Så sitter man där ute på balkongen igen och funderar över kärleken. Den där förmågan vi människor har då känslorna bubblar inom en, och som tar sig i uttryck av lyckosaliga, pärlande skratt och ögon som kisar av lycka. För mig, är kaffe och cigaretter en kombination som väldigt ofta katalyserar tankar av denna sort. Eller snarare, avsaknaden av allt det där man som människa ständigt går runt och väntar ivrigt på. Att ha någon att älska. Eller, som det egentligen borde vara - ömsesidig kärlek.
Och genast känner man sig så fruktansvärt ensam. Det enda man kan sätta sitt hopp till, är sångtexter som försöker övertala det där lilla hoppet inom en, som ibland flämtande slutar att brinna. När någon sjunger i mina öron att "you will be adored", så vill jag tro på det. Rimligtvis så kommer även jag att vara älskad av någon. Men när det har gått tre år sedan jag sist kände ömsesidig kärlek, och det enda jag fått däremellan är obesvarad kärlek... Ja, då är det svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar