lördag 18 september 2010

nörderi

Att spela Hunter innebär ett konstant dingande. Det är nästan litet tråkigt hur snabbt det går.

Maktlösheten

MEN HERREGUD. Sega hjärnan är seg!
Jag vaknar missnöjd pga att jag drömt en tappa-kontrollen-om-fordonet dröm igen. Bilen skenar och ingen tar mig på allvar när jag säger att jag är livrädd ("PAPPA KOM OCH HÄMTA MIG NU, JAG HÅLLER PÅ ATT KÖRA IHJÄL MIG, JAG VET INTE HUR MAN KÖR", "Nejdu, du får köra till dit jag är, själv, det är inte så svårt, hoho", "AAAAAAAAAHHH").
Så det tar liksom upp det mesta av tankarna när man yrvaket sätter på morgonkaffet.

Men nu slog det mig. Fniss-fniss. Är ni beredda på det här? Åh hihihi.
Jag drömde om Gackt. Vi satt tätt ihop i tio minuter medan jag baddade hans nacke med en kall, blöt handduk. Jag frossade runt i lycka medan Gackt frågade hur man skulle använda vissa engelska ord, samt diskuterande av foton som jag hade med mig. Jag kunde knappt förstå att han verkligen ville prata med mig. Och hans nacke. Och han satt ju så tätt bredvid.
Men tio minuter är ändå tio minuter. Sedan gick han därifrån, och lämnade en manisk kvinna som febrilt fipplar igenom en hög med kort och undrar vad hon egentligen sagt och gjort.

tisdag 14 september 2010

bu-bu-buun

Jag sitter och kikar på alla youtube-klipp från Toronto för tillfället. Komiskt: Alla blir intervjuade utom Gackt-- han får nöja sig med mest filmtid samt samtal om hur han är som person. Amerika/Canada är fascinerade. Vi andra swoon:ar.

Nytt kaffe

Haha. Hahahaha. Gackt har spelat in ännu mer reklam för Wonda Coffee.
Fanservice är fanservice är fanservice. Gackt gråter, och jag fnissar.

#1 - The Rascal!


#2 - En gång till!


Otroligt seriös dröm

Inatt var Mulder och Scully kära i varandra, men Myndigheten (dum-dum-duuum) försökte stoppa deras kärlek. Så istället för att utreda möjligheten av utomjordiska varelser, så ville de bara låsa in sig i badrummet och ta ett bad. Och pussas massor, förstås.


Puss-puss!

måndag 13 september 2010

tororororooontoooo

Jag hade hoppats på att känslan skulle gå över, men nu exploderar jag igen och bara måste.
Gackt närvarade på Toronto filmfestival för några dagar sedan pga hans medverkan i Hollywoodproduktionen Bunraku. Andra medverkande är bland annat Josh Hartnett, Demi Moore, Woody Harrelson och blabla jag har nämnt det här förut.

Detta innebär alltså röda mattan för Gackts del, och i och med att han har fans över hela världen, så fanns det såklart några på plats för att fota detta. Det är ungefär nu som mitt fangirling ensues.




Det känns så knäppt att se honom stå där tillsammans med Team America.

All cred går till jingie för dessa eminenta bilder. Om ni vill se mer, så gå till oasen för alla Gackttörstande fans-- dears LJ community.

VW red bow ser ut som ett utställningspris ju

Kommer ni ihåg den här som jag köpte förra året?

Jag har inte använt den. Inte en endaste gång. Jag har bara tagit ur den ur förpackningen med silkespapper och undrat "Hur ska jag använda den här, egentligen?". Det står liksom still i huvudet. Förslag?

jamensåärdet

Jag skulle kunna skriva utförliga redovisningar om allt negativt som hänt den senaste tiden. Ge invecklade förklaringar till varför jag inte hör av mig, eller varför jag reagerar så starkt på petitesser.
Men kort och gott så är det så att jag är väldigt ambivalent just nu. När jag mår bra så blir jag övertygad om att allt har blivit bättre, för att sedan direkt börja vackla och handskas med faktumet att allt kanske inte är bättre. Vissa saker är bra, andra inte.
Resultatet av detta innebär isolering. Jag tycker om er alla så hemskt mycket, och jag uppskattar att ni bryr er, men jag är inte ett speciellt tacksamt objekt just nu. Jag blir mer frustrerad över att andra kan sträcka ut handen, fast inte jag, trots att det är jag som behöver hjälpen. Sedan blir jag arg, för jag vill ju faktiskt inte ha någons jävla hjälp. Försvarsmekanismer, ni vet.

Puss så länge.

fredag 10 september 2010

hummer

Folk har ringt mig som tokar den senaste veckan, och jag har inte svarat. Jag ber om ursäkt för det. Det har inte varit min mening att oroa er. Ibland vill jag bara krypa in i mitt skal och leka eremitkräfta. Jag har ingen riktig förklaring till detta behov. Inte heller vet jag varför jag velat slänga mobilen i marken varje gång någon ringt. Till slut dog batteriet, så jag lät den vara död. Men nu lever mobilen igen. Och jag med.

En hög violett sak

Datorn i hemmet i östra delarna av Göteborget är lagad! Den var inne på sista sucken, så den behövdes plåstras om litet. Den verkar glad. Kanske lycklig, rent ut sagt.
Fast jag är mindre lycklig, för det verkar som om de passade på att ta bort min mapp medan de plåstrade om åbäket. Detta innebär att alla sällsynta Gacktbilder jag sparat är borta. Det innebär att min musik, såsom Kate Bush, Limp Bizkit, The National och Andrew Bird är borta. Det innebär att de sällsynta filer från jpopsuki har försvunnit. Vilket i sig innebär att jag ligger litet risigt till, när det gäller min ratio. Om jag inte lyckas få upp den, så kan jag säga adjö till sällsynt japansk media. Yikes.

Men jag kan ju iaf spela WoW igen.
Och att ladda ned skivor på nytt är inte så farligt.

Dina drömmar A - Ö

Ett paket på posten. Intresserad sliter jag upp pappret, och inuti finner jag en bok. På en liten lapp står det "Den här kanske du kan använda för att tyda dina drömmar", signerat mamma. Jag känner igen den-- i mången år har den stått i bokhyllan i mitt barnhem, för att då och då blir nedplockad och tittad i.
Ivrigt slår jag upp "Glöd", men "att se" eller "att känna" passar inte in i det jag söker. Så jag slår upp "Våldtäkt". Förklaringen lyder: "Lycklig kärlek"


... Vad fan?

lördag 4 september 2010

B

Min systerson är för övrigt något av det sötaste på hela jorden. Jag vet att alla säger så, men det är faktiskt sant den här gången. Det finns inget bättre än att ha en lugn baby mot ens bröstkorg. Eller jo, ett babyleende kan vara det som är litet, litet bättre. Eller bara doften av, tja... baby.

Idag

fredag 3 september 2010

hurrr?


Trasig

På måndag är det jag som ringer till vårdcentralen. Det är något seriöst fel på min kropp, den bryter ihop hela tiden. Jag börjar bli trött på att slänga mig mot vägkanter och sedan gråta hysteriskt. En resa som annars skulle ta mig en halvtimme, tog mig idag 2½ timme. Argh.

torsdag 2 september 2010

Där blir det ett nej

Idag är en sådan där "Nej... bara nej"-dag. Jag vill inte skrika eller gråta, utan mer... hasa omkring i tofflor och inte tänka. Jag vill inte tänka på arbetsförmedlingen. Inte heller på mjölk, eller avsaknaden av den i mitt kaffe. Inte på att jag kommer träffa min bror imorgon. På familjeförhållanden som trycker. Är inte heller speciellt sugen på att fundera över min trasiga kropp som jag måste ta till någon sorts vårdbyggnad. Eller att min rygg gör ont.
Jag vill bara ligga på rygg som en bebis och gnälla litet. Kanske ha någon som plockar upp mig och hyschar lugnt. Jag blir för övrigt hjärntvättad av alla bebisar nuförtiden. Jag har hållit i så många minihänder och fått otaliga små tandlösa leenden.


... Och jag ska göra något sorts översättningsjobb snart. Det ser jag fram emot. Men jag orkar inte tänka på det just nu.