söndag 24 januari 2016

where she was laid to rest, your little lioness.

Idag är jag svag efter att ha sovit för mycket. Mina lemmar darrar. Mycket.

Känner att det är värt det på ett sätt, för jag har drömt en massa. Och som det drömfreak jag är, så kommer jag ihåg nästan allt väldigt detaljerat.


Det hela börjar med en invasion av en fiendestyrka. Jag jobbar min första jobbdag hos militären. Jag är nervös, för jag förstår inte riktigt varför jag fått det jobbet, med tanke på mina icke-existentiella kunskaper inom området. Mamma har kommit för att möta mig efter mitt första pass, och det är då fiendestyrkan attackerar. De kommer med vapen och ett snabbsmittande virus som förvandlar en till någon sorts zombie-entitet om man kommer i kontakt med andra levande.
Jag tar tag i min mamma och drar in henne i militärbasen. De ropar åt mig att ta på mig utrustningen och vapen. Jag förklarar att jag inte har någon vapenutbildning, och att min mamma är här, jag måste skydda henne. De debatterar sinsemellan, och kommer snart fram till att hon måste ta vägen över bergen och skogen bakom basen. Vägen in är övertagen av fienden.
De börjar ta på mamma skyddsutrustning, och när jag är redo att ge mig av genom skogen med henne, så stoppar de mig.
"Du kan inte följa med henne. Du måste ta vägen bredvid bergen och hålla linjen. Hon har fått de redskap och den hjälp vi kan erbjuda henne, hon måste klara sig själv hädanefter."
"Ni kan inte allvarligt mena att jag ska lämna min mamma. Hennes hälsa är inte bra, hon kommer knappt kunna ta sig uppför berget. Hon inget att försvara sig med, och om hon nu undviker fiendens vapen, så har de infekterat alla djuren i skogen. Hon kommer inte överleva det."
"Du måste hjälpa till att hålla linjen. Om de tar sig förbi den, så kommer viruset sprida sig ännu mer, och då är allt förlorat. Då kommer din mamma definitivt att dö, tillsammans med alla oss andra."
De förklarar att även om jag inte kan hantera vapen, så har jag en annan förmåga. De vet om att jag har extrema överlevnadsinstinkter, är övermänskligt vig och vältränad inom närstrid. De har bevakat mig genom mina drömmars gång, och att det var därför de anställde mig.
"Det är ingen fara, gumman", säger mamma och smeker mig ömt längs kinden. "Du kan klara av detta."
Jag börjar gråta. "Men du kommer att dö! Förstår du inte, om jag inte har dig, så har jag ingenting."
"Jag kommer inte dö. Jag är starkare än vad du tror."
Vi utbyter ett litet leende innan hon ger sig av.

Snart anfaller styrkan. De tar över mer och mer terräng. Jag står bakom våran linje och väntar på vågen av fiender som är mitt ansvar att bekämpa när vapen inte längre räcker till. Jag knyter händerna, slappnar av, spänner dem igen. När striden väl når mig, så sätter instinkterna in, och jag betar mig igenom de som attackerar. Jag slänger ett ögonkast mot berget som mamma bestiger. Ser hur några ströfiender springer uppför en annan del av höjden, ser hur nära de är till min mor. Jag tvekar i några sekunder, och överger sedan min position. Jag springer allt jag kan mot min mor, skriker efter henne att hon måste stanna, gå inte längre, de är där! När hon når krönet och försvinner ur mitt synfält, så hör jag ett skott som ekar genom skogen.
Jag skriker, gråter och börjar klättra. Någon tar tag i mig och skriker "Det är slut, hon är död!"
Jag stretar emot, klöser mig fast vid berget och skriker: "Nej nej nej, hon kan inte vara död, hon lever fortfarande, de missade!"
"Du kan inte göra något mer!", ropar de och sliter tillbaka mig mot platsen jag övergivit.

Genom tårarna är jag hänsynslös. Istället för att enbart göra dem medvetslösa, så börjar blodet flöda. Jag klöser ut deras ögon, sitter gränsle över dem och stryper dem till döds medan jag skriker genom mina tårar; slutar inte fastän de redan är döda, deras ansikte är blått och blod sipprar ur deras mun. Jag är smidig som en katt och hoppar på dem bakifrån och bryter alla ben jag kan komma åt, sliter sönder deras halsblodåder med tänderna.
Trots detta så övertar de snart våran styrka. Jag flyr bortom skogen, bortom allt blod och ödeläggelse.

Världen utvecklas snart till ett apokalypsliknande tillstånd. Viruset övertar mer och mer, och jag får mer stridssår än bara inuti mig. Jag gör allt som står i min makt för att ta mig tillbaka till platsen på berget för att se om min mor fortfarande är i livet. Frågar de få folk jag möter om de sett henne, även om jag innerst inne vet att hon inte överlevt.

Världen som jag visste den förstörs allt mer. Folk är korrupta, gör sitt bästa för att överleva. Jag gör detsamma. Jag försöker döda så många djur som möjligt som smittats av viruset. När folk runtom mig dör som flugor, så överlever jag. Jag blir en självutnämnd barmhärtighetsmördare.
Efter ett tag börjar viruset dö ut, men med det även min själ och det hopp jag besatt inför tanken på att min moder fortfarande lever.

När jag en dag ser henne gåendes utmed en grusväg, på väg mot det förfallna hus jag för tillfället huserar i, så sväljer jag mot den kräkningen som hotar att komma upp. Jag avskyr mig själv över att mitt psyke är såpass grymt att det hallucinerar fram det jag älskar allra mest -- den enda personen jag aldrig någonsin kommer få återse.
Jag springer ut ändå, springer med hjärtat i halsen, med den sista lilla uns av hopp jag har i mitt bröst. När jag når henne, så lägger hon sin hand mot min kind, och säger: "Emelina."
Jag bara stirrar på henne. Sträcker försiktigt ut handen mot henne. När jag känner att hennes fysiska form inte är påhittad, hon är verkligen där, så brister jag ut i okontrollerad gråt.
Jag upprepar "Mamma, mamma, mamma" om och om igen, jag kan inte sluta. Hon är verkligen här. Hon dog inte av det ekande skottet som gett resonans i mitt huvud sedan min existens utan henne började. Hon står framför mig, lika levande som jag är.
"Jag visste att du skulle klara det", säger hon.


onsdag 20 januari 2016

she's lost control

Är fortfarande mycket förtjust i att när man haft en dröm då man varit kär i någon, så sitter känslan i. Att man kan sitta två dagar efteråt och försöker söka igenom hjärnan om vem denna personen egentligen var.

Inatt drömde jag att en gammal (destruktiv) barndomsvän gjorde en olaglig handling som jag ovilligt var vid sidan om. Jag började gå den långa gångvägen hem till min syster utanför Staden där jag är just nu, men märkte efter ett tag att mina fotsulor gjorde ont. Jag hade, i min ivrighet att få förklara vad som hänt i förstahandsperspektiv för min familj, glömt bort att jag gått ut med mina tofflor. Jag var tvungen att vända om.

När jag kom in till polisförhöret, så tittade min syster och moder bistert och anklagande på mig. Det första jag hörde var en audiospelning om mitt första hetsiga, panikartade uttalande med polisen efter att själva händelsen skett. Jag gav polisen som spelade upp det en arg blick och sa: "Det där var väldigt fittigt gjort av dig. Du gav mig inte ens en chans att förklara situationen för mina närmaste."

Jag försökte förklara vad som hänt. Försökte förklara hur jag inte hade haft en deltagande roll i min gamla barndomsväns beteende och det som hänt. Jag börjar bli desperat och börjar nämna alla de gånger då hon varit destruktiv i våran vänskap i barndomen, hennes tendenser. Att hon brukade slå mig ibland, att hon påpekade att mitt rum såg ut som en svinstia som hon städade och tittade triumfiskt på mig efteråt, att hon kände ett behov av att påpeka fysiska detaljer om mitt utseende för att få mig att känna mig osäker.
När min moder och syster fortfarande tittade skeptiskt på mig, efter att jag ropat "Mamma, det var enda gången ni sa under min uppväxt att ni inte tyckte att en vän till mig var bra för mig, och att ni helst inte ville att jag skulle träffa henne igen!", så vände jag mig mot polisen som satt bredvid.
Jag var desperat. Jag famlade efter halmstrån och försökte komma på detaljer och egenskaper som hon besatte som var destruktiva. Försökte säga att det var jag som skrek åt henne att stanna, försökte säga att det var tack vare min resonering med henne som gjorde att det inte slutade värre än vad det var.

Detta är, även om det inte är samma exakta händelse, ett återkommande tema i mina drömmar. Jag skriker till slut, men möter en emotionell vägg från de jag älskar mest.

Just efter denna dröm så vaknade jag under småtimmarna, klarvaken. Önskade innerligt att jag inte var tvungen att somna om. Men det gjorde jag så småningom, efter en timme eller så.

Resten var drömfri.
Tack och lov.


that's what she said

"Fast det känns ändå som att även om det möjligtvis kan uppfattas som kontraproduktivt [...]", skriver jag i ett meddelande, och jag vill bara *headdesk*:a, för jag är så jävla trött på den kvinnliga tendensen att uttrycka sig förstående. Som att "Detta tycker jag, men genom mitt ordval när jag säger någonting så ger jag dig möjligheten att inte tolka det lika definitivt".
Men jag kan inte sluta med det. Jag har försökt att omformulera mig när jag märkt detta fenomen, men ändå så är det något som kliar i baktanken som säger att den vaga meningsuppbyggnaden nog ändå passar bäst in på hur jag uttrycker mig.

I'm a fucking pussy.

måndag 18 januari 2016

D-d-d-d-odo är engelska för dront. Eller? Va?

För flera veckor sedan så drömde jag att jag högg en man med en skruvmejsel i tinningen. Vi hade blivit uppdelade i grupper, tre per grupp, för att kunna njuta av nöjesparken där hela drömmen utspelade sig. Han lyckades nästan med att strypa henne till döds, och först så stod jag bara där och försökte förstå vad han höll på med. Vi hade gått av attraktionen för att jag bett om det, och så fick han en glansig blick i ögonen. Jag skrek "Sluta, sluta, vad gör du?!". När jag märkte att han inte lyssnade till reson, så tog jag det enda jag kunde hitta -- en arbetarverktyg vid sidan om en attraktion på nöjesparken.
Jag såg hur han fortsatte strypa henne. Jag stod där med skruvmejseln i handen, i ett stadigt grepp. Men jag hesiterade.
Snart slutar han väl? Hon håller ju på att dö.
Jag löser greppet på verktyget, håller hårt igen.
Han fortsätter. Hon dör snart, man ser på hennes ansikte och ögon att det snart är slut.
Jag greppar igen, och hugger verktyget precis ovanför hans tinning. Ett snabbt, kliniskt hugg -- men ändå faller han direkt ner på knä. Faller ned huvudstupa mot jordvägen.
Han blöder nästan ingenting. Det enda jag kan se är litet blod blandat med en gul vätska som jag antar är hans hjärna.
Jag lägger mitt fokus mot tjejen som blivit strypt. Hon säger att hon är okej, och tack. Tack för att du ingrep. Jag säger "Det är klart jag förhindrade din död, men förstår du vad jag precis har gjort?"
Hon förstår ingenting, och säger tack igen.
"Jag har precis dödat en människa för din skull", säger jag panikartat. "Förstår du vad det betyder?"
Hon säger att det var nödvändigt.
"Han ligger precis framför dig på jordgolvet just nu, och håller på dö av att jag huggit honom i hjärnan", säger jag.
Jag börjar få panik över att hon som överlevt av en attack, tack vare att jag gjorde något -- att dennes död inte betyder något. Jag hatade honom när jag högg honom ovanför tinningen och skruvmejseln gick obehagligt lätt in i den mjuka huden.
Men när jag ser honom lutad mot bergsväggen, med snabbt blinkande, oförstående ögon... Då ser jag honom. Ser. Och min dröm tar en annan vändning.

Jag får panik av en helt annan anledning. Plötsligt inser jag att det, på riktigt, är en man framför mig som håller på att dö. En människa som jag skulle kunna göra vad som helst för att han inte ska dö. Jag kysser såret där jag huggit in i hans hjärna. Jag kysser det om och om igen. Jag andas snabbt och säger till personen bredvid mig, personen som han precis försökt strypa, att han måste få leva -- han måste!
Jag älskar honom!

Resten är även lika detaljerat, pga hey, kommer ihåg nästan alla mina drömmar -- men de blir mer förvirrande och går inte riktigt att beskriva i text.

Låt oss säga som så att han överlevde. Och jag älskade honom.



Kragar.

Jag har inte tvättat på länge. Jag är på väg till webtidningen jag skriver för, och vet inte vad fan jag ska ta på mig. Hittar en klänning, tar på mig den, och försöker komma på vad jag ska ha över den för att inte frysa ihjäl i minusgraderna. Till slut drar jag bara på mig en tröja, formar kragen av klänningen utefter den, och märker... det passar perfekt. Det hela ser ut som en helt ny klänning. Och jag blir delvis glad över detta faktum, men främst förbannad, för att jag har tjatat ut mina klänningar något totalt. Och dagen då jag har en "wtf, whatever I have that's clean", så lyckas jag ihopställa en helt ny sak.

Oh well. I felt pretty.

onsdag 13 januari 2016

för din skull, översätts det.

Nåväl. Ja. Hur livet än utvecklas, alla ens svårigheter som man går igenom, så är Gackt där. Jag glömmer bort det ofta, för han är ständigt i bakgrunden. En bakgrund som man lyckas plocka fram till förgrunden ibland. Då blir han så stark att han tar över allting. Alla perspektiv.



För övrigt börjar mars närma sig igen. Aka vi har ännu ett år att fira tillsammans.

it's alive.

Min dator lever fortfarande. Men eftersom den mer eller mindre blir stationär och litet allmänt bökig, så blir det inte att jag sitter vid den speciellt ofta. Istället ligger jag i sängen och tittar på när folk spelar igenom spel. Just nu är jag inne på Silent Hill 2. Omahgawd, så bra! Jag har velat titta igenom de spelen sedan 2008 när L spelade någon av dem. Men ingen vågar!

I morse blödde jag näsblod. Vaknade och kliade näsan, och vips! så började det forsa. Jag tror inte jag har fått näsblod förut i mitt liv, så jag blev litet chockad. Mindre behagligt med att det varm varmt och rann nedför halsen. Allt smakade blod ett tag. ÄCKLIGA DETALJER ÄR VIKTIGT.

Oh. Märkte precis att mitt trådlösa nätverk fungerar igen. Awesome. Då kan jag flytta tillbaka datorn till sekretären.