Du sjunger inte längre

Blodet fryser till is i mina ådror. Ögonen spärras upp mer för varje sekund som tickar - det känns som timmar. Isen sprider sig till magen. Jag befarar att det värsta hänt. Jag vill inte tro det, hoppas på en lösning, att du kanske, kanske, kanske... går att rädda. Men ärren av misshandeln läker inte. Du ligger kall och död i min hand. Tyst. Inga livstecken går att finna. Du sjunger inte längre med honungsljuva röster i mitt öra.

Jag kommer ihåg den första gången vi möttes. Med glittrande ögon såg jag på dig; förstod ännu inte vad du skulle komma att betyda för mig. Jag kommer ihåg våra långa promenader tillsammans. Jag höll dig i handen när vi vandrade förbi sakura-träd som slängde rosa hav av blomblad på oss. Vid varje tågresa fanns du där och försökte förstå dig på mitt sinnestillstånd. Du uttryckte tröstande ord. Du var arg med mig när jag behövde vara det. Du grät med mig när jag behövde det också. Till slut kunde jag återspegla varenda bit av mig själv i dig - och om någon någonsin skulle ha mött dig, skulle de ha sett att du var min. Bara min.

RIP

iPod

älskad och saknad av din andra hälft

Min allra käraste iPod... kärleken och strömmen når dig inte längre.