Jag lyfter på hatten

En ensam fredagskväll i en tom villa, försätter mig i vakuum och förvirrade tankar såsom "Men vad ska jag göra nu då?". Slutsatsen inses till slut-- jag vill flytta. Nu, helst.

Jag satt och tittade på På Spåret, eftersom de nya programledarna är made of awesome. Luuk och Lindström är nog mina två största TV-favoriter (Fredrik och Filip sviktar jämt och ständigt, eftersom jag är pryd och inte kan tåla all skit de häver ur sig, även om jag garvar sönder mig oftast som jämt). En ny TV-tittar tradition infördes alltså. Det var intressant. Vad jag kommer ihåg från det programet sedan tidigare är "Blah blah bla, på åtta poäng, blah-bla, jättekryptisk-ledtråd-om-en-liten-skitstad-i-norra-Sverige, BLAH", ungefär. Det här avsnittet fick mig att vilja besöka Léon. Vem skulle kunna ha gissat det, va.

Och så Idol.
Stora ögon gjordes i vanlig ordning efter Eriks framträdande. Satan i gatan vad den pojken är duktig.
Med adrenalinpumpande ådror ringde jag till min bror i pausen efter att Westlife hade surprise-framträtt.

Jag: "Du är på Scandinavium, va? Jag har för mig att du skrev det på Facebook." (Den eviga informationskällan-- vad ska man med en telefon till?)
Bror: "JAG HAR SETT WESTLIFE!! Nu är det bara att lyfta på hatten och tacka för sig, mitt liv är komplett! Du såg dem när du var typ fjorton, va? Äntligen kan jag säga att jag också sett dem live!"*


Jag satt inne på mitt minimala rum i radhuset som min fader temporärt delade med sin nya livspartner. Jag var fjorton år gammal, och satt vid mitt skrivbord och spelade om Westlifes skiva om och om igen.
Pappa hade köpt konsertbiljetter till mig i julklapp. Jag var överlycklig, för det var min allra första live-konsert. Tillsammans med min dåvarande bästa vän skrek vi oss hesa när en av pojkarna i bandet hade råkat glömma att zippa upp dragkedjan i byxorna innan han gick ut på scenen. Någon månad senare såg jag att i deras senaste musikvideo (som bestod av gammalt liveklipp), så var det en annan i bandet som hade "glömt att zippa upp". Jag blev jättebesviken. Vad taskigt att planera in något sådant i konserten, bara för att få oss flickor att börja pipa. Efter det åkte Westlife upp på vinden, och fram kom istället Limp Bizkit och Linkin Park.

Såklart är Westlife ett skämsband, sådant där man inte vill erkänna för folk att man tyckt om en gång i tiden. Men nu har jag någon att skämmas med. Så jag lyfter på hatten och tackar för mig.



*Jag påpekar för säkerhets skull att detta sades med drypande sarkasm.