Världens mest korkade mellanstadiebarn

Nu ska jag berätta för er om vad som antagligen är det mest pinsamma som har hänt i mitt liv. Eller det mest korkade, åtminstone.

Jag cyklade hem från skolan en vinter. Jag hade kängor med långa, långa skosnören. Jag skulle precis runda hörnet från cykelvägen och upp på min gata, när jag märkte att det tog stopp. Det gick inte att trampa. Jag tittade förskräckt ned. Där nere vid tramporna hade mina skosnören gått upp och virat sig hårt runt pedalerna. Med ett förskräckt rop insåg jag att cykeln sakta tippade över på ena sidan. Ingen fart, ingen upprätt cykel. Och vad kunde jag göra annat än att tippa, jag med?
Så där låg jag under cykeln, fastkedjad i ett par pedaler som jag inte kunde nå. Febrilt försökte jag få loss mig själv, men visst tusan var min dåvarande aparmar alldeles för korta. Maktlös låg jag där i mitten av cykelvägen, bara några meter ifrån räddning, och pep efter hjälp.
"Hallååå...?"
"Är det någon dääääär?"
"Kan någon hjälpa mig?"
"... hjäääÄÄÄÄLLLPP!!"

Jag låg säkert där i en halvtimme. Trettio långa minuter låg jag och våndades över vem det var som skulle hitta mig, och vad de skulle säga. Jag kände mig som världens mest korkade mellanstadiebarn. Vem ramlar av cykeln och kan inte resa på sig, liksom?

Till slut hörde jag steg bakom mig.
"Men varför ligger du här?" säger en röst.
Jag tittar upp och ser en kvinna som står och tittar på mig som om jag är dum i huvudet.
"Mina skosnören fastnade i pedalerna, och jag når dem inte!" börjar jag hulka fram.
"Men herregud!" säger kvinnan förskräckt. "Hur länge har du legat såhär?"
"Jag har ropat och ropat, men ingen har hört mig. Kan du hjälpa mig?"

Kvinnan hjälpte mig loss, och följde mig hem de sista metrarna. Hon fnissade när hon insåg att jag ramlat ungefär en meter ifrån där någon lätt skulle kunna ha upptäckt och hjälpt mig tidigare. Rosenröd klev jag innanför dörren, då mamma frågade "Var har du varit? Det är ju mörkt ute! Du får sluta leka så mycket på vägen hem från skolan!"


Fnys.