torsdag 29 juli 2010

Gackt vill bli pilot

Aldrig hemma

Mmmm, salongsberusad iz me. Jag börjar få litet dåligt samvete för att jag aldrig är hemma hos min gubbe (red anm.: mannen vars lägenhet jag bor i). Jag känner att jag borde strukturera mitt liv, och detta går tydligen bara att göra när jag sover i mitt eget rum som jag betalar hyra för. Istället skjutsar Daniel mig hem och sedan säger han på skoj att vi borde gå ut och dricka. Så då gör vi det.

Jag har ingen som helst ansvarskänsla.

lördag 24 juli 2010

Tysta ekon

När jag vaknade i morse, så stod det en Daniel vid ytterdörren och log.
"Oj, vad mycket doughnuts du har köpt", sa jag medan han radade upp en hel tallrik med sagda objekt. "Det känns som Twin Peaks."
"Det var det som var tanken", sa han bara.
Sedan tjöt jag av lycka.

Nu sitter jag och dricker whiskey och röker trots mina hostiga besvär. Det är sådant man dricker häromkring. Det stiger åt huvudet fort, märker jag. Men jag njuter. Jag lyssnar på EVER på repeat och bara älskar just nu.

Min resa igenom Europa har satt perspektiv på min svenska vardag. Min ambition har laddats till 100%, och mina planer börjar smidas igen.
I augusti så börjar min utbildning till att bli Eventtekniker. Om jag känner att det är min grej, så kör jag på det. Annars så hittar jag ett jobb och jobbar ihjäl mig tills jag har tillräckligt mycket pengar för att ta mig till dit jag vill. Det är väl inte det svåraste att gissa vart jag vill. Japan.


Hörde jag ett eko?

En kort notis om något jag inte kommer ta upp igen

Angående alla dessa diskussioner om hur snyft-jobbigt det var på konserterna. Man kan nästan tro att ingen av de som var närvarande har varit på ett japanskt live förut. Folk gnäller om hur otroligt trångt det var och hur dåligt alla fans betedde sig mot varandra. Vad hade de förväntat sig? Att man ska stiga åt sidan och säga "Nej men oj, stod du här? Ska jag flytta på mig så att du får en bättre plats än mig?". Jag skulle inte tro det.

Folk armbågade mig i magen och i revbenen. De nöp mig så hårt i midjan att jag fick blåmärken dagen efter. En kille vände sig mot mig och skrek "Do you mind? My girlfriend can't breathe!". Vet du vad man gör då? Man går bakåt. Kan man inte hantera tryck och avsaknad av luft och vatten, då retirerar man. Om du vill stå och gosa med din flickvän mitt i en mosh pit, då har du kanske valt fel ställe att stå på. Tänk också på att jag inte kan göra något åt att folk trycker mig mot dig. Det är ett live. Du kan inte bestämma vilket håll publiken ska åt.
Det enda man kan göra är att försöka hålla kvar sin plats. Jag hade säkert åtta personer som ville skära halsen av mig, för att jag vägrade låta dem trycka förbi mig.

För det är just det som är poängen. Det här är Gackts allra första live i Europa. Alla vill ha sin bit av kakan-- alla vill ha hans uppmärksamhet. Det är inte bara du.
Gackt är också väldigt speciell. Hans grej är att skapa en liten privat zon som är fylld med övertygelser om att det bara är ni två. Det finns ingen annan. I en konserthall med 800 pers som känner samma sak... är det verkligen så konstigt att ingen av dessa individer är beredda att ge upp? Du får en chans på dig, under en limiterad period. För mig var det Mannen med stort M. Jag kommer tyvärr inte gråta blod i efterhand för att jag fick hundra armbågar inkörda i mina revben. Det är inte personligt. Det handlar om att överleva, och att njuta, såklart. Jag njöt. Alla blåmärken och svårigheter att andas dagen efter struntar jag i. Jag fick se Gackt live, och jag hade jävligt roligt. Varför inte fokusera mer på det?

Att känna

När vi åker uppför rulltrappan vid Angel Station så känner jag hur mina ben börjar mjukna. Jag börjar genast andas snabbare och känner hur paniken tränger upp ur strupen.
"Åh nej, inte nu", tänker jag medan känslorna börjar fylla mina ögon. "Du ska bara se en konsert", försöker jag resonera med mig själv. "Du är snart där, du har inte ens sett honom ännu. Lugna ned dig."
Men tårarna har redan fyllt mina ögon och hyperventilationen ligger precis vid tröskeln och vill in. Jag nyper mig vid näsbenet i ett försök att lugna mig, och det hjälper. Sisådär en fem gånger får jag greppa tag i Petros arm och blunda hårt och pressa, pressa, pressa fingrarna hårt.
"Åh gud, jag ska se Gackt", viskar jag och sedan är vi inne i lokalen.
Jag är kolugn och stirrar frånvarande på scenen. När han kliver på, så slår det slint i mitt huvud, och jag sliter mig fram och skriker panikartat som om jag håller på att dö. Han bara står där och stirrar intensivt ut på publiken, på ingenting. Och jag stirrar intensivt på en man som jag älskat med hela mitt hjärta i sex år. Han ser ut att vara på låtsas, som något ur en tidning man läser om men som egentligen inte är på riktigt. Han ser oss, men samtidigt inte alls. Hans blick hittar min, men han ser mig inte. Men det är ömsesidigt, för jag kan inte se honom heller. Han lyser alldeles för starkt.


Vanilla dance and JAZZ HANDS

Photobucket
Såhär ser Gackt ut live.
av dyan25.

PVn till Ever kom ut för någon dag sedan. Sättet han rör sig på i videon är i princip en exakt kopia av hur han rörde sig på scenen under samma låt. Inkluderat Vanilla-dansen, jazz hands, hur scenen såg ut, sminket, håret och allmän Gackt gorgeousness. Minus högtalarkastandet, då, och nästan alla kläder han har på sig. Ehe.





Photobucket
:DDDD
av amaiakuyume.

MMMM....

Det är så ROLIGT att läsa Gackts senaste blogginlägg. Hans hals blöder, han svimmade på scen och märkte efter konserten att hans ben var paralyserade. Jag blir så GLAD av att läsa sådant. Jätte.

lördag 17 juli 2010

Do you wanna fuck Yellow Fried Chickenz?

Jag dog, fast inte kroppsligt. Det kanns som om Gackt ar en gud i manniskoform. Det var valdigt svart att forsta att det verkligen var Han som stod dar, och inte fantasin om honom. Hans hofter alade sig langsamt ned och publiken skrek som om de ville ha hjalp.
"Shake, shake, shake!!" skrek han och stallde sig pa ett ben och foljde sin egen uppmaning. "YFC!! YFC!"
Mot slutet nar han stod och betraktade oss med ett litet lekande leende pa lapparna. Vi skrek och skrek och skrek och det enda han gjorde var att bara sta dar i flera minuter och insupa all den karlek vi forsokte formedla. Sedan log han och sa ".... Amazing."

Vi systrar och broder ar en enda familj och herregud, nu fyller jag ar och pa sondag far jag se honom igen. Allt som tjuter i mitt huvud ar hans namn och jag forstar inte, forstar inte.

fredag 16 juli 2010

Attacken

Om nagra timmar ska jag se Gackt.

I'm off to London.
To move you.

GACKT


tisdag 13 juli 2010

xx

Jag börjar bli så nervös inför min resa att jag blir helt otroligt otrevlig och oresonlig. Jag är van att resa, och jag känner till Stanstead utan och innan, men det är inte det. Det är packningen som inte är färdigt, och allt det där andra som känns jätteviktigt men som inte egentligen är det. Men jag vet ju att jag egentligen bara är äckligt nervös över att se Honom. Jag vill klösa efter hud och sedan vill jag gråta. Sedan plötsligt så vill jag inte se honom längre och direkt efter får jag en enorm ångest för att jag ens tänker så. Jag ser bilder på honom, men jag. kan. bara. inte. förstå. Att det är så snart. På fredag.

torsdag 8 juli 2010

Vad som klassas som "INTE OKEJ".

Vi sitter och tittar på CSI.

Jag: "Wooh, det är Morpheus!"
Daniel: "Vem är det?"
J: "... Är du allvarlig?"
D: "Vad menar du? Vem är det?"
J: "Det här kommer inte funka, Daniel. Det är slut mellan oss. Jag skulle aldrig kunna vara med någon som inte vet vem Morpheus är."
D: "Är det en superhjälte eller något?"
J: "....!!!!!!"


CM

Jag hittade en reklam med Gackt jag inte sett förut. Crazy Cat Lady-Gackt är definitivt något jag tycker är underhållande.



After filming the scene in bed and the scene with the maids, the time came to film the scene with all the Persian cats. When Gackt picked up the cat to sit on his lap, it wasn't very happy about this arrangement and struggled to escape.

Cat: *glares at him, bares teeth* HIIIIIISSSS
GACKT: *also glares, bares teeth* HIIISSSSS
Cat: HIIIIIIIIISSSSS
Apparently after a moment the cat realized it had lost, and settled down on his knees and immediately fell asleep (!).
/amaiakuyume

På den tiden man inte ens var tonåring än

Titta vad jag hittade! Ett meddelande från mamma från den tiden då folk inte ens visste om bredband.

Jag vill inte ha dig framför datorn hela tiden. Det blir dyrt.

En kväll i Malmö för kanske två år sedan




superviktig information med inkluderad självdistans

Nu är det officiellt. Gackt har flätat ena sidan av sitt hår. Tydligen kände han också att det var en bra idé att fästa pärlor i det. Ugh.


Gackt's hair really isn't that bad. I was on the side that wasn't braided so admittedly, I didn't see the braids that much but they looked okay. He has that half fully braided though, the ends of his hair are in beads instead of being left loose.
/pyroyale

Jag kan tänka mig att det här är jätteintressant information som ni bara känner att ni vill läsa mer av. Vem vill inte vara uppdaterad på hur Gackts hår ser ut för tillfället, liksom?

Jag känner dig, fast inte på riktigt

Det känns så knäppt när man läser kända bloggerskors bloggar och man känner igen sig. Som när niotillfem aka Sandra åker till Oxelösund och leker. Det är ju mitt hem. Jag kommer ju därifrån.

Det är litet samma sak som när man är ute på stan och känner igen folk man sett eller pratat med på internet. Det känns så surrealistiskt, att något som inte riktigt är på riktigt helt plötsligt går där och är en människa. De tittar på en och undrar säkert varför man stirrar, och så får man le ursäktande och svälja "Jag känner igen dig från internet".
"Jaha, hur då?" skulle de kanske fråga då.
Och vad skulle jag säga?
"Jo, det är så att jag känner igen dig från det svenska lolitaforumet, fast jag kommenterar aldrig där så du kan omöjligt veta vem jag är."
Det hände faktiskt. Alltså att jag kände igen en person från det svenska lolitaforumet. Men istället för att berätta om mina läskiga stalker-tendenser, så tänkte jag bara att världen är liten.

Givenchy couture, fall 2010


fint.

Frankie goes to hollywood

För er som inte är insnöade, så är detta ett rätt roligt random fact.
Gackt spelade in en film i Hollywood för x antal år sedan, som heter Bunraku. I den spelar också Josh Hartnett och Demi Moore, och filmen beräknas släppas 2011.


Titta vad liten Gackt ser ut att vara!

speed master

My god is he beautiful. Surely from now on everytime I see a photo shopped to hell I'll.. rage. To be able to look straight at his face and see every expression while his voice blasts through the speakers and carries you away is really the most amazing thing I've ever experienced. I think anyone would be awestruck by such a stage presence. His energy flows right into you, the closer you are the more you feel it.
/xx-rory-chan-xx

Det har börjat pirra i min kropp. Knappt en vecka kvar nu.

tisdag 6 juli 2010

Vill också

Go scream, do shout, make an earthquake


För er som missat det (hur har ni lyckats?), så är Jónsis album Go Do det hittills bästa som hänt 2010. Jag har lyssnat på den här skivan minst tiotusenelva gånger, och jag tröttnar aldrig. Nu har också den första videon släppts till låten med samma namn som albumet. Jag tycker den är andlöst vacker. Helst vill jag bara resa till Island och springa runt och leka skogsväsen och prata ett språk som låter fornnordiskt och magiskt. Det, eller åtminstone någon gång i mitt liv ha en sådan där fågelutstyrsel. Den tilltalar mitt väsen, som Linda brukar säga.

Jónsi - Go Do from Jónsi on Vimeo.

Random fact of the day

Tydligen så ska Dir en grey spela på Koko i London i augusti.