tisdag 31 augusti 2010

SPAM:

The National
Kate Bush
Eminem
Limp Bizkit
Röyksopp



En salig blandning.

måndag 30 augusti 2010

Lemonworld

"Jag borde inte vara i ett jävla förhållande över huvud taget."
Sedan gick jag, tänkte jag. Men jag satt kvar.


Det visar sig att det inte blir någon eventteknik för mig. Det är väldigt tråkigt.


Vi pratar om förmågan att kunna uppskatta moln.
"Min själ är trött", säger jag och känner hur sant det är. Så jag säger det en gång till. "Min själ är verkligen trött."



Jag är kär idag.
Nu ska jag lägga över The Nationals senaste skiva på min mobil och sedan ta en tupplur till väldigt bra musik.

Bloodbuzz

Mm. Jag älskar enkelheten i den här videon. Sångarens obekväma kroppsspråk och svartvita romantik. Den mannen har karaktär.

Hjälp. x_x



Tydligen körde han Vanilla och Koakuma Heaven.
#1: Tydligen lyssnar han på sina fans
(Under alla live i Europa blev det en grej att publiken ropade "Va-ni-lla! Va-ni-lla!", för alla vill, öh... höra Vanilla, antar jag.)
#2: Äntligen körde han Koakuma. Synd att det bara var i helt fel land och alldeles för sent.

söndag 29 augusti 2010

EVERRRRRRRR

Gud bevare mig väl. Ikväll (eller antagligen just nu) så har Gackt en konsert med badkläder som tema. Alla måste ha bikini på sig.
Om några dagar har han samma koncept, fast med vinterkläder. Jag skulle gissa på att ungefär alla kommer svimma.

2012

Jag kommer plötsligt på att idag var dagen som världen skulle gå under. Med hjärtat i halsgropen tar jag Lindas hand och vi slänger oss in i tåget som ska ta oss till en plats som förhoppningsvis ska hålla oss säkra. Biljetten var otroligt dyr, och vi köpte den för några månader sedan.
Medan jag sitter där och läser på tåget, så inser jag hur befängd hela situationen är. Jag kommer på att min mamma skulle komma och hälsa på mig i min stad idag. Med panik i bröstet börjar jag skrika till Linda att vi måste gå av. Hur kan vi spendera de möjligtvis sista timmarna av våra liv på ett tåg?
Så vi stiger av, och bredvid oss står en kvinna. Hon frågar varför vi steg av-- hon skulle ha gjort vad som helst för att få en plats på det där tåget. Jag svarar att jag hellre spenderar min sista tid i livet med dem jag älskar. Hon ifrågasätter mitt beslut, och börjar förnedra min mamma framför näsan på mig. Jag blir så ledsen att tårarna börjar samlas.
Plötsligt ringer mamma, och jag säger med tårarna i halsen att jag är på väg för att hämta upp henne. Jag måste bara veta var hon är.
"Men gumman, jag köpte också en biljett. Jag är redan där. Var är du?", säger hon.
Sedan dog jag.
Världen dog.


Men obehagliga drömmar åsido (samt min förmåga att dö i drömmar den senaste tiden), så var det jättebra. Jag vaknar alltid av sådana drömmar, och i detta fall betyder det att jag vaknade på en bra tid. Fast jag tänker såklart på min mamma som en besatt, så jag måste ringa henne. Komiskt nog är hon faktiskt på väg till Göteborg idag.

lördag 28 augusti 2010

This must be it


Under mina övre tonår så blev Röyksopp jättestora. De var it-bandet som man skulle lyssna på om man lyssnade på alternativ musik. Jag tyckte det lät lovande i och med att annan musik från Skandinavien var i sitt esse för tillfället, såsom Mew och Junior Senior (eller vad de nu hette).
Såklart tog det mig flera år att börja lyssna på deras musik, men det var inte en positiv upplevelse. Jag rynkade på näsan och konstaterade att det inte var min sorts musik. Jag blir lätt uttråkad av enbart elektronisk musik, för att det påminner mig om en tid i mitt liv då min bror lyssnade på trance och techno. Jag hatade det från djupet av mitt hjärta.

Sedan gick det en herrans massa år. En dag när jag höll på att packa ihop mitt liv för att flytta ifrån London så snubblar jag på dem igen. Det första jag gör när jag sätter foten på svensk mark igen är att ladda ned skivan
The Understanding. Jag måste höra What Else Is There? igen. Jag bara måste.

Jag spenderar den hösten och vintern med ovannämnda låt på repeat. Jag kan bara inte sluta, för den fyller mig så otroligt inifrån på ett sätt som händer så sällan. Jag kan ju stå här och blåljuga och säga att min absoluta favoritlåt är en Gackt-låt, men det är inte sant. Det är nog den här låten. Och inte nog med att låten antagligen är den bästa-- jag älskar verkligen varenda millimeter av videon också.



När jag och Daniel var ute på Sticky Fingers för några veckor sedan, så var golvet nästan tomt. De hade precis kört Muse, och vi var i sjunde himlen. Jag börjar tjuta när jag hör tonerna av
What Else Is There?. Jag tänker att sådant här händer inte, man kör bara inte den här låten på en klubb. Tänk att en sådan enkel sak kan få en att bli lycklig varje gång man tänker på det.

Det tog väldigt många år, men nu kan jag äntligen uppskatta Röyksopp. Jag älskar deras två skivor
The Understanding och Junior. Jag kan inte sluta lyssna på dem heller. Och snart så kommer deras nya album Senior, så jag lär antagligen inte behöva sluta, heller.

Just nu är det en annan låt i collaboration med The Knifes sångerska Karin Dreijer som jag älskar för tillfället. Det är något med hennes röst i kombination med Röyksopps sound som gör att jag ryser. Min inre bild är av en stor skog med mossa, och gömda tvister inuti som är vackra.



i-landsproblem #1

Jag får smärre ångest när jag ser att allt fler säljer sina Gackt-saker på LJ. Detta beror ju såklart på att jag själv har en mastodontsamling som jag har planer på att göra mig av med. Men saken är den att det inte blir lika lätt att sälja om alla bestämmer sig för att sälja super-rare-omg!-grejer på en och samma gång. Jag har nämligen också super-rare-omg!-grejer.

fredag 27 augusti 2010

Oops, I don't even smoke, but I love the way it smells

Hahaaaaa... Okej, för er som inte vet så lyssnade jag på Limp Bizkit när jag var yngre. Ungefär precis vid samma tid som jag satt med pannan lutad mot bussfönstret och tänkte att Linkin Parks Crawlin berättade precis vad jag kände.
Och det hela blir en skräckblandad förtjusning. Jag tycker fortfarande att Limp Bizkit är bra, men det går verkligen inte att lyssna på utan att LOL:a.


Känslan man får av Twin Peaks


Jag såg precis på IMDB att Twin Peaks fått 9.4 av 10 i betyg. Det är ett riktigt jävla högt betyg, det.


















Ah! Papercut.

Jag har laddat ned Linkin Parks Hybrid Theory-- en skiva jag spammade i mina tidigare tonår. Det är en väldigt konstig känsla som uppstår när man lyssnar på en skiva man inte hört på tio år, och fortfarande kan varenda låt utantill. Ungefär.

repeat

Jag fick en kommentar igår om att min blogg bara innehåller tragik. Det är ju iofs sant.

en katt är en katt är en katt


Om jag hade den här solstrålen vid min sida,
så skulle livet vara litet, litet bättre.


onsdag 25 augusti 2010

Jag hatar imitation rhodium

Hervia har fått in litet nya smycken. Dreggel ensues.



^Denna ring^ har jag redan i orange, men jag börjar bli litet sugen på en till fast i en annan färg. Mina Vivienne Westwood-ringar har blivit som en fantomdel på mig själv.
En otroligt vacker liten sak som har precis rätt mängd bling.
Den kostar också enbart £45!


tisdag 24 augusti 2010

Snart ska jag dricka...

Årets vuxenpoäng är gröna oliver, men det har jag redan lärt mig tycka om. Så jag börjar på nästa års vuxenpoäng istället, redan nu. Whiskey!

Skräp

Igår slogs jag av en plötslig attack i magen. Det hade inget med matsmältning att göra, och det gjorde bara så fruktansvärt ont att jag förtvivlat undrade om jag skulle behöva ta mig in till akuten. Att ligga ned resulterade i att det gjorde ungefär dubbelt så ont, så jag fick stå upp i en krokig krampställning i en halvtimme och bara vänta ut det.

Idag vandrade jag längs Avenyn på väg att låna en bok på biblioteket. Min motorik var ur funktion, litet sisådär som den alltid är, så jag tänkte inte så mycket på det. Sedan plötsligt känner jag hur all känsel lämnar min kropp och hur benen blir slappa. Jag faller ihop i en liten hög vid en vägkant och börjar gråta hysteriskt.

Jag fick gå ungefär lika snabbt som en gammal gubbe med rullator, men nu är jag äntligen hemma igen. Nog för att jag har en rätt skräpig kropp, men det här är ju löjligt. Vad är det för fel på mig egentligen?


Vad jag är byggd på.


Waking the Witch

Jag har de senaste veckorna lyssnat rätt så intensivt på Kate Bush. Jag har lyssnat på henne förut, men inte med samma hjärta som nu.
Hittills har jag lyckats beta igenom dessa (satan vad många album hon släppt!):

1978: Lionheart
1978: The Kick Inside
1980: Never for Ever
1985: Hounds of Love

Mitt favoritalbum hittills är Hounds of Love, som är väldigt drömskt och litet halvknäppt. Sådär som Kate själv är.


måndag 23 augusti 2010

falska palindromer

Jag märker hur jag sakta men säkert isolerar mig själv. Folk hör av sig, men jag bara stirrar på den missade kommunikationen för att sedan lägga den på hög.
Jag väntar på att min bror ska höra av sig. Jag har inte hört ett pip ifrån honom på tre veckor. Jag försöker att inte tänka på det, men i drömmarna återuppstår han med knutna nävar och glödande ögon. Jag vaknar upp med oro och intorkade tårar i ögonvrån. En höjd röst övertygar mig om att människor i min omgivning snart kommer anamma de glödande ögonen. Så jag fortsätter lägga missad kommunikation på hög. Jag är livrädd.

lördag 21 augusti 2010

March 1st, 2005 @ 5:03pm på LJ

When I got home from school a couple of hours ago, my mum looked a bit sad. She told me that my sister Linda had been in a car accident. Apparently she had smashed into a truck, and was taken by ambulance to the hospital.
(....)
She called just a minute ago. It felt like it always does when we speak to eachother on the phone. She didn't sound any different. I asked her if she was in any pain. "I went to look how the car was, and considering how it looked I feel pretty fine."
But what if that would be Linda? And I would never see her again? I don't want my nightmares that I constantly keep on dreaming of to come true..

När änglar dör

Jag sökte upp Gabriel. Han äcklade mig och jag var tvungen att göra något åt det. Ängeln hade krypit under ett träd och satt där som ett sorgset spöke. Min skugga föll över honom och han såg upp; av någon anledning verkade han glad över att se mig.
"Förlåt mig", sa han. "Jag försökte. Jag gjorde så gott jag kunde."
Jag tog tag i hans hals och drog honom upp på fötter. "Det var desvärre inte särskilt bra", sa jag kyligt. "Om du inte ser till att göra bättre ifrån dig nästa gång, så har vi nog ingen användning för dig längre."
"Men... det kan du väl ändå inte... mena?"
Ååååhhhh... magen värkte. Jag blundade hårt. Sedan tog jag tag i Gabriel och kastade honom flera meter. Han gjorde inga försök att dämpa sitt fall och rasade i marken med en ljudlig duns. Han stönade plågat och försökte resa sig upp, och jag rusade fram och satte mig på huk, för att kunna möta hans blick. "Det är nu eller aldrig, förstår du. Vi kan inte ha patetiska yngkryggar med oss då."
Gabriels ögon smalnade, och jag såg faktiskt något annat där då, en antydan till något som hade grott ett tag. Han blev någon annan, inte alls den förvirrade krake som jag hade sett fram tills nu, och hans ansikte var en hård mask av beslutsamhet. Han reste sig långsamt upp och gick därifrån.
Jag återvände till Iavhé men sa inget om vad som hade hänt. Han borde ha sett det, men han fällde ingen kommentar så jag lät det vara. Förmodligen var han för stolt för att erkänna att jag just hade gjort oss en tjänst. "Sätt igång", sa Iavhé. "Gör det du ska."

August 19th, 2004 @ 1:10am på LJ

I showed my Gackt-sama posters for my sister today. When I rolled up the Mirror poster, she just looked at it, quietly. After a while she said:
'So this is the guy?'
I smiled. 'This is the guy.'

torsdag 19 augusti 2010

Det är skrivet på kroppen

Saken är den att jag älskar Jeanette Winterson, men hennes svindlande texter slår knut på mig ibland. Att läsa hennes verk är som att leka Skeppsbrott i en Dalí-tavla. De har surrealistiska inslag, men med en röd tråd som tvärt skärs av. Under hela bokens gång får du hänga i dessa röda trådar, som med tiden blir allt fler. Mot slutet knyts allting samman, och den färdiga rosetten lämnar dig med ett glödande bröst och en oändligt kärlek till språk och ord.
Så även om jag suktar efter upplevelsen, t.ex. med The Powerbook och Tanglewreck, så drar jag mig inför det.

Audrey's dance

Jag borde vingla in på mitt rum och läsa tills jag slumrar till. Fast inget lockar, för jag vill bara läsa Audrey Niffenegger.

-

Jag har i princip levt på en 100-lapp de senaste veckorna. Jag förstod verkligen inte vad som gått snett förrän för någon vecka sedan. Nu har jag det svart på vitt. Jag har tydligen glömt skicka in ett formulär till Försäkringskassan för Juni månad. Öh.
Detta innebär alltså att jag gått miste om hälften av min totala månadsinkomst. Inte konstigt att jag varit knapra-på-mögligt-bröd-fattig (vilket jag iofs inte gjort denna gång, men det har hänt förut).

Så jag har blivit sjuk. Igen. Mor pratar om undernäring, och det är väl kanske en bidragande faktor. Kanske också att jag rökt som en skorsten tack vare att min bror sagt upp kontakten med mig. Det är liksom så man reagerar. Att försöka få bort ångest med nikotin är något som jag prövat med i flera år, men man tycker ju att jag borde lära mig att det inte fungerar.

söndag 15 augusti 2010

snyft

Varför får jag magknip varannan dag för?

Den allra viktiga ingrediensen

När jag var i tonåren och drog hem Petro efter en kväll fylld med alkohol, så lagade jag alltid en och samma rätt. Snabbmakaroner med scrambled eggs. Med smör i. Jämt. Alltid. Det var liksom kravet som ställdes om vi kom hem och var JÄTTEHUNGRIGA.

Idag lagade jag spagetti, kyckling och haricoverts. Med smör i. Jag säger bara en sak:


OM NOM NOM NOM NOOOOM

Jag borde alltid laga mat när jag är alkoholpåverkad.

fredag 13 augusti 2010

små, små termiter och en liten, liten kattunge

Det finns en bitterljuv känsla som uppstår när jag är hungrig. Förutom motoriken och svårigheten i att tänka, så finns det en bra sak. Ett pirr som söker sig ut längs armarna. Det känns som små, små termiter som är innanför huden och sakta förtär fettet och musklerna. Jag har alltid tyckt om den känslan.


Idag har jag diskuterat svarta spiraler med min ömma moder och gråtit litet. Jag har fått litet hintar gällande min bror som för tillfället har sagt upp kontakten med mig. Min allra värsta mardröm blev sann. Familjemedlemmar som inte orkar med mig längre. Jag känner mig mest tömd och litet, litet trasig. Jag behöver en liten, liten kattunge som kommer och slickar mina sår.
Jag sitter här och väntar apatiskt så länge.

Tryck lågt

Jag slutar aldrig att förvånas över hur min kropp reagerar utan mat. Min nedsatta motorik gör att jag snubblar in i hyllor och fastnar i dörrhandtag. Jag måste skriva om saker om och om igen, för det är som att skriva när man är full. Sludder är en vanlig företeelse, det ingår liksom i hela "Det verkar som om jag är full, fast det är bara motoriken som inte riktigt vill samarbeta"-tinget. Händer som inte få något grepp, ben som är mjuka och trappor är något som jag är extra försiktig med.
Lägg sedan till tunnelseende och yrsel som gör att du måste treva längs väggarna ifall du skulle falla ihop.

Det är ungefär så en människa med lågt blodtryck fungerar. Doktorer säger att jag kommer leva längre på grund av det här, men jag vet ärligt talat inte om det är värt det.

Människor

Känslan som uppstår när man sitter på asfalten i en tunnel, och en centimeter ifrån en droppar oupphörligt regn. Telefonen är tätt tryckt mot örat och jag hör en mörk, tyst röst på andra änden. Det var tre år sedan jag hörde den sist, och kejderökarmolnet hänger tungt. Rösten är sig inte lik, jag känner knappt igen den. Men minuterna går, och snart fylls min bröstkorg med varm honung. Nostalgin tar ett grepp om mitt hjärta, och jag minns allting som var en gång.

Jag minns paraplyn i ett regnhärjat Shibuya. Det är första gången vi umgås, och vi är vilse. Han gör en sak som får mig att ifrågasätta om hans sinne verkligen är friskt. Han talar om djupa, hemliga saker på glömda och gömda kafén - saker som man aldrig berättar för folk. Tänker att jag borde springa därifrån, men jag sitter kvar.

Kjolar som flyger upp, Marilyn Monroe-style, och tjutet som uppstår av frustration. Jag kräver att vi flyr vinden och går in och dricker kaffe, nu genast. Det är andra gången vi umgås, men han går med på att se Spider-Man 2, trots att han inte sett den första. Vi sitter utanför bion i flera timmar och diskuterar böcker. Till slut blir det kallt och sista tåget närmar sig.

Mitt hjärta är tomt och jag ser på honom med alltför stort allvar i min blick. Jag behandlar honom som vi har känt varandra i flera år, fast vi precis börjat umgås. Vi sitter på ett kafé i Shinjuku.
Jag ler kraftlöst och reser på mig. Lägger handen på hans huvud och gräver ned fingrarna i hans lena hår. Säger ingenting, utan bara står där i flera minuter och tänker att tiden borde ha stannat då. Jag tänker att ingen behöver få veta, ingen ska få veta. Jag ska linda in honom någonstans långt där inne och aldrig förstöra känslan jag får av honom. Han är så olik alla människor jag känner, och jag vill behålla honom så.
Jag går ifrån utan ett ord.

Det är min sista dag och jag har redan sagt adjö till alla jag känner. Jag lutar mig bakåt och berättar om min förvåning över att jag inte gråtit ännu. Han bara sitter där och är den han alltid är. Jag tänker att han är den enda som genuint kommer att sakna mig. Åtta timmar senare sitter jag på tåget som tar mig till flygplatsen.

När vi lägger på luren 40 minuter senare så tänker jag att vissa människor försvinner aldrig, trots att åren går. Vissa människor är speciella.

söndag 8 augusti 2010

food inc

Matångestmonstret mumlar lågt, och när du inte hör så skriker jag till. Sedan blir jag stum, men skriket fortsätter inuti. Runt, runt, runt i cirklar vandrar det, ner i en spiral som är svart med gråa kanter. Jag blir yr och kan inte längre avgöra vad det var som tog mig hit, maten i sig eller utvägen som maten ger mig. Så istället stirrar jag skamset ned i knät och känner mig dum. Jag vill gråta och klamra mig fast vid dig, men jag är lika oförmögen att göra det som att säga "Ja" när du frågar om jag vill smaka på källan som tog mig hit.

Oh no they didn't!

Hahaha, nej men gud, vänta, SKA DE GÖRA EN ANIME AV SUPERNATURAL? Oh, min gud, vilken LOLfesta!

I love the way you lie

Jag snubblade på en video som tydligen ligger #1 i USA för tillfället. Och vem är med i videon om inte lilla Dominic Monaghan? Bra video, bra låt, bra skådespelare. Jag rös, jag kallsvettades och nu ska jag gå och röka. Titta på videon så länge, vettja.



Våldet är en sak, hur vacker videon är, är en annan.

pappersplan

Finaste Cillian Murphy var med i photoshoot med Flaunt nyligen. Han är så vacker att mitt hjärta börjar värka litet. Temat gör det inte bättre, precis.



torsdag 5 augusti 2010

Vampires Suck

Haha, okej. Jag måste se. C'mon, det här kommer bli den första parodifilmen teenage style som jag faktiskt kan relatera till.

onsdag 4 augusti 2010

sign

Nog för att jag aldrig riktigt förstått mig på charmen med autografer, men det här är ju Jeanette Winterson vi pratar om. Ååhhh, vill ha!

söndag 1 augusti 2010

Böcker med svartvita teckningar i

Jag har försvunnit i något konstigt töcken de senaste dagarna. Det har regnat en hel del, och min sömn inlindas i ett varmt täcke av fantasi och regndroppar. Jag vägrar lyssna på musik som jag redan kan utan och innan, och lyssnar istället på all den där musiken jag laddat ned men aldrig tagit mig för att lyssna på. Metric, Röyksopp och Lily Allen.
När jag går ut och röker så virar jag vinterns tjockaste halsduk runt halsen och ställer mig under den regnande himlen istället för taket. Jag sitter på huk och luktar på den våta asfalten och längtar så otroligt mycket efter hösten. Jag vill dricka vin och ligga instängd i mitt rum i dagar, samtidigt som jag vill ut härifrån, från Sverige. Någonting pockar på, men jag vet inte vad, så jag ligger alldeles för länge i min säng på rygg och låter min hjärna fantisera ihop fantastiska äventyr under halvt medvetande.

Jag har börjat läsa En Världsomsegling Under Havet av Jules Verne. Jag både hatar och älskar hans verk. Jag tål inte hans eviga statistik som utgör ungefär 80% av allt han gör. Men när väl äventyret kommer igång så förlåter jag honom. Han passar min sinnesstämning väldigt bra just nu. Gamla texter gör mig lycklig.

Fantasin försvinner inte bara för att man blir tvåsiffrig

Det var sen kväll när jag satt på flyget mot London. Molnen var disiga, och långt långt borta vid horisonten så var himlen kokade lava. Den imaginära ångan som steg från de tunna molnen påminde mig om Mordor och jag tänkte likt ett barn att "Det är där det ligger...".