Du är ju värdelös, du klarar ingenting. Dessutom är du äcklig.

Man vet att man har kommit in i ett destruktivt stadium, då folk ringer en och man inte svarar för att "de vill egentligen ändå inte prata med mig". Så blir jag när jag sakta men säkert börjar isolera mig själv från omvärlden. Går inte till skolan på flera månader, och kommer fram till slutsatsen att det ändå inte är någon som saknar en, eftersom de inte hör av sig (för kommunikation mellan vänner är ju absolut inte en dialog, menar jag). Men när de väl ringer, så svarar jag inte. Självdestruktivitet när den är som värst - hur människor än reagerar eller agerar, så kan de inte vinna. För jag har redan bestämt mig för att jag kommer bli sviken, för jag vet. Jag vet ju att ingen egentligen vill vara vän med mig, på samma sätt som att Daniel egentligen inte vill vara tillsammans med mig. Även samtidigt vet jag om att om min familj bara kunde få byta ut blodsbandet som för oss samman, så skulle de. För vem vill ha en sådan värdelös, tråkig, oduglig, lat och allmänt hemsk människa som mig nära sig?

Så går mina tankar ibland. Inte konstigt att man spenderat hälften av sitt liv deprimerad.