onsdag 24 juni 2015

.


Jao. Jag tar en paus och begrundar mitt liv.


tisdag 23 juni 2015

But sinking friendships

Sedan pratar vi, med riktiga röster, på Skype i en timme och två minuter och jag får se henne för första gången. Hon försöker visa sitt nyfärgade hår i det dåliga ljuset, och jag fnittrar och sluddrar fram något. När jag säger att jag måste sova, så säger hon att hon aldrig känt en sådan girl-crush förut, och jag säger att "det händer väldigt, väldigt, VÄLDIGT sällan för mig, men jag har också en girl-crush".
Hon säger "I know that when you say that, you mean that 'really' much more."
Och så fnittrar vi. Sedan säger vi hejdå.


Min fina.

För massa år sedan.




"Jag har tröttnat, vi skiter i det."

De här bilderna är ifrån dagen då D tröttnade på att försöka övertala mig om vi var tillräckligt kära för att bli ihop. Han och jag drack rödvin i Slottsskogen, och vi hade precis kommit hem från Frankrike efter att ha bilat genom Europa.




En vecka senare blev vi ett par.

Allting är så intressant.


Jag är faktiskt helt kapabel till att skriva något helt mundant och tråkigt. Jag får allergiattacker ibland, aka saker som jag inte vet om som hatar min hud. Just nu sportar jag antingen ett svullet öga eller konstant torrhet med samma nämnda organ som gör att jag måste blinka mer än vad en vanligt människa behöver göra.


att ha ett p, men även ett t i bakgrunden av allting.

"You seem to have some drama in your life", skriver hon. Hon som jag kommer skicka ett brev till på andra sidan jorden, som jag skrev för tre veckor sedan, men inte kunde skickat för att hon är försiktig med sina detaljer. Vi som skriver "la?" och "lalala" och "meow" till varandra när vi inte har tid eller ork för att ha en riktig konversation under tiden som livet pågår.
"For someone who asked for my address for so long, I'm a bit surprised you forgot to send it :P", skriver hon.

Och jag sitter där med ansiktet i händerna efter att jag svarat "Urgh", och försöker tänka över mitt liv. Men det går inte så bra.


måndag 22 juni 2015

I do not need you to tell me that I'm not a cat!

I förrgår gick en man förbi mig, en sådan där med grått hår och unga ögon. Då vänder han sig plötsligt om och säger: "Du tänder din cigarett och röker väldigt tufft!"
Han ger mig ett genuint leende, och jag stammar fram något som liknar "Oj, eh, okej, tack? Tack! Eh".

Efteråt så undrar jag om han menade det på ett positivt eller negativt sätt. Typ, "Höhö, bruden tror att hon är cool", eller "Jag lever mitt vardagliga liv och är en sådan som tycker om att kommentera saker". Över huvud taget en väldigt märklig sak att kommentera och uppleva.

Jag är inne i en period då jag känner mig väldigt bekväm med mig själv. Tror att jag kanske är inne i något sorts halvt hybrisstadie, eller så. Jag går runt med blinda ögon inför allt som människor innebär, men beter mig som att allt är centrerat runt mig. Det är jag som med ofokuserade ögon tittar på gräsmattan så att jag bara ser några ströstrån som vajar i vinden. Det är jag som märker det, det är där för mig att se, ingen annan kommer någonsin att se det, och därför är de där. Det är min sak att sitta hukad mot en pelare och röka, och veta, att det bara är jag. Ingen annan är lika mycket i sitt element som jag är. Pelaren är min, mina oseende ögon är där för folk att titta på, att lägga märke till, och för mig att ignorera. Allt spelas som en skör symfoni runt mig, men ingen annan vet det. Jag beter mig som att inget berör mig, allt är mitt ändå, och folk märker det. Och de märker mig.

När jag väl tittar upp, så vet jag att de egentligen inte gör det. Jag har inget behov av det heller. Jag är tillbaka, en menlös människa som sitter hukad vid en pelare och kedjeröker; jag är lika oviktig och ickecentrerade som de är. Det finns en viss betryggelse även i den tanken. Men så väljer jag att tappa fokuset, och hånler åt dem igen.