Det är inte så ofta man faller och gör sig illa när man blivit äldre. Visst händer det alltid små incidenter pga klantighet i form av porslin som tappas eller att man slår i en armbåge. Själv är jag en mästare på att fastna i dörrhandtag med mina kläder, varav jag förvånat slungas tillbaka och aldrig fattar vad som hänt. Att spilla är något jag aldrig heller växt ifrån. Andra roliga knasigheter som jag lyckats utföra under de senaste månaderna är bland annat att krossa våran golvlampeglasskärm samt tappat ett glas från fönstret. Man kan väl förstå att Daniel blev arg med tanke på att vi bor på fjärde våningen. Efter sådana incidenter får man antingen plocka fram sitt sykit och sy ihop de sönderrivna kläderna eller gå ner och handplocka upp alla små glasbitar i hopp om att inget sett.
Fast jäklar var längesedan det var sedan man ramlade. Vilket jag precis lyckades med. Snubblar över något så enkelt som en sladd och faller handlöst mot golvet. Sedan ligger jag där och kvider med digestivekexspapper spritt omkring mig. Ur telefonen hör jag Daniels röst fråga hur det gick.
"Jag överlever", svarar jag efter ett tag, argt gråtandes. För jag blir alltid så jävla arg när jag gör mig illa.
Och nu sitter jag här med en kvaddad armbåge och glidsår på knäna, ni vet sådana där man kunde få på gympan då man slängt sig efter en boll. De där som blir stora och fula och gärna samlar på sig ludd från kläderna. Och mitt i all ilska känner jag fascination över detta rammelfenomen och blir litet nostalgisk istället. För sådan är jag. Nostalgisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar