Längtan som gömmer sig i hjärtat.

För några veckor sedan flyttade jag till Tokyo. Jag hetsade mig fram till mina favoritaffärer, de platser jag känt mig trygg på, träffade de människor jag saknat så. Sedan skaffade jag mig en lägenhet (en liten skruttig, men den dög) och bestämde mig till slut för att ta mer lån för att få stanna och plugga. Men stressen fortsatte i mitt bröst, jag kunde bara inte slappna av.

Sedan en dag ryckte en vän mig i ärmen och frågade bekymrat: "Varför har du så bråttom? Är du inte glad att du är här nu?"

Och jag stirrade på honom. Brast plötsligt i gråt och gömde mitt ansikte i händerna.

"Jag trodde aldrig att jag skulle återvända hit. Jag har hoppats och hoppats, men varje gång jag varit på väg så har jag vaknat upp och insett att det varit en dröm. Så jag började ge upp hoppet, jag orkade inte mer. Men nu är jag här! Jag är i Tokyo! Jag kom tillbaka! Men jag trodde aldrig att jag skulle återvända... Jag trodde aldrig..." snyftade jag och kände hur alla spänningar, alla stenar och alla ok föll av axlarna.

Sedan vaknade jag ur min dröm och kände mig avslappnad och lugn. Dagen efter slog det mig att jag fortfarande inte återvänt till mitt andra hem. Och sedan dess kan jag inte sluta tänka på min hysteriska gråt och den otroliga besvikelsen att jag fortfarande står på ruta ett.