Ett brev från Ebba

Ni vet det där hugget. Det som händer när man bara faller. När mina kinder färgas röda för att han log mot mig. Hur mina ögon spärras upp när jag inser det. Det. Att, herregud! jag är kär i den här personen. Mitt hjärta bultar, kinderna färgas; jag kämpar. Jag dagdrömmer, kyss-scener i hörnet av kaféet.

Idag när jag åkte buss och försökte klura ihop hur mitt skrivande skulle ta form, så kom jag och tänka på dig. Jag försökte skriva ned en scen med dig. Hur du säger mitt namn för första gången. När jag ligger på skolbänken och tittar på dig i hemlighet, tror att du inte märker. När du sitter mitt emot mig och läser, och jag känner hur koffeinet och endorfinerna blandas i min kropp; det känns som om något slagit på en sträng i mig, och jag vibrerar som ett eko som någon glömt bort att lyssna till. Så kände jag mig när jag steg av bussen. Precis som jag kände mig när du släppte textraderna med blicken och såg på mig. Jag tänkte att du förstod aldrig hur mycket jag tyckte om dig. Även om jag skulle säga det till dig nu, så skulle du fortfarande inte förstå. Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå, hur mycket jag älskar dig.
Men om det skulle vara i metaforer, skulle det vara just vibrerande ekon som du glömt bort att lyssna till.
Eller om det skulle vara fysiskt? Då kan jag inte gå. För hela min kropp darrar av kärlek till dig. Det börjar krypa i mina armar; har du känt av kärleksrus någon gång? Har du gått på någon konsert med en artist som var så bra, så att hela du är en enda stor adrenalinpump som pumpar ut ren lycka i dina ådror? Så är det, fast fem gånger bättre.
Innan dig så trodde jag inte att det var fysiskt möjligt att känna såhär mycket. Innan jag träffade dig så ville jag tro på kärlek vid första ögonkastet, men hade varit för ensam för länge. Jag ville tro på kärlek som höll i sig år efter år efter år, men började tro att sådant bara existerade i filmer. Men nu tror jag, för nu vet jag. Så ja, jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.