söndag 1 mars 2015

Reference.


DO. NOT. BLINK.


:(

När man ser någon online på FB-chatten som man brukade tycka om, och verkligen vill chatta, men vågar inte.

Hasse och Måns

Tittade ju självfallet på Melodifestivalen igår. När folk får reda på att jag har denna böjelse, så stirrar de antingen på en som om de hoppas att man skojar, eller säger "Jag tycker inte om Melodifestivalen". Enda gångerna jag fått Melodifestival-sällskap är när jag med puppyeyes bett dem att de kanske vill titta med mig..? Sedan sitter de där med tom blick och säger att det inte är som det brukade vara. Samt att de alltid nämner det uppenbara - varför är det så många deltävlingar?

Igår tittade jag ensam, med en DJUPT SUCKANDE D på andra sidan lägenheten.
Det var inga bra låtar alls. Det bästa var midsommar-låten som påminner en om svensk sommar och gamla folkvisor. Även Måns Zelmerlöfs framträdande, mest bara för att han ser så genuint skitlycklig ut över att få framträda på scen. När hans ögon glittrar och ler som en idiot genom hela framträdandet. När han ska få reda på om han ska få gå till final, då det står mellan honom och en falskt sjungande nykomling, och han ser nervös ut. Och sedan blir genuint förvånad när han (självklart) går vidare.
Då kommer jag ihåg varför jag tyckte om honom förr i tiden. Han är en liten glad skit som verkar snäll. Och när han ler så kommer man ihåg varför han kallas Mums-Mums.


lördag 28 februari 2015

Bara ett kapitel till.

*Ligger och läser Harry Potter 01:00 en fredag*
D: Kommer du och lägger dig snart?
Jag: Jaa, om en liten stund.
D: Det kommer du inte alls det.
*fortsätter läsa Harry Potter*
*tittar på klockan*
04:30.
:(


onsdag 25 februari 2015

Man vet att ens vänner känner en...

... När de skriver via SMS att de ringer när de är framme utanför min andra väns lägenhet där vi sitter och plinkar på en gitarr och målar Doctor Who. Sedan ringer de min gitarr-plinkande vän, för att de vet att jag har telefonfobi.

måndag 23 februari 2015

#1; formaldehyde?

Bara för det så ska ni få se vilka bilder som jag har upplagda på helgon.











I call it... The Marrow.

Fick ett tips från ett Instagram-konto om en skräckis som heter Digging Up the Marrow. Eftersom jag inte lyckats ta mig ur min oförmåga att titta på något annat än horror just nu, så tänkte jag att "Den kan jag väl se".
URGH. Den var så obehaglig att jag var tvungen att ta en paus och spela Candy Crush i sängen. När jag satt ute och rökte på balkongen så ryckte jag till flera gånger i väntan på att något monster skulle krypa upp bakom mig. Det är något speciellt med skräckisar som är filmade som en dokumentär/med hemkamera.



Så antingen var den väldigt bra, eller så börjar jag bli mesig över skräckisar igen. Jag började ju inte riktigt titta på det förrän jag var 16, eftersom min mamma sagt till mig när jag var liten att jag inte fick titta på det. "Får jag titta nu?", frågade jag henne.
"Men herregud. Det är klart du får", svarade hon.

Jag är ett mycket lydigt och väluppfostrat barn.
Ibland.


För övrigt är Ray Wise med i filmen. Ni vet, världens bästa Leland Palmer i Twin Peaks. Älskar honom.


En av mina favoritbilder, någonsin.
Den är fortfarande med på mina bilder i mitt fotoalbum på helgon (som jag fortfarande har ett konto hos, gigglesnort).