måndag 28 februari 2011

balans

Jag kikade igenom mina taggade bilder på facebook, och insåg snart att jag uppenbarligen tycker om att balansera saker på mitt huvud.



Visste inte då

När jag hörde den första gången var jag 10 år. Videon som spelades jämt på MTV skrämde mig. Föga visste jag att jag åtta år senare skulle lyssna på den här låten som besatt just innan jag skulle bege mig mot mitt största äventyr. Flytta till Japan.


Jägare

Jag sitter i en kanot och flyter dit det glasklara vattnet tar mig. Solnedgången färgar skärgården orange, gul och rosa. Solen sväljer upp horisonten och jag ryser. Björks suggestiva toner smyger runt mina öron och hjälper bygga upp förväntningarna inför min kommande resa. Inuti mig exploderar nervositeten och adrenalinet medan jag försöker förlika mig med tanken på att jag snart ska lämna den här vackra omgivningen bakom mig.

Sedan ror jag in mot land och försöker med yviga gester förklara för min familj hur fantastisk naturen är. De förstår inte min adrenalinnivå, men pappa ler. Så jag klättrar upp på berget och känner hur vinden rycker tag i min darrande kropp. Den starka vinden virvlar runt mitt hår och genom hörlurarna viskar Björk.

If travel is searching, and told what's been found. I'm not stopping.

I thought I could organise freedom. How scandinavian of me.

goa göteborgare

Vad jag har märkt med göteborgare är att när man träffar dem i tvättstugan så låter det ungefär:

:D PRATA PRATA PRATA :D
:D JÄTTELÄNGE :D

Hur en dag ser ut när pappa är och hälsar på













klicka för större

Nytt

Jag skulle hemskt gärna vilja ha en ny header till min blogg. Jag hade tänkt mig en ritad version av mig själv. Petro, är du kanske sugen på att måla ihop något till mig? Du som ändå har ritplatta och allt. :3

Nicole, Elijah, Ryan...

Oscarsgalan var något heligt för mitt 15-åriga jag. Kämpade alltid för att hålla mig vaken och se mina favoritskådespelare, men misslyckades alltid, som den trötta hest jag var.

Andra bullar är det för mitt 23-åriga jag. En liten notis på facebook säger att någon peppar inför nattens gala, och det blir inte mer än en gäspning till svar från min sida. Fast klänningarna är ju fortfarande trevliga att titta på såhär i efterhand, speciellt om det är Vivienne Westwood som designat dem.


tisdag 22 februari 2011

matorgasm

Bra grej att glömma att man satt på stekplattorna för att laga mat. Jag blev halvt ihjälskrämd.
Fast attans vad gott spenat är alltså. Kommer aldrig riktigt över att spenat har en sådan fenomenal smak.

Så för er som vill lära er en löjligt enkel, billig och GOD maträtt så följ följande instruktioner:
1. Koka pasta.
2. Stek fryst spenat (OBS HEL BLADSPENAT, inte hackad) och när det tinat så peppra och salta.
3. Smula sedan ner ena halvan av en fetaostbit och låt det smälta så att osten och spenaten blir en sorts sås/sörja.
4. Blanda med pastan.

Bon apetit, njut av vardagens allra godaste maträtt.


Ps. Nu ska jag dricka kaffe och äta upp resten av den gigantiska kakan jag fick av mamma under våran lunch/fika-date idag. Om nom.

måndag 21 februari 2011

jag är jättehungrig

Gackt bjuder in till fest. Du är välkommen.
Själv dör jag så smått av solnedgångs!Gackt.


För övrigt så hade jag en dröm som han hastigt medverkade i härom natten. Sedan utvecklade drömmen sig till att bli en av de mest avancerade och detaljerade sakerna jag drömt i hela mitt liv. En sådan där dröm som man skulle kunna skriva en hel bok på. Tack hjärnan, fast jag skippar nog att skriva om en invasion av aliens som tar över människor, som man sedan måste leva med utan att bli påkommen. Känns som om den idén redan har gjorts.

fredag 18 februari 2011

Quasimodo

Jag har suttit och undrat hela dagen över varför mina muskler runt skulderbladen är så ömma. Kom precis på att det nog beror på att jag gick i högklackat igår. Något jag inte gjort på flera månader. Och jag vet inte om det fungerar likadant för er, men när jag går i högklackat så sträcker jag automatiskt på ryggen. Att gå från Quasimodo-datorsittande till en helkväll ute med rak rygg sätter väl sina spår. Antar jag.

I'm coming home to wuthering-wuthering-wuthering heights

Igår lyckades jag leta fram min favoritkaffekopp under min jakt på den borttappade kameran. Koppen var inslagen i ungefär sju tidningspapperbitar. Det är ju litet sådär med vissa saker som får affektionsvärde. Om de skulle gå sönder så känns det litet som en del inuti en skulle få en liten spricka i sig.
Ungefär som när Lindas väska blev stulen under vårat första försök att flytta till London. När vi räknade upp alla värdedokument, pengar, kort, pass och nycklar som försvunnit, så var hennes första reaktion:
"Mitt ritblock låg i den väskan..."

All things orange is

Och det låter urfånigt, men jag lovar att kaffet smakar ungefär tre gånger bättre när man dricker det ur den här älsklingen. Kanske är det mängden kaffe som kommer med en klunk, eller mängden mjölk som som blandas med kaffet perfekt. Jag vet inte vad det är som gör det, jag vet bara att det smakar som lycka i drickform.

Jag såg den när jag strosade omkring ensam i King's Cross -- på den tiden då ensamt strosande på stan var något av mina favoritsysselsättningar. Det var ungefär så jag spenderade min tid i London. Jag satt på kaféer och läste böcker, gick till second hand-bokhandlare eller strosade omkring för att titta på saker jag inte hade råd med. Jag njöt av känslan att sicksacka mellan folkmängden medan Camille, Modest Mouse eller Andres Bird sjöng ljuva toner i mina hörlurar.

Jag hade precis sagt till min lärare att vi inte kunde träffas mer, för att han var gift och jag började må allt sämre. Jag var på väg till en vän i St Albans den där dagen i King's Cross. Jag ville komma ur storstaden och vandra omkring i vackra parker och låtsas om att jag inte var tvungen att gå till ett jobb dagen efter som gav mig panikattack efter panikattack.

Och så såg jag koppen. Den var orange, precis som min keps. Orange har sedan 2006 symboliserat frihet och drömmar som uppfylls. Den talar om möte med nya originella människor och möjligheten att välja att vara lycklig. Så jag var bara tvungen att köpa den. Och det har definitivt varit en av de bästa köpen jag gjort i hela mitt liv. För varje gång jag dricker ur den så slungas jag tillbaka i tiden då den där sällsynta sinnesstämningen infann sig av totalt lugn i att umgås med sig själv. Från en liten ynka kaffekopp.


tisdag 15 februari 2011

Till min kattmadam

Strutsen tittar upp

Och på tal om att undvika problem, så lyckades jag faktiskt höra av mig till Arbetsförmedlingen idag. Min arbetsförmedlare var rar och förstod precis vad som behövdes för mig. Tack säger jag, och så slapp jag bära de två tonnen på min nacke.

Don't try this at home, kids

Det är något med mitt nuvarande tillstånd som gör att mina prokrastinerarmekanismer förstärks ännu mer. Jag har mycket på gång med alla myndigheter för tillfället, och det är svårt att knyta ihop trådarna, speciellt då man oftast reagerar med att bara stänga av och förtränga problemen. Det visar sig att den metoden att bearbeta saker inte håller när man börjar bli vuxen. Så varje samtal jag måste ringa, varje mail jag måste skicka, varje telefonsamtal jag måste svara på och varenda möte jag måste gå på, får mig instinktivt att vilja stoppa huvudet i sanden. Och när jag väl ringer, mailar, svarar eller förklarar mina problem så glider leendet på och ett gläfsigt "Nej, nu börjar det bli bättre!" kommer ur min mun. Fast det inte riktigt är så.

fredag 11 februari 2011

Why do you call me Carine with a "K". It's Karine with a "C".


Att börja en dag med älskade Camille är något jag borde göra oftare. Hennes musik är ju magisk. Le Fil är en av mina absoluta favoritalbum of all time. Tröttnar aldrig någonsin på den, trots att jag har lyssnat på den konstant sedan 2007.

SMS jag skickade 21:50 igår kväll till min familj


Jag har precis bemästrat konsten
att vända på pannkakor i luften! :D


Mor - 21:51
:D stolt mamma :D jag visste väl att du var en mästare

Bror - 21:56
Respekt!!
Fan va gott med pankisar!

Pappa - 22:00
Grattis! Dina framsteg i köket växer hela tiden.

Linda Lo - 07:10
Grattis! Detta är avancerad matlagning. Du borde testa något annat som du tror är svårt. Kram Linda


Jag har bara lagat pannkakor en gång tidigare i hela mitt liv. Jag hade alldeles fel redskap när jag stekte (hej minimalt kök med limiterad tillgång till köksredskap), så de första pannkakorna gick bara sönder och blev mest en enda stor, trasig deghög. Ungefär såhär såg mitt minspel ut efter varje pannkaka jag misslyckades med:

:/

:(

D:


Sedan bestämde jag mig för att det kan tusan inte bli sämre pannkakor än de jag just lyckats förstöra. Så jag tänkte att jag kunde försöka. Efter ett flipp så låg där en perfekt och hel pannkaka. Sedan jublade jag och skickade ovannämnda SMS till alla i min familj med darrande adrenalinhänder. Äntligen något man bara kan direkt!

onsdag 2 februari 2011

På tal om ett inlägg som Caroro skrev för ett tag sedan:





mutanter som får plats i stora bassänger eller livsfarliga monster som stängs in längst ner i källaren

Usch, nä, fy. Så man kan lura sig själv. Jag trodde jag började må bättre, men så ringer jag mamma och börjar storböla i en halvtimme. Ni vet med hulket och att det där. Det är första gången på länge som jag upplevt hulkgråtandet på riktigt istället för i drömmarna.


Och på tal om drömmar så hade jag en väldigt elaborerad sådan inatt. Bland annat tog jag mitt pick och pack och flyttade ut i skogen (varför ska jag alltid flytta ut i skogen i mina drömmar för?).
Och sedan startades det en sorts diktaturanläggning i min hemstad där jag tvingades arbeta. Där odlade de tydligen fram mutanter med superkrafter som jag snabbt insåg skulle kunna förgöra hela världen. Jag lyckades bli vän med en antigrupp som jag tillsammans med smög ut ur fascistanläggningen och jordens kommande undergång. Sedan bunkrade vi upp oss i ett litet hus tillsammans med min mamma. Jag blev paranoid och näst intill hysterisk över tanken på att fasciströrelsen skulle hitta oss och släpa med oss tillbaka till alla monster.
Mamma försökte med knappt intresse lugna ned mig, och det slutade med att jag fräste "Håll käften din tjocka kossa".
Mamma svarade bara med att ge mig lugnande medicin i form av små melongodisar som smakade surt.

Men jag blev lugn till slut och sedan spenderade jag resten av natten med att krama alla katter som huserade i huset. Kattungar, vuxna katter, unga katter, gamla katter, spinkiga katter, tjocka katter, katter med pälsproblem, nyfödda katter...

Jag drömmer hemskt mycket om katter nuförtiden.

tisdag 1 februari 2011

SKRÄP

Jag har fått någon sorts konstig smärta i nacken/huvudet. I helgen hade jag terrorfeber som jag nästan trodde skulle ta kål på mig. Daniels mamma tror att det antingen låter som hjärnhinneinflammation eller så har jag bara legat ned för mycket.

Imorgon ska jag till tandläkaren. Jag vill verkligen inte det. Har ingen direkt rädsla för tandläkare egentligen, men bara tanken på alla pengar som kommer behövas gör att jag inte vill gå dit. När jag angav denna anledning till min tandläkare under min förra vistelse, så höjde hon på ögonbrynen som om hon var helt oförstående. Jag tycker det är rätt uppenbart att alla tandläkarpriser är hutlösa.

på repeat

Inatt drömde jag att min pappa övergav mig. Alltså inget nytt. Det är nästan skrämmande hur ofta jag drömmer om sådana saker. Minst en gång i veckan.

Jag grät och han bara stod där med resväskorna i händerna och stirrade.
"Ser du inte hur ledsen jag är? Du får inte överge mig, jag behöver dig", skrek jag.
Han blinkade frånvarande och sa "Du behöver inte mig lika mycket som du tror att du gör. Du överreagerar bara. Camilla behöver mig mer än vad du någonsin kommer behöva mig. Och jag behöver Camilla mer än jag någonsin kommer behöva dig. Sluta gråt nu. Du ser hemsk ut".
Och sedan gick han.

film