Tröst

När jag som sjuttonåring bodde ute på landsbygden i Skottland över en sommar, så var musiken det enda som tröstade mig. Jag bodde med tre hemska fjortisar till tjejer, som tyckte om att trycka ned mig för min klädstil. De gjorde sitt allra bästa för att få mig att känna mig utanför. Jag var ute och gick mycket i min ensamhet på de långa, öde vägarna runt byn där jag bodde. Året var 2005, och det var innan jag visste om att det här året skulle bli mitt mest resfyllda år i mitt liv.
Jag lyssnade konstant på den här låten med Közi. Jämt, jämt, jämt. Jag skrev långa brev till Linda och Petro som jag aldrig skickade. Jag blev bundis med den tyska kocken som jag jobbade med, tills jag insåg att han var litet creepy. Efter det kom det en annan kock som bodde med oss flickor i vårat hus. Han kom från något land i Afrika har jag för mig, och han berättade för mig över Snickers och Coca Cola om hur han blev våldtagen som barn av prästen i hans samhälle. Han lagade matlådor bara till mig fyllda med köttbullar lika stora som min näve. Jag åkte in till "Staden" Stornoway och drack öl med människor som var mycket äldre än jag som lyssnade på Interpol och The Smiths. En av fjortisflickorna sa att hon skämdes över att gå ut med mig, eftersom jag klädde mig så jävla fult.

När jag stod på piren i Stornoway och väntade på färjan som skulle ta mig in till fastlandet, så stod den afrikanske kocken där med mig och gav mig en plastkopp med kaffe. Han sa att han skulle tänka på mig i framtiden, och att jag skulle skriva till honom om jag någonsin behövde hjälp med att hitta jobb utomlands. Sedan tryckte han en 20 punds sedel i min hand och sa att jag skulle köpa mer kaffe på båten. Och jag tänkte, den här människan är den enda som ens kommer komma ihåg att jag spenderade tid här.



Sedan spenderade jag en natt helt själv på ett hotell medan jag väntade på att mitt flyg skulle gå nästa dag. På något sätt började prata med stammisgästerna i baren som bestod av gamla män. De köpte öl till mig och skämtade bort alla mina hemska minnen från den lilla byn där jag jobbade. När taxin väl kom för att köra mig till flygplatsen, så vinglade jag fram och tänkte "Vilket underbart slut på en hemsk upplevelse".