Fanastiskt, säger mamma.

Blir litet ledsen i ögat att folk inte säljer V.C. Andrews-böcker second hand på engelska... Vill inte läsa på svenska, har ju redan läst på svenska. Samtidigt drar jag mig för att köpa de resterande volymerna i den serie jag läser nu, då jag av erfarenhet vet att efter två böcker slutar de handla om den ursprungliga huvudkaraktären och deras barn tar över. Och så blir de mer deprimerande. Så att lägga pengar på sämre, deppigare böcker lockar inte nämnvärt.

Fantastiskt hur länge sedan det var som jag empatiserade så här mycket med en huvudkaraktär. Det var nog därför jag föll head over heels, som man brukar säga på engelska, för Andrews böcker som romantiktörstande fjortonåring. Fast den förmågan, att känna med karaktärerna, är ju ett dubbeleggat svärd. Fantastiskt att kunna slänga sig in i en annan värld med så mycket känslor, men när näsan tittar ut ur boken så blir min verklighet en pina att leva i. För allt som händer karaktärerna, händer mig med. Och att Andrews har återkommande teman som incest, agning, män som sårar och familjer som överger en, tja... det är inget nytt.

Så den senaste veckan så har jag varit passivt arg på de flesta män i min närhet, känt mig övergiven och hatad av min familj, samt haft en känsla av bitterhet i mitt hjärta. I någon timme eller två efter att jag slutat läsa, så klart.

Sedan har mina drömmar blivit mer verkliga igen, med ett ständigt flöde av aliens eller fantasy-raser som kommer och tar över världen. Och så vaknar jag med uppspärrade ögon och en kliande känsla av att jag måste fly och gömma mig.

Ja, så ser världen ut för de som är känsliga. Vi går och drar på osynliga ok av känslor som egentligen inte är våra egna. Är det inte fantastiskt?