fredag 31 juli 2009

Tecken och svarta ord

Det är så otroligt mycket skitsnack bakom folks ryggar på jobbet nu. Jag blir så trött och obehaglig till mods. Jag vill inte prata om folk längre. Jag orkar inte ens bry mig att de beter sig som svin och retar gallfeber på mig. Jag bara vill inte.

Annars så börjar jag så smått bli säker på att herr M håller på att tappa intresset. Alla tecken som jag själv brukar slänga mig omkring med finns där. Linda tror att han kanske bara fungerar annorlunda. Men jag är ju rädd. För i mig gör det ont att jag inte kan träffa honom när jag vill. Att jag ens måste vänta ut dagar för att få se honom igen. För mig känns det ungefär som om jag är på jobbet, och min manager kommer fram och frågar "Kan du jobba extra i några timmar till?", och precis när jag tror att nu är jobbet slut och Nu får jag träffa honom igen!, så kommer managern igen och säger "Liiiitet mer kan du väl jobba?".



Ps. Byt ut "jobbet" mot "väntan", så är min liknelse litet mer förståelig.
Byt gärna också ut "manager" mot "M's jävla tystnad".

onsdag 29 juli 2009

http://xkcd.com/

Klicka.

Christopher Robinson had a bear who said "Think, think, think"

Fnitterattack på vägen till stationen. Jag har suttit och spelat WoW två dagar i rad med knappa raster. Mitt inre skriker efter socialt umgänge, och jag exploderar i ett virrvarr av fnitter och fantasier om att jag är en ninja. Ja, ungefär den nivån. En klisterlapp som kommer hamna på någon av oss, om vi inte håller koll och slår bort händer. Jag kallar honom vid hans mellannamn, och han vid mitt. Jag känner mig som en 15-åring som är kär för första gången. Jag tar hans hand, kysser honom i nacken vid hårfästet och säger "Jag hinner visst med tåget". Sedan sprang jag.

tisdag 28 juli 2009

Jag sitterrr

Jag sitter i Michaels rum. Jag borjar gnugga mitt oga.
Michael: "What happened?"
Jag: "I got something in my eye."
Michael: "Oh, an eyeball?"

Och det, mina damer och herrar, ar Michael i ett notskal. Hans humor ar neverending.

söndag 26 juli 2009

lätta saker, tunga saker, lätta saker...

Idag var det tänkt att jag och herrn skulle umgås. Men som vanligt så ställde han in det. Jag borde vänja mig. Men jag är en sådan där person som blir så otroligt megabesviken så att jag nästan gråter när folk ställer in sina planer med mig. Tänk dig när en pojke man gillar gör detta. Om och om igen. Då åker mungiporna ned, kan jag lova.

Annars har jag spelat WoW och läst litet i min nya crap-roman The Host, skriven av Twilight-författarinnan Stephenie Meyer. Sådant där lättläst som jag tycker om att dyka in i för en lättsam stund. För så fungerar mina läsvanor. Jag läser böcker som faktiskt kräver ens uppmärksamhet, sedan läser jag en lättsam bok om kärlek, varefter jag läser en klassiker, och sedan läser jag böcker om vampyrer och aliens, och sedan.... Ja, ni fattar galoppen. Efter denna alien-paranoia till bok så ska jag nog sänka tänderna i Mrs Dalloway. För nu står det på tur.

fredag 24 juli 2009

Att mysa och gosa och sova

Nere i köket står Hamza och Linda och lagar mat. Uppe på rummet ligger jag och tar mig en daglig tupplur och faller in och ur drömstaden och verkligheten. Michael är inte här, som jag hade hoppats på. Jag ligger och tittar upp i taket och fantiserar att han håller om mig. Pussar mig litet på halsen. Sådant där mysigt som man gärna ligger och tänker på när man mysgossover.

Ja, så är det.

Min syster är inte direkt den som skickar långa, detaljrika mail. Man kan lägga ned jättemycket ord på ett mail till henne där man beskriver allt som har hänt och hur man känner, och det enda man får till svar är ett kortfattat meddelande. Och ibland, som nu, så kan hon maila en på facebook (! av alla ställen), och skriva en sådan här sak:

Hej syster!

Älskar dig mycket. Igår när vi skulle till För dog vindrutetorkaren på bilen när det var ösregn. Vi fick köra hem bilen och ta taxi istället. Typiskt.

Internet är väl bara inte hennes grej, skulle jag tro. Hihi.

Händer i mörkret

Deprimerad blogg, much? Du är en bitter, bitter människa, Emelina. Är du någonsin lycklig? sa han. Jag hukade mig och flydde från skyddet som paraplyet gav för regnet. Du är en jävla kuk, fräste jag. Sedan grät jag litet när jag stod på perongen.

Jag känner mig ledsen, ensam, otillräcklig, för mycket, stympad, arg och framför allt förvirrad. Jag känner att jag tappar greppet om mig själv och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig mot folk längre. Mina rätt-och-fel gränser suddas ut och jag famlar med händerna i mörkret efter rätt saker att säga. Men jag säger bara fel. Och så blir jag arg. Och sedan ledsen.

Roligt

Idag spelade jag WoW. Det var roligt.


Sedan bråkade jag med Michael.

tisdag 21 juli 2009

shuut thee fuuuck uuuuppp

"God, you're so selfish, guys", säger den spansk-talande kvinnan som tillrättavisar mig och alla andra hela tiden om hur man ska och inte ska göra saker ("I wish someone would give you guys a proper training").
Jag hade tagit två fiskbitar. Plötsligt knäpper det till någonstans inom mig, och jag tänker Nej nu får det fan vara nog.
"Instead of being mean and telling people off, you should just ask them nicely if maybe you could have a piece as well. I'm sure neither Neha or me would deny you a tiny little piece of fish. Would you like one piece, Loreinna?"
Loreinna och Nehas ögon spärras upp när de hör vad jag säger.
"No, I'm fine", är allt fröken L får ur sig. Hon ler litet obekvämt.
"Then stop saying crap like that if you don't even want it."
Sedan vänder jag på klacken och går därifrån. Neha jagar efter mig och drar i min fula svarta arbetsskjorta. Hennes ögon är fortfarande lika stora som förut.
"That was awesome, Emelina!"



Sedan när jag sätter mig ned för att äta, så är min andra fiskbit borta.
Någon skjuter fram en tallrik med nylagad potatismos till mig.
"Would you like some?", frågar Loreinna litet försiktigt.



Moralen av den här historien är att när folk beter sig fittigt, då säger man till. Förhoppningsvis går allting bra och ni sluter fred. Slutet gott, allting gott.

kraek

Jag sitter i hans säng och väntar på att han ska komma tillbaka från en av de där tusen gångerna om dagen som han tar en bad. La la laa, klappa på mjuka täcket som jag ska burra in mig i om någon minut. La la laa, oh vänta, vad är det här som ligger under täcket? La laaa, en liten lapp? Vad står det på den då, la laa?

"Hi mickey, you have beautiful eyes :) xx"



Kräkreflexer.

Att sluta

Åhhh, imorgon ska jag jobba som en galenpanna och sluta tänka på honom. Imorgon så ska jag leta upp en bokshop och köpa nästa volym i Nodame Cantabile och sätta mig på ett kafé och läsa och sluta tänka på honom. Sedan ska jag gå och handla mat och sluta tänka på honom. Sedan när jag kommer hem så ska jag ta en liten operationskniv och skära bort honom ur mitt liv. På riktigt den här gången.

Att sluta gilla någon är som att sluta röka. Så jäkla svårt.



Det kommer nog inte gå så bra.

Att begära

Nej, nu är jag arg igen. Jag känner för att skriva något som dryper av gift. "Jag hoppas du hade otroligt trevligt under dina två dagars ledighet medan jag låg och stirrade på ditt namn på Facebook i två dagar", typ.



Eller "Du är en apa och jag hatar dig".



En diskussion som (jag känner) inte kom fram till något. Han känner att han har "vunnit" igen, och jag känner mig stympad på känslor som jag (som vanligt) inte får känna.


Men så skär bort ännu litet fiskskinn från dig själv, Emelina. Då kanske du fungerar som andra folk vill att du ska fungera. För de förstår ju verkligen inte vad mitt problem är. De vet inte vad de ska säga. De bara rycker på axlarna och säger med tysta gester som skriker "Hur orkar du hålla på såhär hela tiden?".
Och det enda jag egentligen behöver är förståelse. Men det är för mycket att begära.

Böghet

Michael. säger (22:44):
it's all gayness

Vad är det för jävla idiot jag tycker om, egentligen?

söndag 19 juli 2009

Trio


Det här är mina bästa vänner från jobbet. Ungefär en dag i veckan får vi tre jobba tillsammans. Svensken, Indianen och Polacken (som egentligen inte alls är därifrån men bara bor där). Vi går mest bara runt och kramas på jobbet. Vi smusslar runt mat till varandra som vi egentligen inte får äta. Indianens framtid säger giftemål. Polackens framtid säger sångerska. Och min framtid är bara blank. Men vi är bra vi. Det är något med trios, tror jag.

Stolthet

Våran landlord kom precis förbi och hämtade litet pengar. Sedan dumpade han en 70cl flaska med rom i våra händer. För sådant gör våran landlord. Han ger oss alkohol. Hur bäst är inte det på en skala?

In other news så har jag suttit och angstat i 1o timmar och diskuterat med mig själv hur jag ska bete mig. Mest har jag bara varit arg och stolt. Han skickade precis ett sms där det stod "jag somnade och vaknade inte förrän nu, är det för sent för dig att komma hit?".

Ja, din jävla idiot. Medan du har sussat så gott så har jag slitit upp mina känslor med sylvassa osäkra klor och försökt lägga på ved på elden som gör att min stolthet håller mig ifrån att kontakta dig.

Men jag blir ju ledsen ändå, för jag vill ju verkligen träffa honom. För stolt för att höra av sig och berätta som det är och göra slut på mitt eget lidande (som han är helt omedveten om), men ändå säger impulserna åt mig att skramla ihop mina sovsaker och sätta mig på nästa tåg till hans äckliga lilla stad.

Varför har man bara självdisciplin när man egentligen inte behöver det?

Card necklace

Ibland när jag kommer ihåg det, så blir jag så himla arg på mig själv. Jag, Emelina Hagerskans, har i mitt liv tappat bort ett Vivienne Westwood smycke! Jag har inte sett det sedan 2007. Jag tror det blev borttappat i flytten hem till Sverige. Eller så blev det stulet.

Stulet? Borttappat?
Hur dum kan man vara egentligen?

wow alltså!

Linda sitter och pratar på sin laptop med sina nya guildvänner. Det är otroligt komiskt till och från. Just nu diskuterar de huruvida en viss vattensymbol ser ut som en penis eller inte. Glömde jag nämna att WoW är på tapeten igen?


BESVIKEN BESVIKEN BESVIKEN
DÖÖÖ
nu.


hejtackhej.

Konstiga metaforer

Jag känner mig litet som en stekt fiskbit som fortfarande har skinn kvar på ena sidan av köttet. I mitt huvud så skär jag bort skinnet från fiskbiten. Om och om igen. Försvarsmekanismer har börjat snurra och det är det mentala bild-mantra som tydligen ska få mig att bli litet gladare. Och för att bli gladare måste man tänka sig att man tar bort sådant som man inte vill ha. Så skinnet får åka i soppåsen.

Blod är rött

Blodet börjar pumpas ut i tunga mängder, och hjärtat försöker springa ikapp med mina tankar. Jag läser, tittar och klickar maniskt på internets alla länkar och tänker "Jag ska inte läsa vad han skriver för jag bryr mig inte, jag ska inte läsa vad han skriver för jag bryr mig inte, jag ska INTE...". Men jag är ju upprörd. Jag tänker som den barnungen jag är att jag ska läsa vad han skriver, men bara om han försöker skriva till mig fyra gånger. Jag vill klicka bort det dumma MSN-fönstret för att det försöker övertala mig att förlåta honom, men jag vill inte. Jag vill sitta och tänka att nu blev allting dåligt, som det alltid blir, och bara för att han gjorde sådär så kommer mina känslor aldrig att kunna hitta tillbaka till honom. Att nu är det slut. Jaha, då var man ensam igen då?

Och sedan så dyker Daniels namn upp i huvudet, och jag minns den där dagen jag satt på Starbucks i Shinjuku och bara grät och grät och grät för att han inte ville träffa mig mer. Precis när jag erkänt för mig själv att Jag tycker ju om Daniel, sluta vara rädd nu och ge bort en bit av ditt hjärta-- du kan inte få något om du inte offrar litet av dig själv. Att sitta där och inse att alla ens rädslor som bosätter en när man precis börjar tycka om någon, alla de där försvarsmekanismerna, faktiskt hade rätt. Den där personen vill inte ha dig.

Ställen som egentligen är vackra som direkt får en att känna sig övergiven.
Också väldigt väl använd bildreferens i manga som utspelar sig i Tokyo, vilket jag med mungiporna nedåt konstaterat några gånger.

lördag 18 juli 2009

Spela på mig, jag är din

För en vecka sedan när jag gick för att hämta upp min orange:a ring i Notting Hill, så stod det ett piano i mitten av en rondell. Det stod "Play me, I'm yours" på den. Efter ett tag så gick en kvinna fram till pianot, satte sig ned, och började sedan spela en väldigt komplicerad melodi som höll på i tio minuter. Efter hon spelat färdigt, så ställde hon sig bara upp, smålog litet och gick sedan därifrån. Vi som hade suttit och lyssnat på henne apploderade långt efter hon spelat klart.

När jag gick dit igen häromdagen för att hämta upp mitt nya paraply, så var pianot borta.

Oops



De här två köpte jag igår.
Och en nyckelring, men den finns det ingen bild på.

mat och år och spel

Jag har fått för mig att jag ska bli bra (eller bättre iaf) på att laga mat. Min hälsokost sträcker sig nog till ungefär fem olika rätter som jag lagar i olika omgångar. Och eftersom jag är en sådan inte skulle ha något emot att vara en hemmafru, så tänkte jag att jag skulle kunna lära mig ett och annat. Ifall att.

Annars så hade jag en av mina bästa födelsedagar igår. Jag kan knappt fatta att jag har haft en sådan tur. Både förra året OCH i år! Den finaste presenten jag fick var nog hemlagad indisk mat av Neha. En otroligt rar flicka, den där.
Michael, David och de spansk-talande sakerna i vårat hem samlade sig i köket i Swanscombe House. Jag lagade tacos, Andrés gjorde drinkar till allihopa och vi åt chokladtårta som Johanna köpt. Sedan följde jag med Michael hem och sov över.

OCH SÅ SPELADE JAG WOW IDAG.

onsdag 15 juli 2009

fnitter fnitter

Ja men Vivi, då!


K-k-kalldusch

Fingrarna kliar och vill sträcka sig efter tangenterna som ska få min Ms Moo att börja springa och slutföra uppdrag igen. Men ändå skakar jag på huvudet när Herr D erbjuder sig att betala min månadsavgift. Det där med att ta emot presenter, eller pengar, det känns inte bra, vilket land man än bor i. Fast jag vill ju.

Istället blir jag arg och skyller allting på honom. Jag är så jävla uttråkad, varför ser han inte att jag är uttråkad? Varför håller han på med sin jävla elektronik i flera timmar och släpar med mig över hela staden fast jag behöver äta mat NU? Han vet ju hur jag blir utan mat, är saker som ockuperar min tankegång under timmarna som vi spenderar tillsammans.
Sedan kommer det där giftet som skjuts ut i mina ådror.
Nu vill jag inte äta längre. Jag vet att jag kommer må bättre av att äta, men jag vill bara inte. Istället låter jag de där negativa tankarna om mig själv och min kropp hamra in sina glåpord i mig så att jag tror på dem. Sedan säckar kroppen ihop sig och tårarna börjar samlas.
Men Michael bara lämnar mig ifred, han går därifrån. Han vägrar dalta med mig, och jag tänker att han är den mest elaka människan i hela världen.
Senare förklarar han för mig att han vägrar att fixa mig-- det får jag göra själv. Det gör mig ledsen, för jag trodde verkligen att om jag bara var med honom, så skulle jag må bättre igen. Men det blir ju aldrig så. Hur mycket man än försöker övertyga sig själv att "Om jag gör det här så fixar sig allt!", så fungerar det ju inte så. Men jag hoppas ändå. Och när jag får en kalldusch á là Michael, så står jag där och känner mig dum. Klart att han inte ska fixa mig. Men en liten skitstövel, det är han nog allt ändå.

Men jag hoppas han kommer till London imorgon iallafall. Han är nog vad jag behöver just nu. Han bara är. Vare sig det är en puss-partner eller en kalldusch. Han är bra på båda.

söndag 12 juli 2009

nyyeeeejjjjjjee

Hihi, jag ska ta en liten tupplur på 30min, tänker jag och lägger huvudet på kudden.
Klockan 19:10 vaknar jag upp och gnäller litet för mig själv. Inte igen!


Jämt, jämt, jämt!

Dubbel L:et

"Det är nu som jag ska vara lycklig och göra alla de där sakerna som jag vill göra innan jag fyller 30, för då ska jag ge upp mitt eget liv för att fokusera min kärlek på andra människor, alltså min familj", försöker jag förklara för Michael när vi sitter och diskuterar.
"Men är du lycklig nu då?", frågar han enkelt.
Jag bara stirrar på honom, ungefär som om människan framför mig precis har förvandlats till en säl. Jag klipper med ögonfransarna i ett lamt försök att dölja min lätta chock som denna fråga tilldelat mig.
"Nej", trycker jag till sist fram.


Apropå saker som borde göra en lycklig, men inte gör en lycklig, alltså. Det kanske är okej att snurra runt litet på Såhär Ska Min Framtid Se Ut-hjulet och skippa att man måste ha Latcho Lajban kul under 10 års period. Latcho Lajban kul är ju bara lajban så länge, menar jag.

fredag 10 juli 2009

a-a-anticipation


Det här är ju litet knepigt. Medan jag är ute på eskapader i andra städer, så kommer min ring fram. Men eftersom jag inte är hemma, så åker den tillbaka till post office:n. I Notting Hill. Waaaay off. Vilket betyder att jag måste gå och hämta den imorgon. Jag vill ju ha den nuuu. ;_;


Den orange:a lilla saken, såklart, för att matcha min finaste orange:a hatt. Ooh. Oooh!

Osäkerheten

Men vad vet jag om förhållanden, egentligen. Jag springer omkring i St Albans med en gammal vän och kysser honom konstant. Han bara finns där och vill att jag ska vara lycklig. Sedan ligger jag bredvid honom i sängen när han har somnat, och jag gråter för att jag blir alltid så himla osäker. Jag tänker att det är han som är osäker på mig, men jag är ju bara osäker på mig själv. Som vanligt.
Oh nej, nej, han tycker inte om mig egentligen. Men vad tänker du, sluta upp nu och var fånig, du vet att han tycker om dig. Ja, jag vet det, men varför känns det som om det är något fel på mig, som om något är trasigt? Och varför måste jag bara förstöra för mig själv hela tiden?
Man försöker ju vara logisk, man inser tillochmed att man beter sig som en tönt. Men ändå så kan jag inte hjälpa det, för osäkerheten sitter så djupt. Och även om han frågar hur det är, eller säger att jag inte ska vara osäker på honom, så är jag ju det.
Ett evigt velande, är vad det är. När kommer bokromansen som tar mig med storm, och gör så att jag vet precis hur jag ska agera för att inte såra någon?

tisdag 7 juli 2009

Käkben

Lycka är att ligga på rygg på en futon, titta upp i taket medan tonerna till Andrew Bird och Bob Dylan spelas i bakgrunden. Sedan smyger någons kyss mot min hals fram, och jag småler litet, och tänker Nomenclature är nog den vackraste låten någonsin.
Det är så att man nästan spricker.



En hand som läggs uppåtvänd på hans knä när vi sitter och väntar på hans tåg.
"What do you want?", frågar han. "Do you want to have a taste of my cola light?"
Jag bara skakar på huvudet och småler litet.
"Oh, you want affection", säger han och tar sedan min hand.

Hjältar

Det är inte lätt att vara Emelina när man börjar gråta av att kolla på musikvideor. Men jag är ju sådan. Men det är faktiskt inte riktigt mitt fel att jag är så himlans nostalgisk. Jag bara älskade Spiderman-serien väldigt mycket när jag var liten. Att första filmen sedan innehåller svingandes fina pojkar á là mina favoritdrömmar som liten, ja... då sätter tårkanalerna igång. Jag kan inte riktigt beskriva känslan. Kärlek? Eller att man kommer ihåg att man förlorat någon man älskar, och att det inte kan bli som förut.
Eller att hela Spiderman-fenomenet bara helt enkelt är riktigt jävla coolt.



Det är något med hjältar.

söndag 5 juli 2009

Sanningen talar för sig själv

Ja, jag kan ju glömma att kunna få återvända till Sverige i augusti. Jag såg över min ekonomi litet, och gissa vad det sade mig?
You will never leave this country, you bloody twat!, skrek de brittiska punden som dansade framför mina ögon. You only have enough money to stay here, and you will never get enough money to move back, mwahahahahah~~
Och sedan slutade jag lyssna.

Hejdå vänner som jag lärde känna i Japan som kommer till Sverige för att hälsa på, som jag kanske får en chans att träffa varannat år. Hejdå firandet av mammas födelsedag.

Pund kan vara väldigt elaka ibland.



För övrigt så äter jag bara två saker hemma. Hela tiden.
Frukost: Mörkt bröd med ost. Vatten.
Middag: En tallrik med broccoli. Vatten.

Vem hoppas på rasande kilon och undernärda flickor?
I do! I do!

Idag på jobbet

Idag fick jag en hårklämma av en flicka på mitt jobb som har världens konstigaste namn. Duyguu. Snacka om tongue-twister till namn. Det tog mig veckor att bemästra. Dujgu, ungefär.

Idag skrek en kund på mig jättemycket. Det var jobbigt. Första dagen på en månad ungefär som jag hade kundkontakt (jag tycker om att gömma mig bland jobben i köket). Trevligt första intryck. Tack för den, kunden.
Sedan tröstade en annan kund mig. Hon frågade med ett sympatiskt leende om jag var okej efter utskällningen. Du gör att jag återfår min tro på folk, kund #2. Tack för den.


Ps. Hårklämman är väldans fin, alltså.

Ännu mer planer

Nu visar det sig att Micke kommer och hälsar på Sverige i Augusti. Whopee! tänker jag och sedan Nej vänta, jag är ju fattig. Men så säger Herr M att Ja men jag kan ju betala hälften av flygbiljetten. Kan vi leka då?
Whopee! tänker jag och är helt extatisk över planer som förhoppningsvis kommer resultera i en veckas ledigt från jobbet så att jag kan gå en av mina resterande veckor i skolan-- och sedan Sverige och Micke!


Hoppas, hoppas, hoppas...

Planer

När jag flyttar till Göteborg så ska jag börja köpa Nodame Cantabile igen. Jag har ju berättat om den lilla perioden i mitt liv förut, och den betydde så otroligt mycket för mig, så jag har tänkt... varför inte? Varför kan jag inte återuppliva den gamla traditionen även i kära gamla Sverige?

Jag kommer sitta där i ett mörkt hörn på ett kafé med näsan i volym 7, med min andra hand hårt sluten om en kaffekopp. Jag kommer sitta och fnittra för mig själv när Chiaki skriker något åt Nodame, och sedan när volymen är slut, så kommer jag sucka lyckligt och längta efter nästa vecka då jag kommer köpa volym 8 och göra samma sak igen.


Jag vill också ha en fiolspelande Chiaki som köper baguetter till mig i Paris.


fredag 3 juli 2009

Fradga


Är det någon mer än jag som börjar tugga fradga av den här klänningen från AW09-kollektionen på hervia?:


Synd bara att den kostar £425, och att jag aldrig i hela mitt liv skulle ha råd med den.

Hål

Jag är ju så jäkla bra på att välja de perfekta tillfällena att titta på eller läsa saker/historier när jag är som mest ömtålig. Bokura ga Ita kan jag läsa ikapp! tänker jag. Gud vilken bra idé!


Gråt, gråt, gråt.
Yanos ansikte får mig fortfarande att känna som om det är ett hål i mig av saknad till honom. Jag tar mitt serieläsande way too seriously, för att uttrycka det litet lättsamt sådär.


Någon måste komma och läka hans och mina sår.

Fem saker du (kanske) inte visste om mig


1.
Jag har en mapp i min dator som heter "Diffust". Där får alla bilder på pojkar som jag är förtjust i, samt alla Post- och LJsecrets bilder ligga och ruva på alla de där känslorna som jag inte vågar skrika ut.


2.
Jag har telefonfobi. Okänt nummer som ringer på mobilen? Jag svarar inte. Måste jag ringa officiella samtal som t.ex. till doktorn eller CSN? Det kan ta mig timmar att samla ihop tillräckligt mycket mod för att våga ringa. Ibland tvingar jag mamma att ringa sådana samtal åt mig. Det är litet upp och ned. Ibland är telefonfobin bättre, ibland sämre. Just nu är den sämre. Nu svarar jag inte ens på SMS från nummer jag inte känner igen.


3.
Jag läser hentai. Nästan varenda dag. Det är en besatthet, jag kan inte låta bli att gå igenom alla releaser varje dag och ladda ned. Ett litet guilty pleasure som förvånar hentai-forumens killar som inte tror på att jag är en tjej. Jag säger nej tack till rape, beastiality och bröst stora som pilatesbollar.


4.
Den orange:a hatten. Litet visste jag, den där dagen i januari 2007, att denna hatt skulle bli mitt trademark. Jag använder den här hatten i princip varenda dag. Jag använder den när jag är hemma, när jag går och handlar mat, när jag shoppar, går till jobbet, när jag festar. Jämt, jämt, jämt. Den har och får fortfarande otroligt mycket uppmärksamhet, orange som den är. Det är det bästa köpet i hela mitt liv, tror jag. Motverkar dåliga hårdagar (vilket är väldigt ofta) och fungerar som konstant snuttefilt. Om jag går ut utan den på huvudet, så får den ligga i min väska istället-- ifall jag vill använda den, trots allt.


5. Jag tänker fortfarande på Robin B. Han slutar ju inte vara ett charmtroll bara för att han inte är med i Idol längre, eller hur? Fina, fina Robin.



aldrig mer

Jag lovar härmed på heder och samvete att aldrig mer titta på Grave of the Fireflies. Jag såg den igår, mot mitt bättre vetande-- och grät som en gris, såklart. Den där filmen är bara ren misär. Den styckade upp min själ i små, små bitar och sedan satt man där och hulk-hulk-grät ungefär som ens farmor hade dött. Ghibli i all ära - det är en underbar film - men den är ju inte direkt en feel-good film.

Det åsido, så ska jag nog gå till en marknad imorgon med Mimi a.k.a. fransk tös i vårat flatshare. Är det inte ironiskt att de personer man har svårast för, är de man blir smått bundis med så fort man börjar känna dem litet bättre? Nåja, en sysselsatt Emelina is a happy Emelina, antar jag.

onsdag 1 juli 2009

1-2-3

Litet stolt över mig själv är jag för att jag tog mig till Holländska parken iaf. Frågan är ju dock vad man skall hitta på på torsdag, fredag och lördag. Jag är inte den som säger nej till ledig tid, men när man inte har några planer whatsoever, så blir man litet snyftig.

gud tycker det är jobbigt

Så var det det där med att raka benen också. ÅH GUD VAD JOBBIGT.


Nu ska jag äta tofu och tomater, yumyum!

Emelina vs Solen, matchen är dödsdömd redan innan den börjat

Mamma ringer och tjatar på mig att jag ska gå ut i solen. "Ja just det, det här är ju anledningen till att jag är blek som ett spöke", tänker jag. För jag går ju aldrig ut under sommaren. Men jag tycker inte om att gå ut ensam. För det andra så tycker jag inte om att flänga med min kropp inför tiotusen människor. De klarar sig bra utan att se mina flabbiga lemmar. Plus att strumpbyxorna och jag är ju BFFs. Hur blir man då brun?
Du blir gladare av att gå ut!, nästan skriker mamma i telefonluren.
Jaaaa... Att gå ut i solen är som att sluta röka. Det är... jobbigt. Och kräver mycket självdisciplin. Och den (självdisciplinen alltså) går ju inte speciellt bra.

Kanske Michael kan få mig att dansande skutta nedför Holland Avenue och in i den djungelvarma Holländska parken. Man kanske kunde läsa litet. Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, här försöker vi vara pepp.


Hör ni det?
PEPP!

Because I can thrill you more than any ghost would dare to try

London sörjer fortfarande Jackson här i London. Michael-nyheter pryder fortfarande rubrikerna, och ibland utbrister någon på jobbet att de är litet ledsna, sådär. För Michael är ju död.
Jag tyckte att det hela kändes litet surrealistiskt i början, så därför är jag en vecka sen med ett blogginlägg.
Vi har haft en likvaka här i Swanscombe House flatshare. Så fort man gick ner i det allmänna köket så var MTV på, och det enda som spelades var Michael Jackson musikvideor. Jag satt där med ett litet leende på läpparna och tänkte "Vilken knäppis han var, den där Jackson". Men han var ju bra. Och en legend, det har han ju blivit. Jag har aldrig varit ett die-hard fan men man har ju sina barndomsminnen. För mig är nog Thriller-dansen det jag tyckt bäst om. Hey, don't blame me for liking the classic stuff! Annars ser jag en liten Anna Fernlund stå i sitt vardagsrum och dansa Michael-moves i takt till högtalarnas okapacitet. Sedan säger hon med rosiga kinder att "Michael Jackson är min favoritartist! Ingen kan sjunga och dansa som honom!". Och det är väl sant. Originell är han, ju.



Jag älskar när han låtsas-zombie:sar sig och skuttar runt med sin flicka. Plus, en Vincent Price som narrator får ju 10 guldstjärnor i vilket sammanhang det än är.

And grizzly ghouls from every tomb
Are closing in to seal your doom
And though you fight to stay alive
Your body starts to shiver
For no mere mortal can resist
The evil of the thriller
Hahahahahahahaha


Någon gång ska jag ta mig tusan lära mig den där dansen.

saliv

Ursäktar du mig en stund om jag sitter och
dregglar över mannen på den här bilden?
Ja, tack så mycket.


Die, Die, Die-- nu får du sluta vara sådär magnetisk. Hör du det?
Bild tagen på Metaltown i GBG.
Inte av mig alltså.


Hotaru no Haka (1988)

Det finns ju vissa filmer som berört en så mycket att man blir litet blödig så fort man tänker på dem. Grave of the Fireflies är en av dem. Så fort jag börjar tänka på den så skrynklar mitt ansikte ihop sig och tårarna börjar samla sig i ögonvrån. Det går liksom inte att hjälpa.
Det är en så otroligt vacker film, och väldigt hemsk (såklart). Den handlar om en pojke och hans lillasyster som försöker klara sig under andra världskriget i Japan. Usch nej, nu kan jag inte skriva mer för nu gråter jag.
Hur som helst-- dagens filmtips är denna film.