fredag 30 januari 2009

Det känns som om jag hör hemma

Jag gjorde en video igår. Det är så att jag satte ihop en massa filmer som tagits av Den Fantastiska Trion (aka Petronella, Linda & jag) sedan 2005 fram tills nu. Det är filmer från alla våra resor, och allt det som var emellan.
Här är den. Se den. Den är mys.
Otroligt dålig kvalité. Men den är mys iaf.


...

Jag känner mig trasig inuti.


Det börjar nästan luta åt tom.







Jag har bara ingen... kämparglöd. Det är som om jag tryckt på off-knappen, och nu famlar jag i mörkret... fast jag ser ju inget, så jag ger upp.
Jag mår nog inte så bra, egentligen.

torsdag 29 januari 2009

Balsam

Balsam, balsam-- var är du när man behöver dig? Min själ känns så torr och tom och den blir bara smutsigare och fylld med svarta figurer ju mer dagar jag spenderar på mitt jobb. Jag orkar verkligen inte längre. Jag orkar inte med att bli tafsad på hela tiden, eller skälld på stup i ett. Hur är ditt jobb? Min chef står och skriker så mycket på mig att jag har börjat gråta två gånger. De sexuella trakasserierna ska vi inte ens nämna. Så nu ger jag upp. Efter imorgon så vägrar jag gå dit mer.

Och tipset från coachen lyder att man ska lyssna på soundtracket till Supernatural. Man blir pepp av det. Glad! Och det behöver jag verkligen nu. Dessutom, för att verkligen läka min ömmande, trötta själ så kör jag litet extra treatment-- Supernatural silly picspam.














Så, mår inte ni bättre nu?
Jag mår mycket bättre iaf.

meningslösa, tidiga tankar

Hur kommer det sig att varenda gång man verkligen planerar att gå upp i bra tid så att man får njuta av en lång frukost... så ligger man och snoozar i oändlighet?

Och att sedan gå till jobbet som känns som om jag ska bege mig till min egen begravning känns ju... skoj. Jätteskoj!



Ensam iz me.

tisdag 27 januari 2009

stella was a diver

Provade med spolar i håret idag igen. It's an addiction!
Det fungerar inte så bra. Det håller sig inte riktigt. Men skam den som ger sig. Jag ska bli spol-knarkare och göra det nästanvarendadag! Okej?!

Hursomhelst, så stressar London något oerhört just nu. Jag gjorde en impuls/stress-visit i Oxelösund för att leta upp viktiga papper. Istället hittade jag supergod gryta, en mysig och kärleksfull hund och en pappa som var givmild och allmänt snäll. Sådär som pappor är.

Jag är så otroligt uppe i mig själv så att det börjar bli litet läskigt. Jag har börjat spamma min privata blogg igen med saker som jag inte vill yttra för omvärlden. Det är så konstigt för mig att göra något sådant, för mitt liv har alltid sett ut som så att jag berättar allt för mina närmaste.
Allt.

Det är en sorts blandning av att sjunka in i den människa man var förr i tiden, och stressen och osäkerheten inför den nya människan jag vet att jag kommer bli i London. Det handlar om skäggstubb som jag drömmer om på nätterna, en man som följer mig hack i häl i min Stad. Drömska ögon som är fastlimmade på mig under nätterna, och mina egna tankar limmade på honom under dagarna. Det är beslutsamheter som iglar sig fast i min hud, i mitt sinne. Påfund som ska få mig att må bra och bli mer hoppfull.

Jag tror det går rätt bra. Jag är förväntansfull.

sådant man tipsar om

Jag provade att sätta i spolar i håret efter duschen idag. Och gud, vilket locksvall! Jag är imponerad. Det är sådana saker som får mig att tycka om att ha långt hår. Mina planer om kortkort hår försvinner tyvärr bara längre och längre bort i horisonten.

Idag såg jag The Mysterious Case of Benjamin Button, aka Brad Pitts nyaste film. Otroligt sevärd. Skulle nästan kunna tänka mig att den kommer att få en Forrest Gump stämpel. Litet samma koncept. Coolt koncept. Litet kort om vad filmen handlar om:
"Tells the story of Benjamin Button, a man who starts aging backwards with bizarre consequences."

Sedan flinade jag mig igenom Ten Inch Hero, som allas våran Jensen Ackles medverkar i. Jag har inte så mycket att säga om den, egentligen. Lättsedd. Fånig. Mysig. Jag känner litet under huden att den kommer att bli spamkollad på bara for the sake of it. Plus, en Jensen som spelar punkare är ju otroligt mycket LOLage.

besta vennerz

Mail från Linda, se bifogade filer

finavivienne.jpg


skickatillemelinaokej.jpg

eternal-sunshine-blue.jpg

skäggstubb.jpg

jagtyckeromsniglar.jpg

måndag 26 januari 2009

kloka ord

Hej, kära läsare. Nu är jag tillbaka efter en långhelg hos Linda. En halv vecka har jag varit där, om man tänker efter. Knäppt. Det blev mycket rödvin och diskussioner om saker som vi inte kan finna något svar på.
Nu känner jag mig litet vilsen i mig själv. Inte riktigt nöjd med saker och ting. Jag sitter och funderar på vad jag skall göra, och snubblar över kloka ord som vänner på LJ skrivit.

"One evening many moons ago, an old Cherokee man told his grandson about an ancient battle that lives inside people. He said, "My son, the battle is between two wolves inside us all. One is Evil. It is anger, envy, jealousy, sorrow, regret, greed, arrogance, self-pity, guilt, resentment, inferiority, lies, false pride, superiority, and ego. The other is Good. It is joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion and faith."

The grandson thought about those words for a minute and then asked, "Which wolf wins, Grandfather?"

The old Cherokee simply replied, "The one you feed."
"

onsdag 21 januari 2009

Sysselsättningar

Vad jag och Fröken Linda sysselsätter oss med nuförtiden.

FLESHWORLD säger (19:52):
alltså gud, kvinnodjuret inom mig -ryter- när han spänner sina käkar.
FLESHWORLD säger (19:56):

*försöker dämpa kvinnodjuret*
skin the cat, baby säger (19:58):
SET IT FREEEEEEEEEEE
skin the cat, baby säger (20:03):
ARGHHHHH, det bara ilar över mina armar när jag tittar på honom

Afrodite kommer till undsättning

Utdrag från en dikt av Sapfo, på engelska (zomg!).
Den är väldigt fin och väldigt värd att läsas, so plz do.



See, see, she comes in her cerulean car,
Passing the middle regions of the air.
Mark how her nimble sparrows stretch the wing,
And with uncommon speed their Mistress bring.

Arrived, and sparrows loosed, hastens to me;
Then smiling asks, What is it troubles thee?
Why am I called? Tell me what Sappho wants.
Oh, know you not the cause of all my plaints?

I love, I burn, and only love require,
And nothing less can quench the raging fire.
What youth, what raving lover shall I gain?
Where is the captive that should wear my chain?


Sådant man äter och gör och känner

Jag åt precis en väldigt god måltid. En sådan där då maten verkar smälta på tungan. Och ändå var det en otroligt enkelt lagad rätt.
Makaroner.
Massor med broccoli.
Körsbärstomater.
Litet, litet parmesanost.

Åh.


Bara åh.


ps. Nu ska jag gå ut och röka. Sedan sätta på litervis med kaffe och få dagens efterlängtade koffeinkick. Sedan ska jag skicka iväg mina CSN-papper så att jag kan åka till London om ca 3 veckor. Yahay!

tisdag 20 januari 2009

Galna flickor på Asylum


Jag och Linda har mer eller mindre bestämt oss för att medverka på Asylum 3 i Maj. På grund av anledningar jag inte tänker nämna, gör detta mig väldigt, väldigt glad. Eller tja, det jag kan nämna är att en viss herr Jensen Ackles och Misha Collins är där. Vilket sätter igång hjärtat på oss stackars fangirls. Vårat enda problem är nu att biljetterna är slutsålda. Erhm. Men! tusan den som ger sig! Min låga gjord av hopp brinner fortfarande starkt.

Vi hade tänkt att det får bli litet som vår senaste Paris resa -- sådär härligt spontan så att det bara
händer.

Och till sist, because it makes me happy.

Jag kommer väl förlora mina läsare nu one by one, haha.

måndag 19 januari 2009

It was the heat of the moment


Livet är väldigt bra just nu. Jag är fortfarande hög på Supernatural trots att jag inte sett ett nytt avsnitt sedan i lördags. En viss herr Jensen och herr Jared får mig att fnittra som en liten skolflicka.

Som sagt, livet är bra. Nu ska jag iväg till Fik@ och bli bjuden på mat och öl av min kära broder. Därefter ska vi börja se på säsong 1 av Supernatural. Jag ska dra med mig alla! ALLA, HÖR NI DET?


Akt 1, Scen 3

Det är en helt vanlig vardag i fröknarna Hagerskans hem i Östra Bergen. Yngre Fröken Hagerskans sitter vid matbordet och är lämnad ensam som vanligt för att hon äter för långsamt.

Yngre Fröken Hagerskans: Uääh. Uääh. Uääh. Uääh. Uäääääh. Uääh. Uääääääh. Uääääh.
Äldre Fröken Hagerskans: Vad är det?
YFH: Uääh. Uäääh. Uääääh. Uääh. Uäh! Jag behöver kramar och kärlek.
ÄFH: Va?
YFH: Kramar! Kramar och kärlek! Uääh-ääh!
ÄFH: Du låter som en baby som blivit lämnad ensam på stranden eller något.
YFH: Uäääähhh, uähhh.
ÄFH: Eller en sälunge. Du är visst en sälunge.
YFH: Kramar! Kramar och kärlek! Kramar!
(ÄFH går fram till YFH och kramar om)
ÄFH: Så, ät upp nu och var tyst.
YFH: Uäh.

Om det skulle finnas en pjäs om mitt liv, så skulle nog en sådan scen finnas med. Jag antar att ni jättegärna skulle vilja bo med mig nu? Linda, du vet vad jag pratar om. Enerverande liten barnrumpa som behöver kärlek, iz me.

söndag 18 januari 2009

Dagens

Dagens minus:
- När jag väl får chansen att röka på, så blir jag för trött och för mkt, så jag går hem.
- När jag väl får chansen att ligga, så blir jag för trött och för mkt, så jag går hem.

Dagens plus:
+ Gamla klasskompisar som bara är bra-bäst.
+ Gamla klasskompisar som följer en hem och lättar min jag-vill-inte-bli-våldtagen-fobi.
+ Håkan Hellström-skrål.

torsdag 15 januari 2009

onsdag 14 januari 2009

Här står tiden still


Roliga små detaljer man upptäcker i vad-ska-jag-göra-nu-när-jag-sett-alla-supernatural-avsnitt?-vakuumet:



10 cred-poäng till personen som förstår.

Supernaturella bröder says "How about we raise a little hell?"


Så var har jag tagit vägen de senaste dagarna? Ni kanske undrar, vem vet.
Åh, jag har bara åkt på en liten roadtrip genom USA tillsammans med två bröder vid namn Winchester. Letat efter litet spöken. Snackat med litet demoner. Skrikit. Skrattat. Gråtit en hel del också, faktiskt. Är litet smått frälst, sådär.


De där två männen är nog de enda som lyckas få mig att lyssna på AC-DC och Bon Jovi.
Och seriously.
Se den.
Nu.


lördag 10 januari 2009

The colour has bled to grey

Nu har jag läst min hemliga, gamla blogg i timmar. Igen.
Slutsatsen är detta:

- Träna. I haz to do it. Få bättre sovvanor. I haz to do it.
- Jag förstår verkligen varför jag föll för Måns.
- Japan-Daniel var verkligen bra för mig. Något gick snett där. Det var dumt.
- Micke är verkligen speciell. Jag står fortfarande fast vid mina tidigare statements om honom.
- Gud vad mitt liv var fab i Tokyo. Storstadsliv now, plz?

Ungefär så. Och läsa måste jag göra. I massor.

Fröken Judy skämtar bort saker

Hej! Jag heter Emelina knyta-ihop-inlägg-jag-precis-skrivit-sson! Mitt jobb idag är att knyta samman inlägg som jag precis skrivit. Dels för att visa hur mycket jag verkligen tycker om min lilla gris-bäbis, och dels för att jag tycker om att publicera sjukt personliga inlägg. Kom inte och påstå att ni inte njöt av att läsa om Judys mörkaste hörn av själen? Eller det kanske är Robin Hood ni vill ha. Nåja.

"Total kärlek är när man ligger ihopkrupen i fosterställning och lyssnar på You Will Be Adored, och en liten hund krånglar sig in i fosterställningsgrottan för att ge en en puss. Sedan krånglar hon ihop sig till en cirkel och bosätter sig innuti fosterställningsgrottan medan man själv börjar gråta över saker man inte ens visste att man hade problem med."
/2007-03-30, min hemliga blogg

fredag 9 januari 2009

När det blev djupt

När jag var på innan nämnda bussresa, så hittade jag något annat intressant. Det var en webbadress skriven med versaler. När jag plötsligt kom ihåg vem det var som gett mig den, så kände jag mig lycklig. Hedrad. Det var en sådan där hemlig blogg som ingen vet adressen till. Efter mycket läsande, blev jag fundersam. Som jag alltid blir när jag träffar denna person som gett mig tillåtelse att läsa.

En känsla av att vara otillräcklig. Tyvärr. Jag ser så otroligt upp till den här personen, så det känns alltid som om jag står och pratar med en spegel. Samtalen med henne återspeglar mig själv något oerhört. Och tack vare min dåliga självkänsla, är det tyvärr inget jag tycker om. Jag är alltid rädd att hon ska komma på vem jag egentligen är. Ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika till henne att hon har fel. Jag blir alltid så runt personer jag har respekt för. Och om de har respekt för mig med, gud vare nådig! Då är det ännu värre! Detsamma är det med människor som börjar tycka om mig. Jag kan ju verkligen för mitt liv inte förstå varför de gör det. Jag kan liksom inte tolerera att människor förutom min familj och mina två bästa vänner genuint tycker om mig. Skandal!

Det tog mina två bästa vänner flera år av återkommande bråk från mitt håll, för att jag skulle kunna acceptera att de tyckte om mig. Jag har fortfarande mardrömmar om att min familj ska lämna mig. Jag analyserar varenda liten rörelse, varje litet ord-- det är en ständig jakt på tecken som ska säga att jag har rätt. De tycker inte om mig! De tröttnar! De tycker inte om mig egentligen! Herregud, de tycker inte om mig!

Och sedan sitter man där i lugnet efter känslostormen, och inser det absurda. Jo, det är väl inget egentligen som är fel med mig. Jo, de tycker ju faktiskt om mig. Hell, jag tycker om mig själv. Och varför skulle jag inte kunna godta att en person jag respekterar, respekterar mig tillbaka?
Det hela är så oerhört fånigt, och det tar så fruktansvärt på krafterna.

Därför känns det så bra när jag läser och hör från henne att allt inte är guld och gröna skogar för henne heller. Att hon kämpar minsann också. Det gör jag också. Men sådant där prat kommer liksom aldrig till sin rätta allvarliga natur när vi sitter där med alkoholprocent i glaset och kroppen. Jag vill bara låta henne få veta att hon kommer att få lösenordet till min hemliga blogg någon gång. Inte just nu. Men någon gång. När jag inte är ute på lika djupt vatten.
Men när det blir mer långgrunt, då du!

Oh no! On ho! a.k.a. review

Det är väl inget jag direkt smusslar med -- att jag älskar Andrew Bird. Som artist är han så otroligt olik allt annat jag hört, och det är det där lilla speciella som verkligen tilltalar mig. Visslandet. Fiol-spelandet. Oooh:andet. Hans användning av ord. Det känns litet som om man försvinner in i en annan värld när man hör tonerna till hans musik.

Hans nya album "Noble Beast" fastnade direkt. För er som är hemstadda i Andrew Birds musik-- tänk er gamla Andrew á là Mysterious Production of Eggs, blandat med litet elektroniskt och litet mer "upbeat". Såpass upbeat Andrew Bird nu kan bli, alltså. Herr Bird upbeat!

Sedan så är ju hans låtnamn sådär smått geniala som vanligt. Vad sägs om Nomenclature? Eller Tenuousness? Eller varför inte Anonanimal? Men bäst är nog Fitz & Dizzyspells. Vad nu det betyder.

Jag avslutar med några rader från den första låten på skivan, "Oh No", som går i lyrics som nuförtiden är typiska för Herr Fågel.

let's get out of here, past the atmosphere
squint your eyes and no one dies


En dag i vårat liv

Det här är Mimi. Ungefär världens sötaste mix, som var min familjemedlem och busunge. Nu ska jag visa (med bilder, såklart) en dag i vårat liv i April 2007.

Jag skulle lära Mimi att sitta fint, som alla små valpar borde lära sig.
Hon var väldigt duktig de första två minuterna.


Men hon tröttnade snart och sprang iväg till sin lilla hage för att busa med sitt favoritgosedjur.

Sedan blev det Mimi-kalabalik! Hon sprang överallt, runt, runt, det gick inte att få stopp på henne!

Men till slut så blev frestelsen av godis som belöning alldeles för stor.

Tadaa! Med litet godis, tåldmodighet och en till slut duktig valp, så fixade det sig!

torsdag 8 januari 2009

sorry~~bk

Tänk dig mig, uttråkad, sittandes på en buss till Nyköping. Tänk dig en mobil, som har tusen olika meddelanden som jag börjat skriva på, men aldrig hunnit skicka. Tänk dig den där mappen med meddelanden, som så fort du öppnar för att läsa meddelandet, automatiskt skickas iväg.

TÄNK DIG att detta skickas till en person som du var på G med förut. Tänk dig att ni inte hörs av längre. Och ännu värre, TÄNK DIG att detta gamla sms innehåller ett enda stort ramble av en Emelina som är på tok för full och försöker kommunicera med en engelsktalande man. Jag kan kort och gott säga att det hela inte var så lyckat. Det meddelandet var tillochmed så pinsamt så att jag raderade det automatiskt efter att jag läst fem ord. Ni vet sådana där saker man skrivit som man verkligen, verkligen skäms över. DET skickade jag.

Mina ögnande ögon hann uppfatta bland annat
"omg I'm so drunk", "you have to come get uuuus, we can barerly walk".... och sedan ett litet, litet "sorry~~bk" på slutet. (och nej, "bk" betyder ingenting. det betyder full emelina).

Det var en av de få gångerna som jag och Linda varit totalt tokfulla. Det var den gången jag ramlade på den regnvåta asfalten, som gjorde att jag inte kunde gå på 3 dagar.
Det av alla sms jag någonsinn skrivit, skickas.


Om det inte är typiskt, så vet jag inte vad.

tisdag 6 januari 2009

du är allt jag har, du är allt jag har kvar


Vid solnedgången ville jag inte göra annat än ta din hand i min.
Men jag vågade inte.
Jag vågade inte.



Tänk om du släppte den?
Tänk om du tittade på mig med en blick som sade "vad håller du på med?"
Tänk om du kände pulsen och elektriciteten i min kropp?
Tänk om du såg det i mina ögon?
Tänk om du förstod?



lördag 3 januari 2009

SJ vs Judy, the fight is on

Psykbryt. Det var nog temat ikväll.
Jag och mamma hade en trevlig liten hemmakväll framför tv:n. Vi hade lagat mat tillsammans, satt och njöt av tv-serier vi själva med omsorg valt ut att se på. Åh, lycka.
Sedan, från ingenstans, så kom mitt beslut att åka till Örebro och hälsa på mina bästa vänner. Mamma, som den vardagshjälten hon är, hjälper mig. Allt verkade bli så bra! Åh, så skoj, en impulsvisit i Örebro!

Sedan slängde SJ sin gamla stridsyxa framför fötterna på mig. Stod där och hånade mig i mina försök att fixa fram biljetter. Gång på gång, kom det hånskrattande svaret: "Denna biljettyp är slutsåld, var god försök med en annan tid".
Om och om igen försökte jag med svetten rinnande längs pannan försöka hitta på en lösning. Men nej. Det var lönlöst. SJ hatar mig. Och gud, vad jag hatar SJ. Jag kör en snabbgenomgång.

Jag skulle boka biljett, petro svarade inte i telefonen, biljetten försvann, jag försökte boka en annan, det gick inte (kör den sistnämnda på repeat ungefär 15 gånger), till slut gick mamma med på att betala den dyrare biljetten, det fungerade inte så vi försökte igen (repeat ca 7 ggr), vi skulle skriva ut biljetterna, SJs hemsida krånglade med utskrivning, när det väl funkar så fungerar inte mammas skrivare heller, FÄRDIGA.

Och glöm inte de oerhört viktiga detaljerna som gav upplevelsen en extra krydda:
Internet slutade fungera
Jag spillde ut vatten (......)
Mamma är sjuk, ovanpå sin vanliga sjukdom vilket ger mig dåligt samvete eftersom hennes goda vilja förvandlade sig till en dålig fars-komedi utan dess like.

Nej. Mitt hat mot SJs hemsida har om möjligt växt sig ännu större nu. Hat, bråd död och pesten är vad den hemsidan förtjänar. Stridsyxan ligger där framför oss.
Det är så on.

torsdag 1 januari 2009

Nej, jag orkar inte

Det spelar liksom ingen roll hur underbart mitt nyår egentligen var-- till slut så ligger jag här ändå i min säng och gråter över han som jag aldrig får. Ni vet när andetagen blir tyngre och tyngre, och till slut kan man bara inte hjälpa att tårarna faller och andetagen förvandlas till något stötaktigt, osammanhängande, ledset.
Att jag inte är där. Att se människor röra vid honom som egentligen inte borde det. För det är ju jag som ska göra det. Det är jag som ska få honom att le sådär, ingen annan.
Det spelar mig ingen roll att han (ärligt talat) ser sämre ut nu än vad han gjorde förr. Jag kan se hans ålderstecken, men jag älskar honom ändå. Han kan se ut hur som helst, mitt hjärta kommer ändå fortsätta slå lika hårt för honom.

Men det spelar ju ingen roll. Det kommer ju ändå aldrig bli så.
Jag vet det. Men ändå så fortsätter jag att känna och hoppas.
Två år. And counting.