onsdag 30 december 2009

Världens mest korkade mellanstadiebarn

Nu ska jag berätta för er om vad som antagligen är det mest pinsamma som har hänt i mitt liv. Eller det mest korkade, åtminstone.

Jag cyklade hem från skolan en vinter. Jag hade kängor med långa, långa skosnören. Jag skulle precis runda hörnet från cykelvägen och upp på min gata, när jag märkte att det tog stopp. Det gick inte att trampa. Jag tittade förskräckt ned. Där nere vid tramporna hade mina skosnören gått upp och virat sig hårt runt pedalerna. Med ett förskräckt rop insåg jag att cykeln sakta tippade över på ena sidan. Ingen fart, ingen upprätt cykel. Och vad kunde jag göra annat än att tippa, jag med?
Så där låg jag under cykeln, fastkedjad i ett par pedaler som jag inte kunde nå. Febrilt försökte jag få loss mig själv, men visst tusan var min dåvarande aparmar alldeles för korta. Maktlös låg jag där i mitten av cykelvägen, bara några meter ifrån räddning, och pep efter hjälp.
"Hallååå...?"
"Är det någon dääääär?"
"Kan någon hjälpa mig?"
"... hjäääÄÄÄÄLLLPP!!"

Jag låg säkert där i en halvtimme. Trettio långa minuter låg jag och våndades över vem det var som skulle hitta mig, och vad de skulle säga. Jag kände mig som världens mest korkade mellanstadiebarn. Vem ramlar av cykeln och kan inte resa på sig, liksom?

Till slut hörde jag steg bakom mig.
"Men varför ligger du här?" säger en röst.
Jag tittar upp och ser en kvinna som står och tittar på mig som om jag är dum i huvudet.
"Mina skosnören fastnade i pedalerna, och jag når dem inte!" börjar jag hulka fram.
"Men herregud!" säger kvinnan förskräckt. "Hur länge har du legat såhär?"
"Jag har ropat och ropat, men ingen har hört mig. Kan du hjälpa mig?"

Kvinnan hjälpte mig loss, och följde mig hem de sista metrarna. Hon fnissade när hon insåg att jag ramlat ungefär en meter ifrån där någon lätt skulle kunna ha upptäckt och hjälpt mig tidigare. Rosenröd klev jag innanför dörren, då mamma frågade "Var har du varit? Det är ju mörkt ute! Du får sluta leka så mycket på vägen hem från skolan!"


Fnys.

Årets julklapp

Min bror köpte en digital fotoram till min kära fader i julklapp. Dessa fina bilder cirkulerar nu hemma på Mastvägen för alla att se:

Underbart!

tisdag 29 december 2009

Fånig lek som barn #2

På baksidan av mitt hus fanns ett berg. Nedanför berget fanns en stig. Den stigen ledde till cykelvägen, vänner och alla skogar som man kunde springa vilse i. Med andra ord ledde den till allt som gjorde livet underbart, enligt mig.
Nackdelen med denna länk till omvärlden, var att det var en myrstig. Den fullkomligt kryllade av elaka myror som ville bitas om man stod stilla.

Den fåniga leken gick alltså ut på att gå bakfota på denna myrstig utan att bli biten. Jag tänkte alltid att mitt modprov kunde jämföras med att gå på glödande kol. Min länk till yttervärlden öppnade sig först om jag tog av mig skorna och gick till andra sidan utan att bli biten. Blev jag biten, så fick jag börja om igen.

Nämnde jag att jag alltid kom för sent till Lekis när jag var liten?



Ps. Långt senare kom jag på att myrstigsmodprovet egentligen inte alls är svårt, eftersom man inte blir biten så länge man alltid rör sig.

Jag säger som Britney: Oj, jag gjorde det igen.


tisdag 22 december 2009

Fånig.

Fånig lek som barn:
Att stå mitt i gatan och vänta på en bil som kör i 10 kilometer i timmen. När bilen är 10 meter ifrån dig ska du spärra upp ögonen, säga "Uh-oh!" och sedan slänga dig åt sidan och landa på granntantens gräsmatta.

Jag skämdes som tidig tonåring när jag kom ihåg att jag brukade te mig med så fåniga lekar som barn.

torsdag 17 december 2009

Ogillad.

Från sprutan har jag fått värk, det gör ont och jag är förvånad. Så handikappade Emelina säger hej då, sålänge. Jag kommer tillbaka när jag känner mig gillad igen.

onsdag 16 december 2009

Gackt-- en introduktion

Gackt under början av sin karriär, 1999.

Efter en kommentar av finaste Jenkyjenks, så har jag bestämt mig för att göra en kort presentation av artisten Gackt för er som inte har en aning om vem det är. Ni som har känt mig sedan gymnasiet, vet nog redan om vem det är. Jag gissar på att det informationsflödet inte var frivilligt intaget.

Gackt Camui är en japansk artist som började sin solokarriär 1999. I år är det hans 10th anniversary, vilket han firar med att släppa 10 singlar under ett år. Eh. Ja.
Innan 1999 var han sångare i ett band som hette Malice Mizer. Då såg han ut om en anorektisk gotare i för tighta läderbyxor. Hans kompanjon var Mana, som ofta nämns som Gothic Lolitans fader.


Den vanliga påpekningen som alltid chockerar-- alla personer på bilden är män.
Gackt är i mitten, Mana är till vänster om honom.

Fråga vilken j-tard som helst (människor som tycker om japansk kultur kallas ofta för detta), de kommer att känna igen det här bandet. Malice Mizer brukar ses litet som morfadern till alla japanska alternativa band, iaf för oss västerlänningar.

Gackt under 2005-perioden, då jag var som mest besatt.

Gackt har gjort det mesta under sin tio års period som soloartist. Han har agerat regissör och skådespelare i en film. Han sjunger och komponerar sina egna låtar. Han har gett ut böcker, är modell och designer. Han kan spela de flesta instrument som finns, bland annat piano, gitarr, bas, trummor, trumpet, shamisen etc etc etc (jag skämtar inte, han kan typ 10-15 instrument).
Kort och gott är han en numera snorrik japan på 36 bast som har en stor fanbase i Japan. En fanbase som jag aldrig lyckas stöta på, och känner mig därmed som den enda Gackt-älskaren i hela universum. Det känns litet ensamt ibland.


Gackt under 2009.


Juveler

Första gången jag satte min fot på japansk mark var 2005. Jag var 18 år gammal, och hade ännu inga planer på att flytta till Japan, än mindre figurerat ut vad jag ville göra efter gymnasiet. Jag bodde på en liten bakgata i Nakano, som än idag är en av mina favoritplatser på denna jord.


Det fanns en liten spelhall någonstans i labyrinten av smågator och undangömda butiker. Jag insisterade på min 19:e födelsedag att jag ville gå dit och spela spel. Att det fanns inget som skulle göra mig lyckligare. Om jag kunde göra det omöjliga möjligt, så skulle jag spendera en timme där under alla födelsedagar under resten av mitt liv.


I spelhallar i Japan får man röka. Ser ni vad coola
de små tonårspojkarna till höger försöker vara?

Det är inget speciellt egentligen med den där spelhallen i Nakano. Det är som vilken spelhall som helst. Ungdomar hänger där efter skolan. Man kan ta purikura i mängder. Man kan spela allt ifrån trummor till bilspel och discodans. Men det finns ett litet guldkorn... Något jag inte lyckats hitta på något annat ställe än det här.
På en spelmaskin som man skulle kunna jämföra med Guitar Hero, fann jag något speciellt. Jag började skrika som en besatt. De japanska tonåringarna vände sig om och gav mig konstiga blickar.
"Linda! De har Gackt! De har en låt med Gackt! De har ANOTHER WORLD! Åååh, vi måste spela!"
Jag var så utom mig av lycka, att jag har svårt att hitta tillfällen som kan slå det. Såklart finns det många lyckliga stunder i mitt liv, men det här är en de bästa. För mig kändes det som om Gackt talade till mig. Som om han gav mig något sorts tecken. Jag tänkte för mig själv, att om jag lyckas hitta honom i den här dystra källaren på en bakgata i Nakano, ja då kan jag tamejfan lyckas med allt.


Purikura från 2005. Jag och Linda.

För att kunna förstå mitt resonemang, så måste man nog få en djupare inblick i min då besatta tonårssjäl. Men det tar vi i ett annat inlägg.

måndag 14 december 2009

Han har ju snygg frisyr iaf.

Ja, det var väl dags att bli kritisk, då.
Tycker du om TV-program som "I survived a japanese game show!" eller tycker du om att spendera din fritid med att garva åt allt som är über-japanskt-hysteriskt? Då kan du titta på den här videon. Jag bjuder på det.



Förnedringstillfälle för Gackt. Såklart insisterar han med sin "Jag är bäst, ingen kan slå mig"-attityd, som jag tycker han kan stoppa upp i röven. Det skulle inte förvåna mig om han har knullat varenda tjej som är på scenen, heller.

onsdag 9 december 2009

tisdag 8 december 2009

Mycket Är Nytt

Jag har varit litet upptagen de senaste dagarna med att börja på Mitt Nya Liv. Mitt Nya Liv är fantastiskt givande, och jag svävar omkring på små fnitterfyllda moln. Förutom när jag tänker på mat, förstås. Det gör jag rätt ofta nu.

Jag bara känner hur hondjuret inom mig SKRIKER när jag märker att hans tröja har glidit ner över axeln. Nackdelen med att leva i celibat. Du kan få tuppjuck över så minimala saker. Fast å andra sidan, jag tror inte någon skulle kunna motstå Den Nya Gackt.
Den Nya Gackt försöker inte längre hålla sig för skratt, för att han vill se cool ut 24/7. Nu skrattar han och säger "Jag är så sömnig! Och jag kan inte dansstegen till min dans! Vad ska jag göra? Hjälp mig. Heh."

Och så skriker hondjuret litet till. Hon klöser efter nakna axlar, mjuka röster och genuina leenden.


Han har inte sovit på två veckor, säger han. Han är trött!

lördag 5 december 2009

Har-de-harr mode

Det dumma med Gackt-fandomen är att det är alldeles för enkelt att gå in i HAR-DE-HARR mode. Alltså ett pipande litet stycke till fangirl som sitter och fnittrar och rodnar om vartannat.

"And you're Gacktifying me so much with all your daily entries, that I'm afraid I won't be able to remain a squee-free fangirl anymore. Oh, the horror, lol."
/kommentar av mig på LJ


Rökbilder på Gackt får mig alltid att flina iofs.

Wooh, yume no naka de...

Det sprang omkring en massa japanska män i mina drömmar inatt. Gackt var ju med igen, såklart. Men den här gången var även Kaoru i Dir en grey med. Väldans konstigt, eftersom jag inte känner någon som helst sexuell dragning till Kaoru. Och han var över mig som en igel! Jag satt och tittade i deras fotobok, och han bara hängde över mig och sa "Jaså, jaha, du har vår fotobok, du", ungefär som om jag var ett säkert kort bara för att jag tyckte om deras musik. Han var kladdig och jobbig, så jag sköt undan honom och gick in till mina vänner som satt och väntade på en ny tagning (vi höll på att spela in en film).

Kladdgubbe.

Och hipp, happ så kommer Johan in (som får vara bildlös). Han börjar också åla sig intill mig och jag tänker att Ja, jo, det här är väl trevligt, eftersom han typ är den personen jag varit mest kär i i hela mitt liv, men Gackt...
Så jag ålar mig ur även Johans grepp, och letar efter finaste G-man. Finaste Gackt står och sjunger inför några flickor. Jag står där och börjar gråta, för att det är så vackert, och jag inser att jag älskar honom. Precis när jag går fram för att prata med honom, han vänder sig sakta om och ler... så vaknar jag.

För i helvete jävla piss skit!

Jag lyfter på hatten

En ensam fredagskväll i en tom villa, försätter mig i vakuum och förvirrade tankar såsom "Men vad ska jag göra nu då?". Slutsatsen inses till slut-- jag vill flytta. Nu, helst.

Jag satt och tittade på På Spåret, eftersom de nya programledarna är made of awesome. Luuk och Lindström är nog mina två största TV-favoriter (Fredrik och Filip sviktar jämt och ständigt, eftersom jag är pryd och inte kan tåla all skit de häver ur sig, även om jag garvar sönder mig oftast som jämt). En ny TV-tittar tradition infördes alltså. Det var intressant. Vad jag kommer ihåg från det programet sedan tidigare är "Blah blah bla, på åtta poäng, blah-bla, jättekryptisk-ledtråd-om-en-liten-skitstad-i-norra-Sverige, BLAH", ungefär. Det här avsnittet fick mig att vilja besöka Léon. Vem skulle kunna ha gissat det, va.

Och så Idol.
Stora ögon gjordes i vanlig ordning efter Eriks framträdande. Satan i gatan vad den pojken är duktig.
Med adrenalinpumpande ådror ringde jag till min bror i pausen efter att Westlife hade surprise-framträtt.

Jag: "Du är på Scandinavium, va? Jag har för mig att du skrev det på Facebook." (Den eviga informationskällan-- vad ska man med en telefon till?)
Bror: "JAG HAR SETT WESTLIFE!! Nu är det bara att lyfta på hatten och tacka för sig, mitt liv är komplett! Du såg dem när du var typ fjorton, va? Äntligen kan jag säga att jag också sett dem live!"*


Jag satt inne på mitt minimala rum i radhuset som min fader temporärt delade med sin nya livspartner. Jag var fjorton år gammal, och satt vid mitt skrivbord och spelade om Westlifes skiva om och om igen.
Pappa hade köpt konsertbiljetter till mig i julklapp. Jag var överlycklig, för det var min allra första live-konsert. Tillsammans med min dåvarande bästa vän skrek vi oss hesa när en av pojkarna i bandet hade råkat glömma att zippa upp dragkedjan i byxorna innan han gick ut på scenen. Någon månad senare såg jag att i deras senaste musikvideo (som bestod av gammalt liveklipp), så var det en annan i bandet som hade "glömt att zippa upp". Jag blev jättebesviken. Vad taskigt att planera in något sådant i konserten, bara för att få oss flickor att börja pipa. Efter det åkte Westlife upp på vinden, och fram kom istället Limp Bizkit och Linkin Park.

Såklart är Westlife ett skämsband, sådant där man inte vill erkänna för folk att man tyckt om en gång i tiden. Men nu har jag någon att skämmas med. Så jag lyfter på hatten och tackar för mig.




*Jag påpekar för säkerhets skull att detta sades med drypande sarkasm.

torsdag 3 december 2009

Alldeles för sant.

#193 Leggings are not pants.

Från 500 Pieces of Prudent Advice for My Baby Daughter.

Jag kan gå ute på stan och se en flickstackare gå runt i bara leggings, och jag kan inte hjälpa att tänka "Vet flickstackaren om att hon inte har på sig någon nederdel...?"

Inte okej.

Mangaupdates.com > The Rape Guidance Office

Det är hentai.
Jag mår illa bara av att läsa titeln.

"Jag känner henne... otroligt sympatisk människa."

Oskyldigt ovetande klickar jag på play på den nya Gackt PVn. Plötsligt ser jag Camilla. Haha! Jag tycker det är hemskt komiskt att min roomie från min första tid i Japan är med i en Gackt PV. Jag är hemskt glad för hennes skull. Det känns så otroligt overkligt att se henne där, bara.



Ps. 10 coolhetspoäng till den personen som förstår quote:t i titeln.

onsdag 2 december 2009

De elaka monsterna

Jag är av åsikten att man inte ska diskutera kvinnliga problem offentligt. Om man sitter i ett rum med en person av kvinnligt kön, då kan man prata om det. Du får väldigt gärna prata högt och brett om det, så länge du inte gör det med mig. För jag känner mig inte bekväm med det.

Jag gör ett undantag nu. För jag HADE SÅ DJÄVULSKT ONT I NATT. Jag får så ont en gång om året ungefär. Jag vaknade upp av att det kändes som om någon hade kört en påle igenom mig. Den spetsade mig i magen och trängde ut genom ryggen och satt fast där i några timmar. Det blev till att ligga i fosterställning och tänka "Spy inte, spy inte, snälla, snälla".

Ack, hur man nu ska kunna förklara den här smärtan. Tänk dig ett litet elakt monster som bor inuti dig, som vill ut. Och den har väldigt trubbiga klor. Den river och klöser tills det känns som om du ska gå sönder. På andra sidan finns det en annan liten varelse som har grävverktyg. Den sitter och mejslar och gräver mellan dina ryggkotor, tills det känns som om ryggen ska luckras upp och gå itu.


Och nu säger pappa att det inte finns några värktabletter hemma. Jag tror jag kommer börja storböla snart.

Jag dog litet inombords

tisdag 1 december 2009

creizi

Jag funderar på att spara ut mitt hår och använda teh weave likt en crazy muthafuckah. Och även om jag inte låter så seriös, så är jag det.

Och bli blond igen då, förstås. Så fort jag får igång min ekonomi så att jag kan betala för blonderingsskiten. När jag går till frisören kostar det mig minst 1200:- varje gång. Huga! säger fattiga Emelina.



Jag såg på Australia med min fader. Jag grät massor igen. När den där lilla pojken säger "Me belong no one", så skrynklar mitt ansikte ihop sig likt en gammelmormor, och tårarna börja falla.

sugar and spice, and everything nice

Jag spenderar en del av min tid nuförtiden med att titta på Lolita outfits.
Min inre cupcake-prinsessa dregglar.

Fast jag tycker ju om Classic mer än Sweet,
men ni förstår säkert vad jag menar.


måndag 30 november 2009

Solguden och oskulden

Jag drömde om Gackt inatt. En mjuk Gackt i en annan verklighet. Jag satt hemma och väntade på att han skulle komma hem från jobbet.

Linda var vid min sida, och hon pratade om det nya jobbet hon hade fått. Hon gick runt och slängde med sitt lockiga hår, och pratade om alla männen i hennes liv. Jag log bara tyst och berättade om mitt förhållande med Gackt. Och att jag ville gå och köpa godis-- godis, Linda, kan vi inte gå och köpa godis? Jag vill ha salta S, för det är så svårt att få tag i i drömmar och utomlands.

Linda ville gå ut och dansa och dricka alkohol. Vi åkte till den här filuren (som jag för övrigt aldrig ens pratat med, förutom den enda kommentaren jag skrivit på hennes blogg), och vi drack vin och glögg. Vi gick runt i den fiktiva staden som jag aldrig besökt förut, och försökte hitta rätt.
Till slut ville jag bara gå hem och vänta på Gackt. Så Linda följde med.

"Hur vet du ens att han kommer hem igen? Han har varit borta i flera dagar nu", säger en uttråkad Linda vid min sida. Men jag bara ler till svar. Det regnar ute, men när solen börjar skina så går jag ut och håller ut armarna. Och där kommer han, som någon slags solgud som nedstiger från himmelen, och omfamnar mig.
"Jag är hemma", viskar han med läpparna mot mitt hår.
Jag ställer mig på tå, och pussar honom på halsen. Mina armar slingrar sig runtom hans midja, och de vill bara inte släppa. Han bär in mig till den patetiska brits till säng som jag sovit på de senaste nätterna. Han lägger sig längst in, och jag kurar ihop mig till en liten boll tätt intill hans varma kropp. Han smeker mitt hår, mina kinder och min hals, och jag petar kärleksfullt på hans bröstkorg där hans hjärta finns, någonstans långt där inne. Plötsligt öppnar sig hans hjärta, och ut strömmar solsken, blomster och trygghet. Jag blir alldeles varm inuti, och tänker att om han lämnar mig igen, så kommer jag att bli galen. Eller att om jag inte får ha sex med honom nunu, så kommer jag att börja grina som en barnunge. Men han bara småskrattar och klappar mig på huvudet som om jag var ett litet barn.
"Men jag får aldrig ha sex i mina drömmar", säger jag och tittar plutande upp på honom. "Jag har bara fått träffa dig några få gånger i mina drömmar, och jag vill verkligen..."
Men han bara ler och skakar på huvudet.
Sedan blir hans hjärtsolsken alldeles för starkt, och jag inser i min tillfälliga blindhet att han håller på att försvinna. Jag trevar ångestladdat efter honom med händerna, men det enda jag finner i min famn är en kudde. Jag har vaknat.


I vaket tillstånd saknar jag ju honom, såklart. Som vanligt är det inte så svårt att förstå vad mina drömmar säger om mig själv och mina egna uppfattningar om saker. Och snälla, bortse från teh cheesyness som mina kärleksdrömmar är fulla av. Tydligen har jag också ännu en oskuld att bli av med-- drömoskulden.
Kom igen nu, Gackt. Kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka!

Morgon och natt

Fan vad jag hatar morgoncigaretter ibland. När man väntar för länge med att gå ut och röka, och hela ens balanssystem slås ut. Ibland mörknar det framför ögonen, och det blir någon sorts epilepsi-syn som sätter igång. Det blixtrar, och så mår man illa ibland. Så underbart är det att få en nikokick när man har varit rökare i flera år.

Härom dagen när jag var alldeles ensam hemma i den stora villan i Oxelösund, så satte jag mig framför den stora vardagsrumsteven och satte igång surroundsystemet. Sedan satte jag på pappas dator och tittade på Gackts Drug Tour 2006 med 20 andra människor runt om i världen. Det streamades live, och vi pratade, fnittrade och diskuterade vilt om Gackt i två timmar medan konserten ekade genom den stora, ensamma villan. Det var något av det roligaste jag gjort på länge, och det är sådant där jag älskar med internet. Alla möjligheter! Plus att den internationella Gackt fanbase:n är en av de bästa som finns.

fredag 27 november 2009

Tröst

När jag som sjuttonåring bodde ute på landsbygden i Skottland över en sommar, så var musiken det enda som tröstade mig. Jag bodde med tre hemska fjortisar till tjejer, som tyckte om att trycka ned mig för min klädstil. De gjorde sitt allra bästa för att få mig att känna mig utanför. Jag var ute och gick mycket i min ensamhet på de långa, öde vägarna runt byn där jag bodde. Året var 2005, och det var innan jag visste om att det här året skulle bli mitt mest resfyllda år i mitt liv.
Jag lyssnade konstant på den här låten med Közi. Jämt, jämt, jämt. Jag skrev långa brev till Linda och Petro som jag aldrig skickade. Jag blev bundis med den tyska kocken som jag jobbade med, tills jag insåg att han var litet creepy. Efter det kom det en annan kock som bodde med oss flickor i vårat hus. Han kom från något land i Afrika har jag för mig, och han berättade för mig över Snickers och Coca Cola om hur han blev våldtagen som barn av prästen i hans samhälle. Han lagade matlådor bara till mig fyllda med köttbullar lika stora som min näve. Jag åkte in till "Staden" Stornoway och drack öl med människor som var mycket äldre än jag som lyssnade på Interpol och The Smiths. En av fjortisflickorna sa att hon skämdes över att gå ut med mig, eftersom jag klädde mig så jävla fult.

När jag stod på piren i Stornoway och väntade på färjan som skulle ta mig in till fastlandet, så stod den afrikanske kocken där med mig och gav mig en plastkopp med kaffe. Han sa att han skulle tänka på mig i framtiden, och att jag skulle skriva till honom om jag någonsin behövde hjälp med att hitta jobb utomlands. Sedan tryckte han en 20 punds sedel i min hand och sa att jag skulle köpa mer kaffe på båten. Och jag tänkte, den här människan är den enda som ens kommer komma ihåg att jag spenderade tid här.



Sedan spenderade jag en natt helt själv på ett hotell medan jag väntade på att mitt flyg skulle gå nästa dag. På något sätt började prata med stammisgästerna i baren som bestod av gamla män. De köpte öl till mig och skämtade bort alla mina hemska minnen från den lilla byn där jag jobbade. När taxin väl kom för att köra mig till flygplatsen, så vinglade jag fram och tänkte "Vilket underbart slut på en hemsk upplevelse".

En helt vanlig morgon

Jag vaknar till ett trumhinnespräckande ljud av Robbie Williams musik. När jag försöker klä på mig kläder, så inser jag att mina ryggmuskler är paj efter gårdagens krattning av löv. Pinsamt. Uppe på övervåningen sitter jag en stund och tittar sömnigt på Herr Williams livekonsert i Berlin. Jag går ut på terassen och ropar på Beppe-lusen. Han sitter i blomrabatten, och tittar upp mot mig som om jag vore dum i huvudet. "Tror du allvarligt att jag tänker lufsa in när husse är borta (jag måste vänta på honom) och matte dammsuger (läskigt)?", säger hans ögon. Whatever, tänker jag och går och gör knäckemacka med fil. Om nom nom.

Transexuella 12-åringar? Ja tack.

Jag tycker inte bara om serier som handlar om homosexuella förhållanden, eller rosbefläckad kärlekstrams då pojken kysser flickan för första gången. Jag tycker om de där knasiga historierna också. Litet mera seriösa saker. En genre som kallas för seinen. Enligt wikipedia så betyder det alltså att jag är en man i åldern 18-30 år. Eller att seinen manga är mest inriktad till den målgruppen.

Det kan handla om vad som helst. En galen pojke som har en borttappad tvillingbror, som han ser överallt i speglar (samtidigt som han blir våldtagen av sin gamla lekkamrat av kvinnligt kön). Det kan handla om en doktor som har blivit felaktigt anklagad för mord, och nu vill bevisa motsatsen. Det kan handla om en tjej som åker och hälsar på sin gamla lärare som fyller sitt hem med sex dolls. Allt möjligt.

Historierna är ofta litet quirky, och det är väl det jag tycker om med dem. De är oftast kravlösa på något sätt, vilket kan vara skönt efter alltför mycket drama från shoujo- och yaoihållet.


Hourou Musuko, scanlate:at av Kotonoha,
ett av internets bästa scanlation groups,
som inriktar sig på manga för en mer vuxen publik.

torsdag 26 november 2009

söt


"I love beaches, hate seagulls."

tokyodream på LJ.

Hyaaa!

Titta vad Gackt gör med den stackars flickan. Jag tänker att det är jag som står där, och helt plötsligt har det flyttat in en fjärilsfamilj i min mage.

Tiger Pendant


Jag... jag... jag... öh...


http://xkcd.com/

And from that day on, I wore this little 'F' key pendant everywhere I went.

onsdag 25 november 2009

Ring mig!

Jag pratade precis med en av världens trevligaste människor. Tror jag åtminstone. Hon var väldigt, väldigt glad. En sådan där servicemänniska som bara gör en alldeles varm inuti.

Hon skulle bokstavera en kunds konstiga efternamn till mig.
"R, as in... uhh... Romeo! And then k, as in... as in... as in k!"

Och så står vi där och fnittrar över telefon, medan jag frågar om vilket nummer jag kan få för att kunna ringa någon om det behövs.
"Oh, you can have my number-- call me, call me!"


Åh.

She-wolf

Jag såg precis New Moon med mamma.

[SPOILERFRI] Slutsats:
- Replikerna från boken fungerar ej på film. Jag tror jag dog av alla kärleksförklaringar som var doppade i ost.
- Den vackra filmningen är fortfarande vacker, trots ny regissör.
- Jag börjar fundera på om Edward verkligen är min homeboy, fortfarande. Fingrarna kliar och jag vill bara ha solskensleenden och febervarm hud. Fina Jacob är väldigt, väldigt fin (fast de där musklerna skrämmer mig nog litet trots allt-- pojkvaskern är ju bara 17 bast!)


Aooooo...


tisdag 24 november 2009

flame wars

Det händer väldigt sällan, men ibland stöter man på folk på internet som man bara inte tål. Många skriver korkade saker, men det det leder sällan till irritation som man inte bara kan borsta av sig. Men just nu hittade jag en person på ett LJ-community (where else?) som jag bara vill spy galla över. Step off yout high horse, säger jag bara.
Men det är bara att bita ihop och klicka bort.

måndag 23 november 2009

I can't help it, the women won't let me sleep.

Jag skrattade så att jag grät igår. Jag fick håll också. Av att skratta(!).
Nu ska jag titta på klippet som fick mig att skratta så mycket, igen. Slutet är bäst.

Vivienne Westwood Heart Bling Bag (egenpåkommet namn, yaz)

DREGGEL.

Är det någon mer än jag som tycker att den här väskan är gjord av pure awesome? Tydligen ska den komma ut till SS10-kollektionen. Vilket land vet jag ej. Japan? De brukar ju tycka om att trycka in i ditt ansikte att det är just Vivienne Westwood som du går omring och bär på.

Fjantrock?

Jag sitter här och försöker definiera saker, som vanligt. Jag tänker att Gackts musik egentligen är som lättrock. Ungefär när amerikanska band kallar sin musik för rock, fast det är lika lättlyssnat som pop. Sådant där som jag egentligen rynkar på näsan över. Men eftersom jag fortfarande tycker om Gackts musik, fjantrock eller inte, så borde det betyda att jag tycker om hans musik bara för att det:
a) är japanskt
b) det är Gackt

Jag vet att jag har använt den där b-ursäkten (no pun intended) i hela mina övre tonår, men... Det är ju litet så. Gackt är Gackt. Det är ju därför man kan fortsätta att tycka om honom, trots hans självgoda tendenser. Kan man ursäkta en man som glider igenom klichéerna som om det vore smält smör, så kanske man kan ursäkta vissa element i musiken också. Om jag börjar prata om faktumet att det är hans röst som jag vill ha massa bebisar med, så kommer jag aldrig att kunna reda ut det här svamlet. Så jag slutar nu. GACKT IS GACKT IS GACKT IS GACKT. Okej?


Gackt är Gackt är Gackt


söndag 22 november 2009

De metaforiska stigarna

Jag har hittat tillbaka till den metaforiska stigen i Oxelösund igen! Jag blev förvirrad av skratt och trygghet i Örebro, men så kan det bli ibland.
Nu är jag som sagt tillbaka, och fnittret ekar i mitt ensamma rum återigen. Jag fnittrar åt Gackt som försöker laga mat, och blir glad när jag inser att jag kan förstå rätt mycket av vad som sägs under programmet.



Sedan när blev det lagligt för Gackt att ha bakåtslick?
(a.k.a. en av mina största svagheter hos män)

lördag 21 november 2009

Att vara svensk.

Den svenska myskvällen blir extra svensk med ABBAs toner som söker sig till varenda hörn i huset. Jag dansar i vardagsrummet, och femtioelva ljus omger mig. Det är lördag i Sverige. Och snart ska vi äta kött med potatis och brunsås.

fredag 20 november 2009

Eko

Nu är jag hemma i Oxelösund igen. Även fast jag hör fotstampet från ovanvåningen, så känns det som om mina sökande blickar runt i mitt rum inte hittar det jag söker efter. När jag tittar upp från datorn, så sitter det ingen där och flinar mot mig. De fina stunderna med nikotinet ute i den blöta natten blir bara kalla. Oxelösund sjunger inte längre. Och även fast jag känner till varenda stig i hela kommunen, så känns det som om jag har gått vilse.

måndag 16 november 2009

Stupid on the streets of London, James Dean in the rain

Är det inte mysigt hur man kan komma ihåg hur det kommer sig att man började lyssna på ett band eller en artist för första gången?

När Pim var och hälsade på mig i Japan i en vecka, så hade hon med sig en finurlig grej som gjorde att man kunde lyssna på en mp3-spelare med separata hörlurar. Det var himlarns mysigt när vi satt där på tåget in till Shinjuku och turades om att välja favoritlåtar att spela. En gång satte hon på en låt som hette
On Top. Jag tyckte den var väldans bra.

På perrongen i Kyodo med Pim.

Något år senare så förstod jag att det var The Killers som jag hade lyssnat på. Och nu sitter jag här och lyssnar på Hot Fuss och Sam's Town om och om och om igen. Bandet som Johan och Gabriel dedikerat många timmar åt att bästförklara. Bandet som nuförtiden är såpass mainstream att de körs på radion och går att spela till på Guitar Hero. Bandet som sjunger Girls Just Wanna Have Fun på sina konserter, och som Gabriel satt och pep som en tonårsflicka över när de spelade en konsert i The OC ("Det där är The Killers, Emelina, DET DÄR ÄR THE KILLERS"). Det är också det bandet som jag äntligen skriver upp som ett av mina favoritband på listor. Det är ett långt steg från en vårdag 2007 till en grå höstdag 2009.

kaffe.

Hans ögon glittrade, och han sa ”Älskar inte alla kaffe?”
”Jag har hört att det finns de som föredrar te.”
”Vilka jubelidioter.”
”Mm, tänk.” Jag började fumla med handen i väskan. ”Det finns ju de som föredrar cigaretter till kaffe, också.”
Han rynkar på näsan. ”Vilka jubelidioter.”
”Mm, tänk,” säger jag och placerar en cigarett i mungipan.

Jag ska väl städa mitt jävla rum

Jag sov alldeles för länge idag. Jag var sur på pappa, så jag var barnslig och somnade om. Han kom inklampandes en kvart tidigare än vad han brukar komma (vad hände med de magiska 15 minuterna?!). Han drar såklart upp allting som han har gått runt och tänkt på, på en och samma gång. Ni vet sådant där "Om du nu ska bo här, så måste du göra det här, det här och det här..."-snack. Men eftersom pappa är pappa, så får han dåligt samvete och kommer ned några minuter senare och säger, med en mjuk, förlåt-mig-röst: "Ska du inte gå upp och äta litet mat?"
Men eftersom jag är jag, så vill jag bara fortsätta att vara sur och fräser "Nej!". Jag är ju sådan där. Om jag är ledsen eller sur, så börjar jag matvägra. Typ.
Så jag sov till klockan tre (!). Hejhej, shit-jag-sov-för-länge!-ångest.

Sedan kom pappa hem från jobbet igen. Och sa om samma saker. Igen. Så jag blev sur. Igen. Och pappa säger "Det är mat nu, kom upp och ät". Och jag fräser något om att jag kommer när jag kommer. Och jag vill verkligen inte äta, fast jag är hungrig. Pappa är dum, tänker jag och plutar som en liten femåring. Sedan bara orkar jag inte mer, och går upp och äter den jävla maten och förlåter den jävla pappan. Och nu ska jag städa mitt jävla rum, som han vill.
Jag vill vara vuxen igen.

Inkorg


Michael
16-jul-2009 20:35
Skorporrrrrr???


Från när Michael var på IKEA och frågade om jag ville ha något. Jag skrev "Skorpor!".

Don't u ever stop (haha)

Är det någon mer än jag som kommer ihåg KAT-TUN? Den där tiden runt 2005-2006 som man satt och fnittrade över japanska pojkband och japanska dramaserier?
Jag har pratat litet med Camilla den senaste tiden på Facebook, en av de tjejerna som jag delade lägenhet med i början när jag först flyttade till Japan. Camilla ville bli modell "på riktigt" i Japan-- hon var trött på att inte bli tagen på allvar med sina 169cm i Sverige.
Nu, fyra år senare, så bor hon fortfarande i Japan och har jobbat med stora artister som Gackt, Kinki Kids och just KAT-TUN. Medan jag sitter och tittar på videon som hon är med i, så kan jag inte låta bli att fnittra över de små pojkarna som ålar och kråmar sig framför kameran i fina kläder.




Real Face var det längesedan man såg.

Jag kommer ihåg hur jag verkligen satt och pep över de här små pojkarna. Jag blev hur glad som helst när det äntligen publicerades att de skulle få bli ett officiellt Johnny's band (Johnny's är en s.k. "talent agency" som tränar och promote:ar manliga idoler i Japan).

Allas våran Kame, den centrala figuren i KAT-TUN.

Akanishi, den s.k. "Pretty Boy"-figuren i KAT-TUN, delar också de centrala aspekterna med Kame.

Fina, fina, fina Ueda, en tyst liten pojke som älskar Gackt och Vivienne Westwood (som ni kan se på bilden). Seriöst, hur kan man inte älska denna Westwood-älskande lilla sötnosen som automatiskt delas in i "uke-facket".

söndag 15 november 2009

SEX


ÅH HERREGUD JÄVLA !&*?"¤, de har återfått
ett SEX-halsband
på Old Baileys!
Ååååhhh, åhhhhh, varför måste det kosta
tusen miljoner mer kronor än jag har råd med?


oh well oh well

Haha, jag ser att mitt förra inlägg är fullt av massa stavfel och användning av fel ord, men jaja. Trött hest är trött.

Det märks att man har blivit (litet mer) vuxen när något går fel på jobbet, och man går runt och kan bara inte släppa det. Jag försöker intala mig själv att det inte är världens ände. I värsta fall får jag lägga ut med pengarna själv, de som saknades i kassan förut idag. Men neeej då, såklart jag går runt och tuggar på naglarna iallafall.

På tisdag åker jag och hälsar på Petron i Örebro! Jag är glad!

Dimma

Vi har utvecklat något konstigt schema här på Mastvägen. Jag vaknar mirakulöst till liv ungefär 15 minuter innan pappa med partner kommer hem från jobbet för att äta lunch. På det tiden hinner jag rusa upp ur sängen ("Herregud, vaknade jag inte av väckarklockan idag heller!?"), klä på mig (så att det ser ut som om jag varit vaken längre), springa upp och hämta macka och kaffe, samt prata litet för mig själv (så att mina stämband inte ska avslöja att jag precis gått upp).
Annars så håller jag mig undan från resterande människor i det här huset. Det bara blir så. Jag känner mig som en inkräktare, så jag gör mig bästa för att inte synas och märkas av. Jag äter inte så mycket heller, för jag får dåligt samvete för varje matbit som jag själv inte betalat för.

Nu har det varit grått i över två veckor. På två veckor har jag inte sett solen en enda gång. Jag vet att hösten och vintern ska vara deppig, men brukade det alltid vara såhär mycket grått?

fredag 13 november 2009

Världens bästa låt.

"Får jag låna dina hörlurar medan jag går och tar ut pengar?", frågar jag Linda. Hon ger mig dem, och jag trycker in de små lurarna i öronen. Jag har precis hittat en ny favoritlåt, ni vet hur det kan bli när man inte ens kan gå tio meter för att hämta ut pengar, utan att man bara måstemåste lyssna på den låten. Jag vinglar runt litet-- jag är sjuk och har hällt i mig öl alldeles för fort. Folket som går förbi mig har chockrosa, tighta kläder på sig. En del är utklädda till bin, andra till sjömän. Många har peruk på sig.
"Här går jag runt och lyssnar på världens bästa låt, tänk om de visste", tänker jag och slår in koden på automaten. När jag når fram till Linda igen, så petar jag henne på axeln och ler som den femåringen jag är, innerst inne, och dansar litet snyggt mitt i kön som vi står och väntar i.
"Gackt är bra", fastställer jag. "Ghost är jättebra".
Sedan går vi in och dricker mycket alkohol, jag blir danssnurrad runt, runt och sedan kysst på halsen. Utanför har Linda slagit sina klor i Australien, och jag säger "Ha så roligt", vänder på klacken och går hemmåt. Natten är varm, jag har bara linne på mig, och jag skuttar igenom parken, för "Världens bästa låt" är ju så himla bra.



Ps. Den är inte "Världens bästa låt" längre.

Inkorg



Bror

06-jun-2009 11:06
Ryktena är sanna,
storebror äger en väst! :)



Ps. Han skickade det där out of the blue. Och sedan inget mer. Hihi.

We'll all float on

Om du är ledsen eller känner dig ensam (som jag gör nu), så ska du lyssna på Float On med Modest Mouse. Om du känner att din ekonomi faller samman och du inte vet hur du ska kunna äta dig mätt för resten av månaden, då ska du lyssna på Float On med Modest Mouse. Om du känner att ditt hjärta håller på att brista och om det känns som om du aldrig kommer att repa dig igen, så ska du lyssna på Float On med Modest Mouse. Känner du dig apful precis innan du ska ut och clubba (när man egentligen ska vara snygg), så ska du lyssna på Float On med Modest Mouse. Om du inte riktigt vet vad du känner, så ska du lyssna på Float On med Modest Mouse.
Det är ett bra substitut för mammor som är för långt borta och inte kan säga "Det löser sig" just precis då.


elefanter

Jag har en bildmapp på min dator som heter "elefanter". Där finns det bilder på elefanter. Jag tycker om elefanter. Så det får en egen mapp.

?

Jag sitter här och segar med mitt kalla kaffe och de Ödmjuka Musarna. Jag känner mig nog litet ensam.

... och tillbaka

Ibland måste jag skriva listor, för annars gör jag ingenting. Ibland struntar jag i listorna och gör ingenting iaf. Men igår kväll satt jag på min säng och tänkte finurligt för mig själv: "Jag ska göra en är-detta-ens-möjligt?-lista". I den ingick t.ex.

Bank- och tråkärenden
Smörja in mig 6 ggr (jag har fått för mig att jag ska få bra hy)
Springa/åka inlines, ett pass
Cykla till Nyköping, och tillbaka
Plugga 30-60min
Läsa 60min
Skriva på min Nanowrimo
Maila litet folk

osv. Jag klarade väl av 75% på listan, till slut. Det var alltså inte möjligt att utföra allt på omöjliga-listan. Kanske om man går upp tidigare än tolv, och inte sitter och glor på Lady Gaga halva dagarna, så kanske det går.

Fast jag måste erkänna att det där "tillbaka":t från Nyköping var väldigt kämpigt. När jag hade kommit hem och frustande plockade upp listan för att stryka över "och tillbaka", så kände jag att det där minimala strecket var inte tillräckligt tillfredsställande för en timmes cykling i kallt väder.

torsdag 12 november 2009

Fångad i en ond cirkel

Mina hörlurar gick sönder igår. Det är fysiskt omöjligt för mig att INTE ha sönder ett par hörlurar efter ett halvår. Det spelar ingen roll om det är apdyra sådana som jag har fått av min broder, eller billigt skräp. De går sönder iaf. Så nu får jag låna min kära faders hallå-hela-växeln hörlurar som är på tok för stora för mitt lilla huvud. Såklart så sitter det fast en mikrofon i dem. Folk stirrar när jag är ute.

Klump.

Rah, rah! Ah-ah-aaah!
Roma-roma-romamaaa!
Ga-ga! Ooh la laa!


Woooooh, dakishimeteeeeee!
Och den obligatoriska Gackt-utsträckta-handen.

Ps. Och ja, mellersta bilden var en Gaga-tribute.

onsdag 11 november 2009

Vad är det?

Mina känslor är oroliga. Jag är alldeles uppfylld med något som jag inte riktigt vet vad det är. Jag känner mig lycklig längtande, men jag vet inte över vad.
Är det Vivienne-sakerna jag precis köpt?
Är det Gackt?
Musiken i allmänhet som är väldigt bra just nu?
Såsom Lady Gagas nya singel som är gjord av PURE AWESOME?
Är det långa samtal med bästa vänner på skype?
Är det beslut om träning?
Är det mina små babysteg i riktning mot Japan?
Är det Gackt?
Är det Gackt?

Jag vet helt enkelt inte. Jag vill inte läsa mer yaoi just nu. Jag vill inte läsa ut boken med min favoritförfattare. Jag vill inte titta på film eller serier eller i allmänhet fördriva tiden på det där hjärndödande sättet. Jag försöker skriva på min Nanowrimo, men det går inte.

Jag tror mina ben vill ut och dansa till bra musik med bra vänner och skratta tills jag får ont i magen. Jag vill krama om folk och prataprataprata. Men jag vet inte om vad. Det kanske är Gagas fel, trots allt.



Jag vill också.

Gammalt inlägg från 2004

"7:e november 2004 kl 01:40

[...]
Men färgar håret, det gör vi! Men ärligt talat är jag rätt trött på tjafset om att färga håret, eftersom det känns så jäkla begränsat ändå. Jag har nästan lust att färga hela mitt hår blont, bara för att se om det blir så jäkla slitet som alla säger. (<--LOL, såhär i efterhand)

[...]
Men jag kan ju säga såhär, att varje gång jag är rädd att jag ska dö, så tar jag ett krampaktigt tag om mitt halsband och tänker ”bara jag får höra hans röst en sista gång så är jag nöjd”. Och om det inte finns någon tillgång till det, så tänker jag på allt det som han har gett mig och så är jag nöjd ändå. Det räcker bara med att jag känner att han finns där så spelar det ingen roll vad som händer med mig. "

journey


Jag älskar Gackt.
Hungrig är jag också.

Såhär ser min bakgrundsbild ut på datorn just nu:


klicka.

Vad kan vi dra som slutsats, då? Jag har en massa hemliga texter jag skrivit, Petros comic, random bilder och WoW. För att inte glömma budget och vad-jag-ska-göra-imorgon-listor (för jag vill bli duktig egentligen, men behöver otroligt mkt pepp för det). Och allmän Vivienne-information. Det är tydligen det som är viktigast.

Jag vann igen


Omigod, titta vad jag just vann på Tradera för 211 spänn!

(Jag kan ju meddela att det där armbandet kostar £75 annars)

bury me with it

Nyss när jag cyklade hem från jobbet, så låg det fluffiga moln vid horisonten. Som en linje ovanför molnen sken solen som guld. Och jag tänkte: "Bara den där synen gör det värt att vara människa, att må dåligt och få ont och såras av andra människor". Fast jag hejdade mig och tänkte "Eller?". Fast vem försöker jag lura? Jag kan ju inte vara någon annan än mig själv, så jag tänkte "Jo, det är värt det", och log för mig själv.

Jag har gått runt som en sömngångare idag och gäspat, gäspat. Jag fick en överdos av Gackt igår, så jag har bara gått runt och tänkt på honom hela dagen. Och hur bra Modest Mouses texter är, såklart. Snacka om attityd, pojkar.

Life handed us a paycheck and we said
"We worked harder than this!?"



Emelina och Gackt -- A Lovestory


Året var 1999. Jag är tolv år gammal och skolan har precis börjat efter jullovet. Jag har en turkosblå skjorta med krås på bröstet. Den är hemsk. Det var min favorittröja. Jag har smetat på litet blå ögonskugga för första gången. En del andra tjejer i klassen har redan börjat sminka sig, men jag inser att det inte är min grej.
Jag går genom korridoren, totalt ovetande att Gackt som 26-åring i denna stund har sin första konsert som soloartist. Han har lämnat Malice Mizer och haft uppehåll. Men nu är han tillbaka. Hans hår är ilsket blont, och han står på scen och sjunger sin första singel, Mizerable.

Fem år senare, en dag i mars, så skulle jag höra hans röst för första gången. Mitt sextonåriga jag har av en olycka hamnat på en hemsida där någon har skrivit om diverse japanska artister, och listat deras favoritlåtar med respektive artist. Jag ser en bild på en man med nötbrunt hår och tighta läderbyxor. I famnen håller han en konstig gitarr-- den ser ut som en gigantisk fiol i marmor. Gackt heter artisten, tydligen. Jag bestämmer mig för att prova en låt, och klickar på låten som är listad som nummer ett. Jag tycker titeln ser litet rolig ut.
Emu ~for my dear~, heter den.


Det smygande introt avbröts med ett stön. Hörde jag rätt? Jag håller andan. Sedan hör jag det igen. Jag sitter och stirrar på musikspelaren, och försöker förstå vad som händer med mig. En mörk röst börjar krypa längs min ryggrad. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå fortare, och jag blir alldeles varm. Rösten fortsätter sjunga med sin honungsröst, och jag fortsätter att stirra på namnet på musikspelaren.
Gackt, säger den.

Den kvällen lyssnade jag inte på något annat än den låten. Jag satt där på mitt rum och bara stirrade och försökte förstå vad det var som hände med mig. Jag hade tårar i ögonen, och jag rös till varje gång de små ljuden i början av sången återupprepades. Jag sökte upp bilder, information, musik... Jag måste ha mer! Dagen efter så gick jag till min bror och bad honom ladda ned ett album med Gackt till mig. Resten är ju historia.



Ps. HERREMINGUD, jag hittade hemsidan där jag hittade Gackt för första gången! Den finns kvar! Prisa internet!

jak vill

Jak vill inte gå och lägga mig (fast jag börjar klockan 8 imorgon), jak vill ligga uppe och titta på Gackt, och läsa om Gackt, och tänka på Gackt, och lyssna på Gackt, och fantisera om Gackt, och--*fortsätter babbla*

Photobucket

The singer Gackt has finally revealed his real age

"At the beginning of a video segment introducing the outline of the project, his age was given as 'to turn 37 years old in 2010'. Afterwards during the Q&A session reporters asked if it was the first time Gackt told how old he was. He smiled wryly while replying "A long while ago at a concert, on a whim I said I was born in 1540. Somehow that became my official year of birth. Since then I couldn't find an opportunity to correct it. I wasn't keeping my age a secret or anything."

Ya rait, honey-- erkänn att du älskar att låtsas att du är en renässansman.


Jak er 469 år gammal, inte 36 år gammal.
Jak er renässans-prins-vampyyr! Ja!


Ps. Jag såg en liten avatar på Gackt, och han såg så söt ut, så jag började fnittra. Och nu kan jag inte sluta.

Pss. Herregud, det blir bara värre. FNITTERFNITTERFNITTER, de där absen
måste vara ditmålade efterråt *försöker desperat intala sig själv, för annars exploderar jag* Oj, nej, det är fejk. Fejk. FNITTERFNITTER.

Psss. Det blir litet facepalm när jag ABSOLUT INTE kan vara med män som är "för gamla för mig", men när det gäller Gackt "Såvaddååååå, bara trettiosex år gammal, höhö?"

tisdag 10 november 2009

Inkorg


Nicholas
17-aug-2009 16:23
I have such an affliction.. Whenever i smell cigarettes
on breath i think of kisses, regardless..



It's the best aristocrat...!!


Vad jag suttit inne och ugglat med de senaste dagarna. Detective Bluecat är aristokrat, otroligt stilig, intelligent-- och såklart bisexuell. Fina 20-talskläder och bakåtslick, åh yum!

Idag är jag gul.

Världens finaste hårspänne.

Strumpbyxor: Dorothy Perkins
Skor: Köpta någonstans i London
Kjol: Dorothy Perkins
Tröja: Gina Tricot
Hårspänne, smycken: Vivienne Westwood

And we were du-du-done with all the fu-fu-fucking around

Det är inte bara träning som står på mitt nya schema. En annan uppgift jag ska klara av varje vecka är att jag ska lyssna på ett nytt album varje vecka. De senaste två veckorna har det varit Bat For Lashes Two Suns och Fur And Gold. Jag har känt mig trött på att alltid lyssna på samma skivor om och om igen, och således inrättade jag den här nya aktiviteten. Den här veckan är det Modest Mouses The Moon And Antarctica. Och därför hypas de Ödmjuka Musarna till skyarna, såklart.

Modest Mouse är ett väldigt speciellt band, som sannerligen har ett eget sound. Det är inte alltid man känner för deras knäppa texter och psykadeliska prat/skrik-melodier. Fast om du känner dig litet nere och grå, så är det Musarna du ska lyssna på. Jag får alltid plötsliga impulser att hoppa runt på alla möbler inomhus och skrika
"You said 'Do you believe what you're saying', I said 'YEAH RIGHT NOW BUT NOT THAT OFTEN'" (som för övrigt har blivit min trademark-mening litet överallt på alla forum som jag är medlem på).
Jag associerar deras album
Good News For People Who Love Bad News med London. När The View börjar spela i mina hörlurar, så kommer jag ihåg hur jag brukade springa över övergångsställen och sick-sacka mig igenom folkmassorna i högklackat. Av någon underlig anledning så är det just sådana saker jag älskar med storstäder. Att sick-sacka mig igenom folkmassor. Min inre orienterare kommer fram och förvandlar segt gående människor till trädrötter, stenar och buskar som jag måste hoppa över för att snabbt hitta till nästa kontroll. Plus att det är något speciellt att gå förbi strömmen av människor i tuben med snabba, högklackade steg som ekar i sorlet av människoröster.



Vad väntar ni på? Börja hoppa på möblerna!

I leave through a hole in the wall

Jag startar min dag med kaffe och M. Ward. Jag säger om samma sak som jag sagt tidigare: Klarar inte huvudet av trötta mornar, då lyssnar du på Ward.
När jag går ut för att ta dagens första cigarett, så ekar Magnetic Fields I thought you were my boyfriend i takt till mitt hoppskuttande på tomten. Vem blir inte glad när någon sjunger "Some guys have a beard and they'll do anything"?
Eller som M. Wards låt Poor Boy, Minor Key:

Poor boy, head against a pillow, fast asleep
Poor girl, head against the window, lost in dreams
One day they will be as giants, stronger than the sun
But that day ain't yet come

måndag 9 november 2009

Inkorgen


Neha

19-jul-2009 12:27
Hey lov,njoy a nice day wit michael,gve him my regards..
I m glad u got him rather than christopher..Let him be lost in londons mist...



För att klara upp bilden litet. Under mitt midsommarfirande i Hyde Park detta år, så hittade jag en väldigt fin yngling vid namn Christopher mitt i labyrinten av människor som fanns där. Han satt bredvid mig och mitt (värdelösa) sällskap. Hans hud var något av det mörkaste och vackraste jag hade sett. Han hade en tanig, lång kropp, som han klädde med en vit skjorta och svarta uppkavlade jeans. Hans ögon skymdes av stora solglasögon, och hans hår låg bakåtslickat. När han skrattade med sina vänner, så kunde jag bara inte låta bli att stirra. Det första jag tänkte på när jag såg honom var "Han ser ut som en vampyr". Han var perfektion i människoform.
I mitt miserabla sällskap där ute på gräsmattan, så vände sig Gabriel mot mig och sa "Vad händer?". Jag sa "Bakom dig sitter nog den vackraste människan jag har sett i hela mitt liv. Han ser ut som en vampyr", varav Gabriel vänder sig om och petar Vampyren på axeln och säger "Hej, vad heter du? Var kommer du ifrån?"
Mina ögon spärras upp när jag hör Vampyren svara på svenska "Jag heter Christopher, och jag kommer ifrån Jönköping".
Mina kinder började hetta till, åh vad pinsamt, tänk om han hörde vad jag sa innan?

Efter ett tag börjar jag prata med Vampyren. Vi pratar om allt och ingenting, och jag kan bara inte greppa varför han vill prata med mig för. Jag bjuder honom på snaps, och han bjuder mig på olagliga saker. Efter ett tag så säger han "Alltså, Emelina, du ser verkligen ut som en vampyr. Det var det första jag tänkte när jag såg dig". Jag satt där med öppen mun och undrade om han drev med mig. Det kanske han gjorde. Jag är ju så naiv och vill lita på vad folk säger, att jag ibland får hånskratt till svar. Jag sa iallafall att det var det första jag hade tänkt när jag såg honom också. Han sa att jag såg bra ut. Jag sa att han var inte så pjåkig själv.

Till slut så reste han på sig och sa att han skulle dra vidare. Ville jag hänga på? Jag ville, och drog med mig en överfull Gabriel igenom hela parken. Till slut orkade jag inte dra längre, så jag lät Christopher försvinna in i Londons dimma.
Han såg alldeles för bra ut för mig, iallafall. Jag får sådan prestationsångest runt för snygga människor, jag börjar rodna, darra och till slut så slutar jag prata med dem, för jag orkar bara inte mer. Såsom den där fina salary mannen som jag träffade i Notting Hill, som ville gå på date med mig. Han var så fin, så jag bekymrade mig aldrig om att ens försöka. Att man vill ha en snygg människa fungerar så bra i tankarna, men när det kommer till skott, så står jag där på startlinjen och bara vänder mig om och går därifrån. The story of my life.

Hursomhelst, så började jag träffa Michael strax efter det och startade ett av mina mest katastrofala relationer jag haft i hela mitt liv. Men så kan det gå till, ibland.

Jag Modest Mouse-hypar.


Well, I ain't sure, but I been told
He's baking cakes inside our souls
Stayed awake, took a nap
Got myself my bottles back
I'm breaking them out on the street
Walking around in my bare feet
I do not need you to tell me that I am not a cat

Ur Emelinas Inkorg

Jag har äntligen tagit mig för den tidskrävande uppgiften att delete:a gamla sms. Mobiler nuförtiden kan ju hålla en hel del minne, men det finns ju en gräns för allt. Min mobil är sms-full. Men jag har dragit mig för att gå igenom det, eftersom det ligger en hel del Michael-SMS instoppadde där i. Men när man inte ens kan ta emot sms från nya vänner, därför att inkorgen är full-- tja, då får man ta tjuren vid hornen!

Men det är ju inte bara jobbiga saker som ligger där och ruvar. Det är ju knäppa saker, fåniga saker, kärleksfulla saker. När man har en färdigrensad mobil, så är det bara kärleksglans kvar. Alla jobbiga sms där folk skrivit elaka saker eller ord som påminner en om hur man har agerat och sårat någon-- sådant bara försvinner med ett knapptryck. Allt det fina är kvar.

Så jag hade tänkt börja med "Ur Emelinas Inkorg", där man kan få läsa alla knäppa, fina, underbara saker som folk har skrivit till mig. Det första kommer ifrån Linda och låter såhär:

Lindurilla
05-apr-2009 12:08
Slutar du tidigt idag? Jag är sugen på starbucks,
våfflor och solsken. Är du med mig?



söndag 8 november 2009

I long

Jag känner mig konstig. Bat For Lashes långsamma toner vaggar in mig i en värld som egentligen inte finns. Jag uppslukas av fiktiva karaktärer som är elaka så till den gräns att jag knappt kan andas längre. Deras andra hälft bara förlåter, förlåter, förlåter. Och jag älskar varenda sekund av det. Det grymma, hemska i mig älskar förgörande kärlek som lämnar en trasig efterråt. Det är så vackert. Vackert på ett väldigt fucked up sätt.

It's wild, violent and simple

I long for you
I long for you
I long for you
I long for you
I long for you
I long for you

header

Jag småfnittrar ibland när jag tittar på min header. Det är så roligt att se en bild som blev tagen när jag var full och låg på golvet och skrattade ihjäl mig tillsammans med Linda i Göteborg. Förutom precis när den där bilden, togs då. Då var det skrattpaus. Sedan skrattade jag en massa mer.

Titta vad jag vann på Tradera för bara 510:-!

:D

lördag 7 november 2009

I am the flashlights, nightmares and sudden explosions

Jag har kommit in i en flumm-funderar-period igen. Ibland tror jag att jag är som lyckligast när jag drömmer om allt jag vill göra, än själva uträttandet av drömmen. För när man väl är där, visst får man lycko-utbrott då man bara skrattar för att man lyckats... Men det är väl ändå efter som man tittar tillbaka och kommer ihåg. Man sållar bort allt det där jobbiga, såsom ensamheten, otillräckligheten och funderingar om man verkligen vet vad man håller på med. Jag har nog aldrig riktigt förstått vad jag håller på med. Jag får för mig en massa saker, och så funderar jag på det i evigheter. Antingen så gör jag det, eller så hittar jag något annat som distraherar mig i något år eller några månader. Jag kommer nog aldrig att växa upp.

fredag 6 november 2009

Nicholas skriver till mig

"And just know that i regard you as the donor of some of the happiest moments, afternoons, evenings and nights of my life. I will never forget any of them. And brevity makes them all the sharper. I have a feeling the knives will never dull. And it gives me great pleasure to think that as i write this, you are somewhere in the world. Yes, i smile."

Jag tillverkar fake-IDn och bara MÅSTE KÖPA CIGGIZAR

Nu är jag trött på det här. Jävlas aldrig med en nikotinberoende människa som ska köpa cigaretter. Ja, mitt ID-kort togs när jag var 17 år, men vad tusan, så jäkla svårt är det väl inte att se att det är jag?
Det har förekommit tillfällen då de nästan inte låtit mig köpa mina älskade cancerpinnar. "Är det verkligen du? Jaha, mm... Vänta, jag ska bara höra med min kollega".
Ja, jag står här som 22-åring (alltså fyra år över 18-årsgränsen) och vill köpa ett cigarettpaket. Du måste alltså höra med din kollega om hon kanske också tror att jag har tillverkat ett fake-ID för att köpa ett par jävla cigaretter .

"Det där togs när jag var sjutton." ("Jaså, jaha... Det ser verkligen inte ut som du.")
"Jag färgade håret blont och klippte mig." ("Då har du ändrat dig rejält.")
"Det är verkligen jag." ("Så säger alla", fnyser passkontrollanten på flygplatsen")


I början var det litet smickrande, att hoho, jag har ändrat på mig så mycket, hihi. Men när man knappt släpps ombord på flygplanet, så är det något som är snett. När jag får stå och vänta i tjugo minuter på att de anställda ska höra med sina kollegor om de verkligen ska sälja cigaretter till mig, då är det slut på trevliga leenden och glättiga svar från min sida. Jag bara orkar inte mer.



In love with no one.... but yourself

Jag har lullat in mig själv i träningssessioner och ludd i mitt ensamma rum hemma hos pappa. Det enda som ekar genom det kalla vacuumet är Elefant (och en Kent låt för att den heter Elefanter). Band of Horses följer mig som en svans när jag är utomhus och frustar ur mig min överflödiga energi. Hästbandet gör att jag bara vill stå och titta upp mot stjärnorna, eller blicka ut över havet medan jag springer på stranden.
Jag halvligger i sängen med fötterna hängandes utanför och tänker "Elefant kommer jag aldrig att tröttna på. De blir bara bättre ju mer jag lyssnar på dem". Och så känner jag mig väldigt tacksam över att Linda hittade det där lilla okända bandet som stavar sitt bandnamn med f, fast det borde vara ph. För annars skulle ju jag aldrig ha fått uppleva den här totala känslan av lycka när jag ligger i timtal och bara lyssnar, lyssnar.


Bu åt sprakle-sparkle, snyft-snyft gay-pojkar

Haha, åååhh me lord, så det kan gå. Jag läser typ världens bästa yaoi manga just nu. Den är bästbästbäst. Äntligen får jag läsa en serie då båda männen faktiskt beter sig som män. Inte hela uke:n-måste-grååååååta-för-han-är-undergiven-åh-snyft skiten, utan... åh, jag vet inte, det här är bara bäst. Varför ska det vara så svårt att hitta en gayserie som är någorlunda realistisk?

torsdag 5 november 2009

Psyched!


Dominic Monaghan är med i den nya serien FlashForward! Anyone psyched? I'm psyched!
Om ni ser den här serien bli hypad någon annanstans (Sörmlands Nyheter var det för min del), så tänk på mitt råd: det finns en anledning till att den är hypad.

FlashForward börjar med att hela jordens befolkning får en blackout samtidigt i 2 minuter och 17 sekunder. Tänk er allt som kan hända under dessa korta minuter-- plan och bilar som piloter och bilförare inte längre kan styra, om du är ute och cyklar, om du går i en trappa... minsta lilla aktivitet kan vara livshotande.

Under dessa sekunder så har samtliga av jordens befolkning en inblick i framtiden-- närmare bestämt sex månader frammåt. Alla ser sin personliga framtid-- men vad händer med de som inte ser någonting? Ligger de och sover? Eller de kanske inte ens lever längre?
Några FBI-agenter tar på sig uppgiften att försöka hitta svaret på blackout:en. Vad orsakade det? Och kan det hända igen?