Första dagen i skolan

Det var med en väldigt underlig känsla i magen som jag traskade in på universitetsområdet idag. Att se hur alla unga gick upp och nedför slänten och slentrianpratade med sina vänner. Och sedan går jag där och ser gamla Emelina-spöken som fortfarande finns kvar här. När jag ser henne sitta och skratta vid Näckrosdammen eller nervöst röka utanför Humanisten. Hur hon stretandes kånkar upp en stulen stol uppför backen, eller går i regnet med nedsjunket huvud. En människa som alltid måste ha ett stöd, en sådan som bara famlar.

Fastän jag fortfarande är en famlare på sätt och vis, så kan jag ändå inte undgå att notera att vi är så fruktansvärt olika. Och det känns en stund obehagligt att inkräkta på hennes territorium. Fast sedan när jag får höra den välbekanta japanskan så slappnar jag av. Slappnar av och tänker att vad skönt, ändå. Nu kliver jag ur min bubbla. Som en helt ny, men ändå samma, person.