När jag var liten spenderade vi varenda sommar ute på sjön. Till ljudet av en mörk, lugn mansröst som diskuterade med inringande vakna själar, somnade jag stilla in. Inom hörhåll satt mamma och pappa och skålade med varsitt glas rött vin och samtalade lågt. Det svaga klucket av vatten som slog mot båten, och det stilla vaggande medan det regnade ute. Lukten av oljelampor och en bror som snusar bredvid. Själv låg jag och höll om min vita gosedjursbjörn och pillade förstrött på hans plasthjärta där det stod något på engelska som jag inte förstod. Sedan somnade jag in, och vaknade inte förrän nästa dag när solstrålarna sken igenom takfönstret och pappa har satt på kaffe. Han sjunger:
Oooooooch så titta' den lilla solen fram igen!
Och med den så kommer kärleken!
Då blir det solsken inne!
Och solsken ute!
För då tittar den lilla solen fram igen!
Och jag grymtar trött med trollhår som står åt alla håll.
Det är vad jag tänker på när jag sitter och lyssnar på Karlavagnen nu i vuxen ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar