Inkorgen

Neha
19-jul-2009 12:27
Hey lov,njoy a nice day wit michael,gve him my regards..
I m glad u got him rather than christopher..Let him be lost in londons mist...

För att klara upp bilden litet. Under mitt midsommarfirande i Hyde Park detta år, så hittade jag en väldigt fin yngling vid namn Christopher mitt i labyrinten av människor som fanns där. Han satt bredvid mig och mitt (värdelösa) sällskap. Hans hud var något av det mörkaste och vackraste jag hade sett. Han hade en tanig, lång kropp, som han klädde med en vit skjorta och svarta uppkavlade jeans. Hans ögon skymdes av stora solglasögon, och hans hår låg bakåtslickat. När han skrattade med sina vänner, så kunde jag bara inte låta bli att stirra. Det första jag tänkte på när jag såg honom var "Han ser ut som en vampyr". Han var perfektion i människoform.
I mitt miserabla sällskap där ute på gräsmattan, så vände sig Gabriel mot mig och sa "Vad händer?". Jag sa "Bakom dig sitter nog den vackraste människan jag har sett i hela mitt liv. Han ser ut som en vampyr", varav Gabriel vänder sig om och petar Vampyren på axeln och säger "Hej, vad heter du? Var kommer du ifrån?"
Mina ögon spärras upp när jag hör Vampyren svara på svenska "Jag heter Christopher, och jag kommer ifrån Jönköping".
Mina kinder började hetta till, åh vad pinsamt, tänk om han hörde vad jag sa innan?

Efter ett tag börjar jag prata med Vampyren. Vi pratar om allt och ingenting, och jag kan bara inte greppa varför han vill prata med mig för. Jag bjuder honom på snaps, och han bjuder mig på olagliga saker. Efter ett tag så säger han "Alltså, Emelina, du ser verkligen ut som en vampyr. Det var det första jag tänkte när jag såg dig". Jag satt där med öppen mun och undrade om han drev med mig. Det kanske han gjorde. Jag är ju så naiv och vill lita på vad folk säger, att jag ibland får hånskratt till svar. Jag sa iallafall att det var det första jag hade tänkt när jag såg honom också. Han sa att jag såg bra ut. Jag sa att han var inte så pjåkig själv.

Till slut så reste han på sig och sa att han skulle dra vidare. Ville jag hänga på? Jag ville, och drog med mig en överfull Gabriel igenom hela parken. Till slut orkade jag inte dra längre, så jag lät Christopher försvinna in i Londons dimma.
Han såg alldeles för bra ut för mig, iallafall. Jag får sådan prestationsångest runt för snygga människor, jag börjar rodna, darra och till slut så slutar jag prata med dem, för jag orkar bara inte mer. Såsom den där fina salary mannen som jag träffade i Notting Hill, som ville gå på date med mig. Han var så fin, så jag bekymrade mig aldrig om att ens försöka. Att man vill ha en snygg människa fungerar så bra i tankarna, men när det kommer till skott, så står jag där på startlinjen och bara vänder mig om och går därifrån. The story of my life.

Hursomhelst, så började jag träffa Michael strax efter det och startade ett av mina mest katastrofala relationer jag haft i hela mitt liv. Men så kan det gå till, ibland.