Vi var där

Nej, nu har jag gått runt och gråtit hela dagen tills min själ har vridit sig ut och in, och sedan ut igen. Ringt snyftande till min bror och frågat om han vill dricka sig misärfull; desperat försökt fått tag på Linda för att försöka lätta upp ensamheten; försökt hitta mod i sånger som bara gör att jag börjar gråta igen...

Det tär på själen att gråta för en person som inte ens existerar.
Det tär på mig att inse att drömmen jag hade inatt inte kommer komma tillbaka.
Det tär på mig att vakna upp och inse att, jo, jag är väldigt ensam. Sådär ensam som man upptäcker att man är ibland, även om det finns en mamma som kommer och kramar om en stup i ett.
Det tär på mig att vara så vilsen, inte veta hur mitt liv ska bli. Det är så mycket emotionella problem som uppstår av att inte ha något fast, riktigt.
Det tär på mig att gå runt med ett eko i magen som knyter sig pga matbrist. För som vanligt håller aptiten sig borta så fort jag blir ledsen. Jag har suttit i köket i två timmar och försökt, bit för bit, trycka ned den halva mackan och soppan mamma lagat.

Och jag är så trött, så trött.