Fördomar om små städer och människor

Sedan jag och Linda återvände till Nyköping, har vi försökt nöja oss med det uteliv som Nyköping erbjuder. Det vill säga Birgers och Club Tellus. Och eftersom åldergränserna på dessa ställen endast tillåter oss att gå dit om fredagar, då varenda 18-åring i vår kära hemstad, gör upplevelsen... otillfredsställande. Så det får oss ofta att hälla i oss tequila och dansa som fånar till Roger Pontare. Man skall icke underskatta vikten i att kunna lägga hela ens tyngd i en 90 graders vinkel för att få ovan nämnda motstretande bästa vän att stanna kvar på dansgolvet.

En annan faktor, som kan vara obehaglig, men också fullt lika trevlig, är alla de människor man ideligen stöter på. Det kan vara gamla borttappade klasskamrater - både de man saknat, eller de man helst aldrig skulle ha velat lägga ögonen på igen. Man kan ju också möta gamla bekanta - som till exempel killen som jobbar på Fonus, som jag träffade genom jobbet för några veckor sedan. Plötsligt står det en man framför mig som är täckt med tatueringar och frågar om jag känner igen honom. Efter ett personligt dödande av fördomar från min sida (det är sådär knäppt-komiskt att en kille som jobbar med att ta hand om döda går runt med kroppen täckt av spindelnät och dödskallar), så sitter vi där och diskuterar Fellini-filmer. Vem kunde ha tippat på det?

Efter ett ihärdigt dansande till schlager, så kommer det fram en pojke till mig, som har en löst knuten scarf runt halsen. Jag och Linda hade förut stulit några glimtar av denne oerhört fint klädda karl, och återigen sådär smått fördomsfullt slagit fast att han antagligen var bög.
"Alltså gud, du är bara så vacker!", utropar pojken och tar mig om armen med lillfingret spretande utåt. "Nu råkar jag vara upptagen" (scarf-pojken blinkar upp mot en blond pojke bakom honom, som flinar instämmande tillbaka), "så jag menar inget sådant. Jag var bara tvungen att säga att dina kläder är helt underbara. Lova mig att du blir skådespelare eller något!"
Fnittrande som idioter strör vi komplimanger över varandra ("nej men gud, jag tänkte precis samma sak, du är så sjukt snygg!", "nej, du är!"), och som på små moln svävar jag fram till garderoben för att hämta ut min jacka.

Återigen denna helg styr jag och Linda fotstegen mot Fickels lägenhet. Väl där möter strupen alkohol av alla sorters procentantal. Saker snurrar till, och efter ett evigt spammande av Idol och Håkan Hellström, så ligger vi där, utslagna.

Jag vaknar upp klockan nio av att någon kysser mig lätt på skulderbladen. Ömheten sätter min kropp i panik, och ut rusar jag med en lika bakfull Linda som jag vinglar hem tillsammans med. Påvägen hem möter jag mamma, och samtalar med skrattet i strupen. Det är alldeles galet, det här. Men något mer vill jag nog ha. Jag saknar nog allt då man stapplar genom Göteborg klockan fem på natten och skrålar på Disney-låtar. Men om man ska tro mig och Linda, så kan vi göra detta i vilken stad det än är.
Men nog skulle vi helst välja en litet större stad.
Om vi fick.

Kort från i fredags på Birgers. Oh me oh my.