Det går väldigt bra. Det är inte speciellt svårt. Nackdelen är väl då, i och med att jag är en allt-eller-inget-människa, att detta resulterar oftast i att jag tappar suget för det mesta i matväg. Ungefär sådär att man kanske ätit tre knäckemackor för sju timmar sedan, men att man fortfarande stirrar blint i mataffären när man ska köpa kvällsmat. Och det där mantrat "Vill inte äta" som jag så väl känner igen börjar surra runt, runt i huvudet.
Och då återkommer ju det ständiga problemet. Hur skall man egentligen förhålla sig till mat? Naiv som jag är så trodde jag att de här matproblemen skulle försvinna när jag nu trots allt börjar må bättre. Såklart är det inte samma sak som förut. Ångesten håller mig inte i handen medan jag suckar trött och ogillar att människan alltid måste äta, äta, äta. Men att känna igen sig i en situation och känsla som man besökt så många gånger förut... då blir man ändå rädd för möjligheten att det kan hända igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar