Jag: Åh mamma, jag tycker om dig.
Mamma: Gör du? Jag tycker om dig med.
Jag: Jag tycker om dig även fast du är jobbig ibland.
Mamma: Är jag jobbig ibland?
Jag: Jaa, du är dum ibland, men det är okej, för alla människor är dumma ibland.
Mamma: Jaså...
Jag: Ja, alla människor är dumma ibland, precis som att du är dum, och jag är också dum. Men jag tycker om dig ändå.
Mamma: Jag tycker om dig ändå också.
Kort sagt bråkade jag och mamma idag. Hon lägger laster på mig som jag redan är alltför medveten om själv att jag har. Sedan igår har jag gått runt och haft dåligt samvete över att jag inte kramade Linda när hon åkte hem. För jag mådde jättedåligt och var arg och ledsen över faktumet att jag inte ens har en ordentlig säng att sova i. Att jag inte ens har ett eget rum. Att jag inte har några pengar. Att jag inte kommer någonstans.
Fast nu när jag sovit på en gigantisk luftmadrass inatt och känt mig som en liten vattenpöl som samlats i mitten av madrassen där det är som tyngst, så känner jag mig bättre. När jag har legat och läst Isfolket i några timmar, lagat mat till mamma och går för att sätta på kaffe, så mår jag bättre. Fast det är fortfarande väldigt jobbigt. För jag vill ju någonstans, inte ligga i ett rum som inte är mitt längre, och tänka på den där ekonomin som alltid tynger mig. Fast jag vet att jag om några dagar återigen kommer tycka att allt det här är värt det, för "att jag får leva mitt liv som jag vill det". Men visst känner man av motgångarna, och lusten av att bara vilja ge upp. Och det är så mörkt, så mörkt ute...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar