För sex år sedan var jag 15 år. Jag lyssnade barabara på Kent och tyckte att jag var jättecool. Under min barndom brukade jag gå till Åhléns och välja ut en singel som jag aldrig hört förut. Sedan satt jag och lyssnade på den för mig själv i mitt rum. Jag slutade med detta när jag färgade håret svart och började måla en stjärna vid mitt ena öga. Anledningen? Det var helt enkelt för töntigt. Jag kunde ju inte gå och plocka ner hit-singlar från hyllorna som alla andra lyssnade på, förstår ni väl?
En dag gick jag snabbt förbi hyllan med alla singlar. Mina ögon fastnade vid en pojke med lång lugg och varma ögon. Jag stod och stirrade på honom jättelänge. Det slutade med att jag gick hem med de bruna ögonen i en Åhléns-kasse.
Jag blev dödsförälskad i hans röst. Ord som "but her face was so close and my mind was a mess, and the stars they said no but the moon whispered yes" fick mig att rysa. Men jag vågade inte erkänna för någon att jag tyckte om honom. Han var på tok för mainstream, och alla som pratade om honom ratade honom totalt. Alla utom Rix FM, och Rix hatade jag mer än något annat i hela världen.
Men han var ju så fin! Jag älskade hans långa lugg och rösten som klättrade sig lika djupt i tonläge som Elvis. Jag älskade hans lilla ärr som han hade på sin vänstra kind. Hans låt "Playing With Fire" omhöljde mig med en fantasi som liknade Dirty Dancing. Han var min Johnny, och jag var hans Baby. Så fort låten sattes på så försvann jag någonstans där ingen kunde hitta mig, för ingen visste ju ens om att jag tyckte om honom.
En massa år gick, och Brolle försvann. De enda gångerna jag återvände till vårt hemliga ställe, var när jag letade igenom mina ihopplockade lådor på vinden. Där satt han i en skogsdunge bredvid en lägereld med sina varma, leende ögon och spelade gitarr.
Nu är jag 21 år och kan äntligen erkänna att jag tycker om honom. Jag har aldrig berättat för någon om den lilla värld jag skapade tillsammans med Brolle. För mig är han perfektion. Det är något djuriskt inom mig som bara automatiskt dras till honom. Och nuförtiden är jag inte tillräckligt cool för att kunna försöka intala mig det motsatta.
She took my hand and said I know a place we can go
No one will ever know...
No one will ever know...
1 kommentar:
jag är oxå superkär i brolle han verkar ha en så ödmjuk o varm personlighet och jag tycker just det är det bästa med honom han är verkligen min dream lover och har varit sedan körslaget förra året före det viste jag inte så mycket om honom hadde bara hört några låtar det bara small till så började jag kolla upp honom på internet lyssna på intervjuer och andra låtar han gjort osv och att han sedan kommer från en av mina granstäder gjorde ju inte honom mindre intressant
Skicka en kommentar