Vad är det med artister som lyckas tända den där lågan i en? Jag syftar inte på det platoniska förhållande man oftast får med musik. Visst, det sätter eld på en, men bara för att musiken fungerar som en katalysator för ens egna känslor; tonerna och orden fungerar ibland i symbios med en själv. Det sättet jag syftar på, är den icke-platoniska.
Den där musiken som är så otroligt laddad av någon sorts, ja sexuell, energi. Hur en röst kan få en att darrande rysa till-- bara på grund av det där desperata raspet på slutet av röstens kant. Eller den där silkeslena, djupa och hesa rösten som får en att förnimma någons andedräkt som följer ens nacke. Till slut sitter jag där och viftar fram luft med handen i ett tappert försök att kyla ned hettan som spritt sig inuti bröstet och som hotar att klättra längre ned.
En rörelse på en skärm. Att få se denna röst iträdd människoform får mig att börja rodna. Hans oskyldiga rörelser till sången han sjunger, får mig att bli eld och lågor. Hans kropp böjer sig lätt, hans ryggmuskler spelar under tröjan (det låter som värsta Harlequin-boken, eller hur?) -- men jag förstår plötsligt varför jag attraheras så av män. Vissa, speciella män. Män med bruna, varma ögon och långt hår á là Elvis-frisyr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar