Juveler

Första gången jag satte min fot på japansk mark var 2005. Jag var 18 år gammal, och hade ännu inga planer på att flytta till Japan, än mindre figurerat ut vad jag ville göra efter gymnasiet. Jag bodde på en liten bakgata i Nakano, som än idag är en av mina favoritplatser på denna jord.


Det fanns en liten spelhall någonstans i labyrinten av smågator och undangömda butiker. Jag insisterade på min 19:e födelsedag att jag ville gå dit och spela spel. Att det fanns inget som skulle göra mig lyckligare. Om jag kunde göra det omöjliga möjligt, så skulle jag spendera en timme där under alla födelsedagar under resten av mitt liv.

I spelhallar i Japan får man röka. Ser ni vad coola
de små tonårspojkarna till höger försöker vara?

Det är inget speciellt egentligen med den där spelhallen i Nakano. Det är som vilken spelhall som helst. Ungdomar hänger där efter skolan. Man kan ta purikura i mängder. Man kan spela allt ifrån trummor till bilspel och discodans. Men det finns ett litet guldkorn... Något jag inte lyckats hitta på något annat ställe än det här.
På en spelmaskin som man skulle kunna jämföra med Guitar Hero, fann jag något speciellt. Jag började skrika som en besatt. De japanska tonåringarna vände sig om och gav mig konstiga blickar.
"Linda! De har Gackt! De har en låt med Gackt! De har ANOTHER WORLD! Åååh, vi måste spela!"
Jag var så utom mig av lycka, att jag har svårt att hitta tillfällen som kan slå det. Såklart finns det många lyckliga stunder i mitt liv, men det här är en de bästa. För mig kändes det som om Gackt talade till mig. Som om han gav mig något sorts tecken. Jag tänkte för mig själv, att om jag lyckas hitta honom i den här dystra källaren på en bakgata i Nakano, ja då kan jag tamejfan lyckas med allt.

Purikura från 2005. Jag och Linda.

För att kunna förstå mitt resonemang, så måste man nog få en djupare inblick i min då besatta tonårssjäl. Men det tar vi i ett annat inlägg.