tisdag 22 mars 2011

Inställd tankegång

Saker som plötsligt slår en sisådär flera år senare:
Jag trodde att Ted Gärdestad var en kvinna när jag var liten. Som många andra barn så var inte artistnamnet det viktigaste när man var liten, så jag fick en smärre chock när någon påpekade för mig att det faktiskt var en man som sjöng. Tills jag var ungefär 20 år så trodde jag även att Ted Gärdestad hade tagit självmord genom att hoppa från Eiffeltornet. Jag har varit så inställd på detta under hela mitt liv att när folk sa att han fortfarande levde när jag var ung, så trodde jag inte på dem. Och jag gör fortfarande misstaget att säga att det är så poetiskt att han faktiskt tog sitt eget liv på samma sätt som han sjöng om.


Harkel.

måndag 21 mars 2011

Nya, obehagliga element i mina drömmar som ständigt återkommer:

1. Jag har ingen balans. Min kropp beter sig som om den är full hela tiden, och vad jag än ska göra så ramlar jag omkull och kravlar omkring på golvet som en sköldpadda i ett försök att ta mig upp. Folk står och tittar på mig och undrar vad tusan jag håller på med.
"Jag försöker gå, men jag kan inte!" är det enda jag förtvivlat tjuter.

2. Deformerade spädbarn. Barn utan skelett som hela tiden sprattlar omkring okontrollerat. Barn med ett normalstort huvud med med en minikropp som hela tiden faller över på sidan för att huvudet är för tungt. Jag älskar dem gränslöst men kan aldrig ta hand om dem propert. Vaknar alltid upp med ett värkande bröst.

3. Framtidsplanerar med Daniel, men han springer i slutändan alltid till Linda och vill sitta och kuttra bakom stängda dörrar. Vaknar upp livrädd och behövande.

4. Jag tar hand om KATTER. HELA TIDEN JÄMT. DET ÄR UNDERBART.



För någon vecka sedan ramlade jag omkull på precis samma sätt som ovannämnda nummer ett. Daniel skrattade till och undrade vad jag höll på med. Jag satt där i några sekunder och kunde till min fasa inte avgöra om det var en dröm eller verklighet.

torsdag 17 mars 2011

Men jag använder ju inte linser längre

Min moster undrar om jag vill vara smyckesmodell till en av hennes vänners märken för att jag har ett "karaktäristiskt och vackert utseende".
Min första reaktion är en klump i magen, den andra att jag vill, och den tredje en undran om min moster egentligen vet om att jag inte längre ser ut som jag gjorde när jag var 19.

lördag 12 mars 2011

daijoubu

Jag sitter här med en klump i magen som infunnit sig hela dagen. För när jag vaknade i morse så var det första jag såg "Jordbävning i Japan" i form av ett SMS från mamma. Jag tänkte först att det hade något att göra med det jordskalv som hände för någon vecka sedan, och avfärdade det som en gammal nyhet. Sedan kommer ett extrainslag under Skidskyttet där de berättar att det varit en jordbävning i nordöstra Japan på en skala av 8.9. 8.9!!

Idag är en sådan dag då man verkligen ska glädjas över att en sak som Facebook finns. På det sättet kunde jag relativt snabbt få reda på alla mina vänners status-- hur det hade gått för dem, hade de skadats, levde de ens? Och svaret var ja. Det är bra med alla. Men alla är också uppskakade, och en del är livrädda. Tydligen har det fortfarande inte slutat skaka.

Nu är jag mest orolig för om det kommer komma ännu fler häftiga skalv. Hur mycket tsunamin kommer ödelägga. Allt kaos i form av städer och människoliv som kanske kommer förstöras. Eller redan har förstörts. Maelstrommen till exempel. Hur läskigt är inte det? Eller kärnkraftverket som kanske kommer börja läcka.

Allt känns overkligt.

fredag 4 mars 2011

Den spännande fortsättningen

För övrigt blev flugan alldeles trött av att flyga in i glasrutan hela tiden, så jag slöt ömt handen runt den lilla krabaten, öppnade fönstret och släppte sedan ut den i det fria.

Sedan tvättade jag händerna.

torsdag 3 mars 2011

Vardagslivet

Precis när jag låg och tänkte igår att oj vad skönt att bo i en lägenhet som inte har flugor i sig (varför jag nu ligger och funderar på sådana saker kan man ju undra). Så hör jag ett surr vid fönsterrutan idag och märker att vi fått en gäst.

Så jag gick till biblioteket förut. Underligt hur man kan känna sig hemma på en helt främmande plats. Bibliotek har alltid fungerat så för mig. Atmosfären, synen av alla böcker, folk runtomkring en som läser och som med bara sin närvaro vittnar om att de också älskar böcker. Tysta, lugna bibliotekarier som tassar omkring och svarar på frågor med mjuka röster. Och så jag, som alltid letar mig in till poesihörnan, för att folk nästan aldrig går dit. Sjunker ned i en fåtölj och sedan försvinner man från omvärlden. Det är fint.

Men nu ska jag äta min spenatblandning igen. Jag har fått dille på spenat. Vill bara äta det mest jämt hela tiden. Får aldrig nog. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på det. Trots att jag ätit det fyra dagar i rad nu.

bank, bank, BANK

Nej, nu bankar snickarna för mycket i den lilla lägenheten som jag är instängd i. Jag flyr till biblioteket och läser litet böcker. Efter mitt National-marathon igår så har inspirationen till att börja läsa igen återfunnit sig.