet upprörd just nu. Mungiporna är nere i golvet, tårarna trängs i ögonvrårna och jag tjurar som en 5-åring som inte får som hon vill. För två veckor sedan började jag av någon hemskt dum anledning börja tänka på japansk mat. Jag har tänkt på det varenda dag sedan dess. Det har nu eskalerat såpass mycket att jag bara -måste- ha det, kosta vad det kosta vill. Bor man i Nyköping är åtkomsten otroligt limiterad - eller icke-existentiell är iofs ett bättre ordval.

JAG BLIR GALEN. Var är min Okonomiyaki?


Var är min misosoppa, nori och tofu?




VAR I HELVETE ÄR MIN OMERAISU, något av det godaste på denna planet?


Och till sist, trots att jag endast ätit det -en gång-, en av mina favoriträtter...VAR I HELVETE KAN JAG ÄTA Shabu-shabu?:



Nej. Nej, jag måste gå till botten med det här. Jag är så sugen på japansk mat att jag börjar gråta. Jag är så trött på sushi, som äts jämtjämtjämt. Visst är det gott. Men nu när vintern börjar närma sig, så föredrar jag -varm- mat. Jag vill sitta under en kotatsu, drickandes oolong- eller jasminete. Jag ska förstrött sitta och plocka i mig digistivekex som har chokladöverdrag. Jag ska sitta och lära mig all den där kanjin jag glömt för längesedan.

Men, eftersom detta inte lär hända på några år, eller kanske inte alls tillochmed, så får jag nöja mig med Uppdrag Åka Till Stockholm Och Söka Igenom Staden Efter Shabu Shabu..... (...Som Helst Inte Är För Dyrt).


Galet vad mat kan göra med en.

onsdag 5 november 2008

#5 i listan

Just i detta nu sitter jag och skriver en lista på saker som gör mig glad eller lycklig. En aning simpelt. Men oj, så glad jag blir av det.

Exempel

Sova i en säng med mjukt täcke (gärna med filt/ett extra täcke ovanpå), och att veta om att man inte har någon speciell tid att gå upp. Lockar till många drömmar inpå lunch-tid, då man vaknar om flera ggr, och sover om lika många ggr.

/#5 i "Saker som gör mig glad eller lycklig"-listan

tisdag 4 november 2008

Skatter i djupet av Tokyo


En kväll i slutet av April för 1½ år sedan så stod jag i hjärtat av Harajuku, Tokyo, och väntade på en nyfunnen kvinnlig vän. Nervöst såg jag ned på mina nyinköpta nätstrumpbyxor - kanske det var litet för vågat att ta den här svarta klänningen till, som har en lång slits på framsidan? Jag rättar till baskern och försöker ruska av mig det. Den inväntade väninnan kommer leendes emot mig. Corinne. Vi är fortfarande litet försiktiga runt varandra - ödet ville föra oss samman på grund av en deporterad gemensam vän. Det känns ovant att umgås med länken som knöt oss samman. Vi är mitt uppe i att knyta en ny.

Vi ska till en bar som heter The Pink Cow. Det är ett arsty ställe som ligger i hjärtat av Shibuya. Bara invidga medlemmar söker sig dit, det är bara de som vet om att det ens existerar. Dagen i ära ska vi fira Corinnes födelsedag. Jag vet fortfarande inte hur gammal hon blir just idag, såpass ny är vår vänskap.

Jag stapplar nerför de gömda trapporna till Den Rosa Kon - om det är klackarna eller nervositeten som gör sig påmind, vet jag inte. Väl där inne får jag för första gången träffa Nao - Corinnes och min gemensamma väns pojkvän. Det var han som bjöd in oss. Han är en typisk Tokyo businessman som spenderar all sin lediga tid på denna lilla, men väldigt charmanta bar. Alla känner alla och hejar glatt. Halva puben kommer säkert och hälsar på det nya ansiktet - smått berusad av det inbeställda röda vinet hälsar jag glatt tillbaka. Jag känner mig hemma.

Jag sittet tillsammans med Nao i ett hörn och kedjeröker. Han beställer in fler flaskor med rött vin som han bjuder på. Fnittrande håller jag Corinne i handen och tänker att livet är så härligt impulsivt. Att hitta gömda skatter som finns i människor eller innuti en rosa ko, är det som gör livet så underbart att leva.


Nao, jag, Corinne och C's vän

Corinne och Rio

Yay! birthday cake

munch, munch, munch

Du sjunger inte längre

Blodet fryser till is i mina ådror. Ögonen spärras upp mer för varje sekund som tickar - det känns som timmar. Isen sprider sig till magen. Jag befarar att det värsta hänt. Jag vill inte tro det, hoppas på en lösning, att du kanske, kanske, kanske... går att rädda. Men ärren av misshandeln läker inte. Du ligger kall och död i min hand. Tyst. Inga livstecken går att finna. Du sjunger inte längre med honungsljuva röster i mitt öra.

Jag kommer ihåg den första gången vi möttes. Med glittrande ögon såg jag på dig; förstod ännu inte vad du skulle komma att betyda för mig. Jag kommer ihåg våra långa promenader tillsammans. Jag höll dig i handen när vi vandrade förbi sakura-träd som slängde rosa hav av blomblad på oss. Vid varje tågresa fanns du där och försökte förstå dig på mitt sinnestillstånd. Du uttryckte tröstande ord. Du var arg med mig när jag behövde vara det. Du grät med mig när jag behövde det också. Till slut kunde jag återspegla varenda bit av mig själv i dig - och om någon någonsin skulle ha mött dig, skulle de ha sett att du var min. Bara min.



RIP

iPod

älskad och saknad av din andra hälft



Min allra käraste iPod... kärleken och strömmen når dig inte längre.

söndag 2 november 2008

Webcomics i all ära

Jag har underhållit mig själv de senaste dagarna med att läsa online comics. Icke att underskatta! måste jag påpeka. Det finns otroligt många bra serier där ute, en del intellektuella, en del mindre intellektuella - men all in all väldigt givande, på sitt sätt. Dessa har jag suttit och sträckläst i timmar de senaste dagarna:



En serie om två tonårstjejer som är så olika man kan bli. Den ena skolans populäraste tjej - den andra skolans största weirdo. På något sätt knyts deras liv tillsammans, trots att de hatar varandra. Realistisk humorserie, som får sin Slice of Life ju mer historien fortskrider.



En serie som är i 3D-format, vilket är något helt nytt. Handlar om den numera uppväxta Alex Carter, som på något vis alltid levde ett dubbelliv som barn. Så fort han slöt ögonen och började drömma, återkom han till Dreamland, en plats där hans vänner Stenjätten Paddington och Alven Nastajia lever. På något sätt lyckas han återvända efter 8 år, och ska nu hjälpa sina vänner med den politiska situation som uppstått under hans frånvaro.
Jag antar att den här serien tilltalar mig pga fantasy-temat. Plus att Nastajia är väldigt snygg. Heh.

torsdag 30 oktober 2008

SJs dom är: FAIL

Om det finns något här i världen som får mina ögon att skjuta blixtar, så är det hemsidor som är svårmanövrerade. Jag tycker att om man är ett stort företag, som t.ex. SJ i detta fall, så bör man lätt kunna hitta den information man vill ha reda på. Det ska inte behöva ta mig över 20 minuter av letande för att jag vill få reda på ett pris. Hemsidor skall vara utformade på det sättet att även den dummaste idioten skall kunna hitta det de söker efter. Jag är ingen idiot, varav jag kommer till slutsatsen att SJ är det. Lägg ned pengar på att hitta någon snubbe som kan guida den dummaste av dumma på er hemsida, så kanske jag förlåter er. Jag är inte mkt för att vara den där jobbiga kunden, men å andra sidan är jag heller inte van att behöva maila företag i fråga bara för att de inte behagar sätta upp priser på det de säljer. Eller är det bara jag som tycker det är knäppt?

tisdag 28 oktober 2008

Message from Vivienne Westwood

"Dear Vivienne Westwood Shopper,

As of this week, it is now possible to purchase all your favorite Vivienne Westwood products using PayPal. Check online for all our latest editions to the website!"


Aj aj, det här är inte alls bra. Speciellt med tanke på att jag precis skall sälja hela min Gackt-kollektion via Paypal till rika amerikaner. Kanske bara ska köpa... EN sak... Typ dessa:

måndag 27 oktober 2008

fnurriburrigurran

Måste.... hindra.... fingret.... från att trycka på KÖP....... NEEDS..... VIVI..... WONDERFULNESS...........!!


Ja, sedan kvarstår ju faktumet att jag redan har klippt håret kort "i mitt huvud". Mentala bilden är inte en långhårig Emelina. Det är kort, ojoj, så kort!

Riktigt fnurrigt.
Va? Ja, jo, jag ska sova nu.

söndag 26 oktober 2008

Dumma beslut

Usch, blä och fy. Varför bestämmer jag mig för att träna, för? Nu måste jag ju göra det också. :(

lördag 25 oktober 2008

När hon mötte lördag

Så var det det där med vinet, ja. Addera ett stycke Linda. Något bord ute på en altan eller terrass, vilket som, är en necessitet. Lägg sedan till några timmar in på natten, med bara ord som sällskap. Historier, känslor, funderingar om alla de där sakerna som redan tänkts och sagts hundra gånger innan. En bandspelare av ifrågasättande kvalité på ljud, någonstans där bakom våra öron, redo att höjas till löjligt höga volymer när vi vill ställa oss upp och dansa runt i gräset som om vi vore 8 år. Lägg till sist till ett stycke soluppgång som färgar våra kinder och vinläppar orangea.


Det är receptet på en perfekt natt. Det receptet jag verkligen, verkligen är sugen på just nu. Kan inte någon göra det åt mig?


Såhär ska det vara.

fredag 24 oktober 2008

Can I start this again?

Många gånger upprepade Editors- och Morrisseylåtar på singstar känner jag mig mycket bättre. Impulssamtal från Louise från Göteborg & bröder som lyssnar på allt man har att säga = success. Men mest hjälpte ett evigt skrålande av "you knew you were lost" och "someone turn me around". Ahhhh, Editors får mig att fortsätta känna misären jag tycker om, samtidigt som de säger saker som jag behöver höra. Men iaf, bröder forthefuckingwin!

torsdag 23 oktober 2008

Vi var där

Nej, nu har jag gått runt och gråtit hela dagen tills min själ har vridit sig ut och in, och sedan ut igen. Ringt snyftande till min bror och frågat om han vill dricka sig misärfull; desperat försökt fått tag på Linda för att försöka lätta upp ensamheten; försökt hitta mod i sånger som bara gör att jag börjar gråta igen...

Det tär på själen att gråta för en person som inte ens existerar.
Det tär på mig att inse att drömmen jag hade inatt inte kommer komma tillbaka.
Det tär på mig att vakna upp och inse att, jo, jag är väldigt ensam. Sådär ensam som man upptäcker att man är ibland, även om det finns en mamma som kommer och kramar om en stup i ett.
Det tär på mig att vara så vilsen, inte veta hur mitt liv ska bli. Det är så mycket emotionella problem som uppstår av att inte ha något fast, riktigt.
Det tär på mig att gå runt med ett eko i magen som knyter sig pga matbrist. För som vanligt håller aptiten sig borta så fort jag blir ledsen. Jag har suttit i köket i två timmar och försökt, bit för bit, trycka ned den halva mackan och soppan mamma lagat.

Och jag är så trött, så trött.

you knew you were lost

Slow down little one
You can't keep running away
You mustn't go outside yet
It's not your time to play
Standing at the edge of your town
With the skylight in your eyes
Reaching out to gods
The sun says it’s goodbyes
I push my hand up to the sky
Shade my eyes from the sun
As the dust settles around me
Suddenly night time has begun
Come on now
You knew you were lost
But you carried on anyway
Oh come on now
You knew you had no time
But you let the day drift away

Stor fantasi och tungt hjärta

Jag är otroligt nedstämd idag; mina ögon är puffiga, och mina tankar snurrar runt i huvudet. Mest tänker jag på Yano såklart, eftersom jag lyckades drömma om honom inatt. Känner mig sådär bitterljuvt olycklig som jag alltid gör när jag tagit ett kliv in i en annan verklighet som inte är min. Jag tänker på alla fina år vi haft tillsammans (vilket i verkligheten varade i 3-4 dagar), och jag tänker att jag vill hjälpa och vara där för honom (jamen dåså, bläck på papper, hur mår du nu då?). Men hjärnan gör detta scenario möjligt och fullt verkligt.
Stor fantasi och ett romantiskt hjärta kan göra vissa saker otroligt mer jobbigt än man kan ana. Just nu vill jag bara gå och lägga mig och gråta mig själv till sömns.

Hur är det med dig, Yano? Är du lycklig?

2½ timme senare är mina ögon röda och uppsvällda. Näsan är tilltäppt, och det är svårt att andas. Såklart har jag spenderat min tid med att gråta. Åh gud åh gud åh gud.... Det här är nog den hemskaste historien jag någonsin läst. Ni vet, då man bara sitter och hulkar och inte kan se för att man gråter så mycket. Då man måste knyckla ihop sig till ett litet knytte för att bröstet imploderar och suger ur en all glädje.

Nej, nu gråter jag igen. Jag ska nog gå och lägga mig och drömma bitterljuva drömmar om kärlek som aldrig fick levas ut...... och ett evigt hopp om att man kanske hittar tillbaka igen.

onsdag 22 oktober 2008

Jag orkar inte leta mer

Jag har varit intresserad av manga och anime i ca 5 år. Under den tiden har jag någotsånär lyckats hitta vissa ritstilar och handlingar som jag speciellt tar till mig. Problemet är att när man väl insett vad man tycker om, så blir det allt svårare att hitta serier som man tycker om. Man blir otroligt kritisk till nya serier, och ofta har man inte tålamod att sätta sig in i en ny serie, eftersom det ofta kan ta flera avsnitt/kapitel innan man kommit in i serien i fråga.

Oftast när jag återgår till att försöka hitta nya serier, så brukar det ta ungefär en månad innan jag hittar något. Och så plötsligt hittar man just -det- man letat efter. Men istället för en vanlig söt romantisk high school-handling, då problemen mellan huvudkaraktärerna oftast löser sig efter två avsnitt... så lyckats jag snubbla över en handling då mitt hjärta slits itu. Bokura ga ita.


Otroligt sockersöt ritstil, och mina fördomar börjar arbeta direkt. "Ja ja, det får väl bli slisk och rosa blommor den här gången. Jag orkar inte leta mer". Hör min häpnad när de efter bara några avsnitt gör slut och det blir bara angst, angst, angst. När jag plötsligt inser att den här serien inte kommer att sluta med att de lever lyckliga i alla sina dagar. Utan att den kvinnliga hjältinnan antagligen kommer byta kille. Såklart hejjar jag på den manliga hjälten (på bilden ovanför). Så nu sitter jag här med otaliga timmar av ett ihopknutet hjärta, frustrerade skrik för mig själv, och en hjärna som jobbar övertid med att försöka komma på hur de ska reda ut sina problem och bli tillsammans igen.

För som vanligt när jag ser på anime, så får jag för mig att den där pojken, Yano som han heter, egentligen är min. Det är väl självklart? Det är ju jag som sitter i timtal och trånar efter att han ska le igen, krama om mig, kyssa mig....

Jag tror jag behöver ha någon i mitt liv. Haha. Tre års singelliv sätter väl litet prägel på en, skulle jag tro.


Ge mig?


tisdag 21 oktober 2008

Förvandlade förmaningar

Samtal om vad jag egentligen håller på med. Pappas sambo ser oförstående på mig och hävdar att hon aldrig skulle låta sin son hålla på som jag gör. Tyvärr, fröken sambo, så förvandlar jag sådana förmaningar till ett ännu starkare fastställande att jag minsann ska leva mitt liv precis som jag vill. Spankulerandes utomhus med Editors i öronen och en cigarett i munnen, så är det dessa tankar som snurrar i mitt huvud. Jag kanske får "börja om" varje gång jag hittar på något nytt. Återigen söka jobb som jag egentligen inte vill ha. Leva fattigt, återigen. Men det är värt det. Jag känner mig lycklig ändå. Trots familjemedlemmar som tycker man är flummig. Då får jag väl vara det, då.

måndag 20 oktober 2008

Olika femmor

Ja, nu är det ju så att jag varit en liten fangirl ända sedan jag var en liten tös. Att falla tillbaka i samma mönster är något som inte går att undvika. Men man får väl tacka gudarna, om de du finns, att det kanske blir lindrigare med åren.

Det finns nämligen en man som fortfarande ligger mig väldigt nära hjärtat. När han sedan sätter på sig en skoluniform och glasögon.... Oj oj oj.



Jag blir glad när han flinar sådär obekymrat. Att han sedan precis har släppt en singel som heter "Jesus", är en annan femma som jag totalt kommer ignorera, tror jag.

Snart!

måndag 13 oktober 2008

Sant, för dig skulle jag flytta till Ecuador

Så, på tal om New York band med underbara mörka röster och briljanta texter -- får jag presentera The Magnetic Fields. Deras mest kända verk måste vara 69 Love Songs, som helt enkelt är 3 skivor, 69 sånger totalt, i en förpackning, som alla handlar om - ja just det, kärlek. Det kan vara allt från "Love is like a bottle of Gin" till låtar som handlar om en man som är trött på sin fru och vill mörda henne ("Yeah! Oh Yeah!").
Men det finns också en annan låt, från en annan skiva ("i"), som jag är otroligt förtjust i. Den heter "I Don't Really Love You Anymore". Jag uppmanar alla att ladda ned denna låt som jag så snällt laddat upp, och ge den en chans. Eller två. Allt jag jag säga är att jag myser över gentlemen som kommer ihåg fina saker.


True, I'd give my right arm
To keep you safe from harm
And, true, for you I'd move to Ecuador
And I'd keep a little farm
Chop wood to keep you warm
But I don't really love you anymore

I don't have to love you now if I don't wish to
I won't see you anyhow if that's an issue

Because I am a gentleman
Think of me as just your fan
Who remembers every dress you ever wore—
Just the bad comedian
Your new boyfriend's better than—
'Cause I don't really love you anymore

There'll be some day when your eyes do not enthrall me
I'll be numb, I realize you'll never call me

'Cause I've read your horoscope
And now I've given up all hope
So I don't really love you anymore

En smått vulgär tant

Kate Winslet ska spela Vivienne Westwood, i filmen om Viviennes liv. Åh, jag väldigt nöjd med det valet, jag tror Kate kommer passa väldigt bra som den tuffa och smått vulgära Ms Westwood.

Länk till artikeln.

lördag 11 oktober 2008

Vet knappast ngnting

Allt känns litet sådär halvt knäppt just nu. Ena stunden är man i London, andra hemma i sitt gamla rum i Nyköping. Jag har inte riktigt hunnit ställa om mig tror jag. Återvänder snart? You bet.

Men hursomhelst, så kan jag stolt säga att jag har besökt den allra första Vivienne Westwood butiken i London. Salig, iz me. Finfina saker blev köpta, det kan ni tro. Bilder kommer senare.

I min craze efter Vivienne Wonderfulness, så har jag lagt in ännu en beställning, nämligen detta:




Ja, det är ett cigarettetui. Rökning må vara dåligt, men jag vill iaf ha det flott när jag puffar cancer.

söndag 5 oktober 2008

Att välja vad man vill komma ihåg

Det har varit väldigt många irriterande moment, och få underbara moment. Men det är väl de där bra tillfällena man kommer ihåg i efterhand.

Som då man för första gången träder in i en Vivienne Westwood butik.
Eller då säljaren i ovan nämnda butik säger att vi gärna får inlämna CV så hon kan ge den till chefen direkt, "om ni vill, liksom".
Eller då man bara kan gapa över alla klädmöjligheter London ger en.
Eller då man blir modellraggad och känner sig sådär mysigt Tokyo-hemma.
Eller då man tar en Starbucks-kaffe, trots godiskaffet som egentligen inte är "riktigt" kaffe, ger en en tillfredsställelse av att bara sitta där i flera timmar och babbla om ingenting med vännen bredvid.

Eller bara gammalt fylleprat gamla bästa vänner emellan, då man klargör hur mycket man inte vill att den andre inte ska bli tillsammans med någon, för det är ju vivivi, i London, och inget får förstöra det.

Eller andra bästisar som målar bästiga saker på bästiga utbildningar så man blir alldeles glad och varm i hjärtat.
Välj vilken ni vill.

Bild målad av underbaraste fina Petronella Aronsson

lördag 27 september 2008

Flyttfåglar

På onsdag flyttar jag igen. Denna gång blir det London som ska bli mitt hem. Sådär förväntansfull som man alltid blir när man ska utomlands, är jag. Jag älskar känslan av att vara fri.

onsdag 24 september 2008

Jag mår litet illa, bara.

Två pojkar sitter och tittar på mig. Min bror och dennes kompis Magnus.
"Hur är det? Du blev så vit i ansiktet. Mår du bra?" frågar Magnus.
"Hallå, vad hände med dig?". Min bror ser frågande ut.

Ja, vad ska man svara?
"Jo, det är så att jag sedan tonåren har kämpat med en återkommande ångest, som lämnar mig paralyserad med ett extremt illamående. Sedan -ännu- tidigare än detta, så kämpar jag emot återkommande tankar som bland annat involverar självsvält, samt en väldigt stark vilja av att vara sälvdestruktiv. Därför sitter jag här nu med er, ute på en fin restaurant, och mår extremt illa. Men jag ska bara andas djupt och repetera mantrat "Det är inte en del av mig, det är inte en del av mig" i ungefär 5 minuter, så mår jag bättre snart!"

"Hur är det, egentligen?" Båda tittar oroligt på mig.
"Nej, jag mår litet illa, bara. Jag åt litet för mycket, tror jag.", säger jag och småler.

En liten historia

Min bror står nästlängst fram i kön till utestället Tellus i staden. Vakten ser sur ut och släpper irriterat in personen före.
"Du ser ut att behöva en kram," säger min bror och håller ut armarna. Vakten tittar på honom ett ögonblick. I nästa stund står de där och håller om varandra. Med ett litet leende säger hon att han kan gå in. Han behöver inte visa leg, även fast de egentligen är rätt hårda med det på just detta stället.



Min bror är bra, han.

Gårdagen vs. Idag

Det är konstigt hur man ena dagen kan vara totalt nedbruten av dålig självkänsla, gamla bråk med gamla vänner och nya bråk med familjen. Hur man sitter där ihopkrypt i fosterställning, och bara gråter, gråter - repeterar negativa mantran i huvudet som så många gånger förr. Ett huvud som är alldeles tjockt av sjukdom, tårar som vill fram men som man inte orkar med, och en sömn som satt prägel på ens liv.

Sedan nästa dag - en mamma och en bror som finns där som alltid förut. Ungefär som om bråket gjort en starkare. Vandringar genom staden, sittande i parken med en öl i ena handen och en cigarett i den andra. Vetskapen om att ens bästa vän är bäst igen; ens familj älskar dig trots att du försöker övertala dig själv motsatsen, i rädsla av att bli övergiven; musik som spelas på hög volym som viskar att "Ja, hösten kommer bli bra ändå".

Och trots veckornas och gårdagens totala misär, så börjar jag tro detsamma. Åt fanders med dålig självkänsla och rädslor över saker som är irrationella. Jag tycker inte om er. Jag tycker om livet. Eller en bror som släntrar ut ur köket och räcker mig en kopp med kaffe.