Vi har utvecklat något konstigt schema här på Mastvägen. Jag vaknar mirakulöst till liv ungefär 15 minuter innan pappa med partner kommer hem från jobbet för att äta lunch. På det tiden hinner jag rusa upp ur sängen ("Herregud, vaknade jag inte av väckarklockan idag heller!?"), klä på mig (så att det ser ut som om jag varit vaken längre), springa upp och hämta macka och kaffe, samt prata litet för mig själv (så att mina stämband inte ska avslöja att jag precis gått upp).
Annars så håller jag mig undan från resterande människor i det här huset. Det bara blir så. Jag känner mig som en inkräktare, så jag gör mig bästa för att inte synas och märkas av. Jag äter inte så mycket heller, för jag får dåligt samvete för varje matbit som jag själv inte betalat för.
Nu har det varit grått i över två veckor. På två veckor har jag inte sett solen en enda gång. Jag vet att hösten och vintern ska vara deppig, men brukade det alltid vara såhär mycket grått?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar