And we were du-du-done with all the fu-fu-fucking around

Det är inte bara träning som står på mitt nya schema. En annan uppgift jag ska klara av varje vecka är att jag ska lyssna på ett nytt album varje vecka. De senaste två veckorna har det varit Bat For Lashes Two Suns och Fur And Gold. Jag har känt mig trött på att alltid lyssna på samma skivor om och om igen, och således inrättade jag den här nya aktiviteten. Den här veckan är det Modest Mouses The Moon And Antarctica. Och därför hypas de Ödmjuka Musarna till skyarna, såklart.

Modest Mouse är ett väldigt speciellt band, som sannerligen har ett eget sound. Det är inte alltid man känner för deras knäppa texter och psykadeliska prat/skrik-melodier. Fast om du känner dig litet nere och grå, så är det Musarna du ska lyssna på. Jag får alltid plötsliga impulser att hoppa runt på alla möbler inomhus och skrika "You said 'Do you believe what you're saying', I said 'YEAH RIGHT NOW BUT NOT THAT OFTEN'" (som för övrigt har blivit min trademark-mening litet överallt på alla forum som jag är medlem på).
Jag associerar deras album Good News For People Who Love Bad News med London. När The View börjar spela i mina hörlurar, så kommer jag ihåg hur jag brukade springa över övergångsställen och sick-sacka mig igenom folkmassorna i högklackat. Av någon underlig anledning så är det just sådana saker jag älskar med storstäder. Att sick-sacka mig igenom folkmassor. Min inre orienterare kommer fram och förvandlar segt gående människor till trädrötter, stenar och buskar som jag måste hoppa över för att snabbt hitta till nästa kontroll. Plus att det är något speciellt att gå förbi strömmen av människor i tuben med snabba, högklackade steg som ekar i sorlet av människoröster.

Vad väntar ni på? Börja hoppa på möblerna!