In your room, where time stands still, or moves at your will

När det är kallt och narigt ute, och bakom molnen håller solen på att gå ned fast det inte ens är middagsdags ännu. När mörkret sakta lägger sig över lägenheten och den ljuva tonen av någon melankolisk musik skönjar bakgrunden. Då när jag sitter och menlöst tittar ned i tangentbordet, så tänker jag att "Om man ändå var höljd i dunkel nu, vad skönt det skulle vara".

Det är något som pyr där innanför mina revben, något som kisar mot mig bakom där instinktiviteten, impulsen och ångesten brukar värka. Men jag kan inte hjälpa det -- att jag känner mig trygg när jag mår dåligt. Och jag är inte mer än människa, jag strävar efter trygghet precis som alla andra.

Det enda jag får påminna mig om under ensamma fredagskvällar är hur det egentligen känns att må dåligt. Att äta hela kakan, så att säga. Och när minnet av dagligt illamående, yrsel och okontrollerade panikattacker återkommer, då är jag inte så sugen längre. Fast jag antar att jag kommer få gå igenom livet stretandes mot mitt eget väsen. Den där lilla rösten som viskar om att du egentligen hör hemma någon annanstans. Du hör inte hemma i den här världen. Du var inte menad för att leva det här livet.

Och det är en underlig känsla att leva ett vardagsliv och må bra, men samtidigt gå runt med vetskapen att jag egentligen inte ska vara här.