tisdag 25 november 2014

Förstår ingenting av hur den fungerar, för övrigt.

Jag har fått ärva min pappas iPhone. Det verkar inte som om app store har min Solitaire-app of choice. Är så himla ledsen. Har försökt prova en del andra, men de är helt värdelösa. Alldeles plottriga och när man flyttar korten så är det jättesegt.
Jag spelar ju enorma mängder Solitaire. Flera timmar per dag. Har inte ens vågat uppdatera appen över rädsla att de gjort om den från den gamla versionen. Det är skitful och ligger på några kb. Men jag har kört med den i flera år, ända sedan jag fick min första telefon med touch screen. Får faktiskt ångest över att den inte finns. Har till och med en seriös (fast kanske inte riktigt?) tanke på att inte använda den nya telefonen. 


måndag 24 november 2014

Itterashai.

Ligger i total misär på sängen och väntar på att min pizza ska bli klar och att ett livsomvälvande svar ska komma.
Då får jag svaret. Sedan börjar alarmet att gå som säger att pizzan är färdig. Alarmet är i form av Gackt som pratar. (fritt översatt av moi)


Why are you making that face?
Uuuhhh...
Come on, cheer up.
:(
A lot has happened, but it's going to be okay.
*kniper ihop ögonen och skakar på huvudet*
It's going to be okay.
Verkligen...?
Today will be okay. You can do it. Okay?
Kanske... :(
That's why, don't make that face. Smile. Okay?
*försöker le litet*
That smile really is the best.
*börjar le på riktigt men är tårig*
Cheer up, smile, and go now.
*snyft-gråter*
Oh, I'll be waiting for you later with my home cooking meal. So you're gonna be ok, right?
*nickar frenetiskt och snyft-gråter-skrattar*
Ok, have a great day.

Jag låtsas att pizzan är Gackts hemmagjorda mat.


lördag 22 november 2014

Ord...


... Och hur man ibland undrar "Använder jag verkligen det här ordet korrekt?". Hur språk har nyanser, olika hård- och mjukheter. Sådana ord som man växt upp med genom böcker, eller en äldre generation som använt dem, så att de vid tillfällen kommer upp i prat- och skrivform.

Man undrar varför man använder just de orden. Man kan dem, och använder dem, men skulle ändå inte kunna svara på tredjeklassfrågan från fröken om hon skulle fråga "Kan du komma på en synonym till det?". Eller som i engelskalektionerna - beskriva ett specifikt ord utan att använda en synonym. Det är jättesvårt. Och så tänker jag varje gång jag hajar till och funderar över ursprunget av ens ordförråd.


torsdag 20 november 2014

Gammalt inlägg om när jag bodde med en människa som jag inte kom överens med.


Jag är så jävla trött på att bo med Anna.

Jag: ”Vem ska ha heatern nu då, tills vi går och lägger oss, eftersom jag vill stänga dörren efter mig?”
Anna: ”....”
Jag: ”... hallå? Anna?”
Anna: ”Jag vet inte.”
Jag: ”Nähä... Jag är ju sjuk nu, så jag vill inte direkt bli sjukare...”
Anna: ”Jaa men jag känner att jag också börjar bli sjuk.”
Jag: ”... men du är ju inte sjuk ännu? Jag är verkligen SJUK. Jag vill inte precis bli sjukare heller.”
Anna: ”....”
Jag: ”.... Men ta den du då.”

bunraku






att straffa någon i månens namn

Tydligen de två inläggen jag gjorde på bilddagboken under samma dag som nedan nämnda scenario utspelade sig:



"uäh.... spenderade igår med att titta på sailor moon. spenderade idag med att titta på sailor moon. och imorgon kan jag inte heller gå till skolan för jag har en audition på en sepe-tid, eftersom det är för sony. Varför är det så lätt att förfalla? Det är inte precis som om mitt liv kommer att förstöras av att jag skolkar i tre dagar från skolan... utan snarare att man tappar greppet om allt, när man väl börjat. Någon som vill följa med mig och röka vid fönstret? ..... (tsuki ni kawatte! oshiokeyo!)"



"don't let yourself fall apart"


onsdag 19 november 2014

2006 vs 2014


Läser igenom en gammal dagbok just nu. Hittade detta inlägg:

"För någon dag sedan brast en person inför mig och skrek och grät att jag kunde få vem jag ville. Att jag var så vacker och smal att det inte gick att vinna. Att om jag verkligen var en vän, så skulle jag inte följa med dem vidare och festa. Häpen stod jag och såg på och tvingade mig själv till gråt. Jag visste att jag tyckt samma sak för ett litet tag sedan; att något sådant en gång nästan höll på att ta mitt liv ifrån mig. En gammal vana i mig föreslog att jag skulle förneka allt hon påstod att jag var. Men jag kunde inte."

För att förtydliga mitt resonemang på den tiden:
Det handlade om en man som var intresserad av mig, som ovan nämna person varit intresserad av ett tag. Jag kunde inte förneka det, för att jag känt samma sak som hon gjort. Detta handlar inte enbart om utseende, utan den allmänna synen på sig själv och hur äcklad man kan vara av sig själv. När hon bröt ihop framför mig, så var det som om mitt gymnasie-jag ersatte henne. Jag kunde inte förneka, därför att mitt dåvarande jag inte kände samma äckel inför mig själv som jag var just då. Det kändes som om jag skulle förneka mitt gamla jag med en handviftning, som om att sådana känslor inte var legitima om det inte var jag själv som upplevde dem för tillfället.