2½ timme senare är mina ögon röda och uppsvällda. Näsan är tilltäppt, och det är svårt att andas. Såklart har jag spenderat min tid med att gråta. Åh gud åh gud åh gud.... Det här är nog den hemskaste historien jag någonsin läst. Ni vet, då man bara sitter och hulkar och inte kan se för att man gråter så mycket. Då man måste knyckla ihop sig till ett litet knytte för att bröstet imploderar och suger ur en all glädje.
Nej, nu gråter jag igen. Jag ska nog gå och lägga mig och drömma bitterljuva drömmar om kärlek som aldrig fick levas ut...... och ett evigt hopp om att man kanske hittar tillbaka igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar