Jag sov alldeles för länge idag. Jag var sur på pappa, så jag var barnslig och somnade om. Han kom inklampandes en kvart tidigare än vad han brukar komma (vad hände med de magiska 15 minuterna?!). Han drar såklart upp allting som han har gått runt och tänkt på, på en och samma gång. Ni vet sådant där "Om du nu ska bo här, så måste du göra det här, det här och det här..."-snack. Men eftersom pappa är pappa, så får han dåligt samvete och kommer ned några minuter senare och säger, med en mjuk, förlåt-mig-röst: "Ska du inte gå upp och äta litet mat?"
Men eftersom jag är jag, så vill jag bara fortsätta att vara sur och fräser "Nej!". Jag är ju sådan där. Om jag är ledsen eller sur, så börjar jag matvägra. Typ.
Så jag sov till klockan tre (!). Hejhej, shit-jag-sov-för-länge!-ångest.
Sedan kom pappa hem från jobbet igen. Och sa om samma saker. Igen. Så jag blev sur. Igen. Och pappa säger "Det är mat nu, kom upp och ät". Och jag fräser något om att jag kommer när jag kommer. Och jag vill verkligen inte äta, fast jag är hungrig. Pappa är dum, tänker jag och plutar som en liten femåring. Sedan bara orkar jag inte mer, och går upp och äter den jävla maten och förlåter den jävla pappan. Och nu ska jag städa mitt jävla rum, som han vill.
Jag vill vara vuxen igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar