personer man aldrig glömmer bort att älska.

Dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma... Dumma dumma dumma dumma dumma! Jag är så dum! Så otroligt dum! Varför kan jag inte bara glömma den där äckligt fina personen? Varför blir jag ledsen när jag tänker på att vi inte hörs av längre?

Ibland kan jag se mig själv sittandes där med mina barn springandes runt benen på mig. Min levnadspartner sitter emot mig och ler. Jag ler tillbaka, men tänker tillbaka litet vemodigt över den där människan som jag egentligen älskade allra mest. Den där personen som jag kämpade så mycket för, men som trots det gled mig ur händerna. Som betydde så otroligt mycket för mig... men att den personen aldrig såg på mig på samma sätt.