Nu är jag trött på det här. Jävlas aldrig med en nikotinberoende människa som ska köpa cigaretter. Ja, mitt ID-kort togs när jag var 17 år, men vad tusan, så jäkla svårt är det väl inte att se att det är jag?
Det har förekommit tillfällen då de nästan inte låtit mig köpa mina älskade cancerpinnar. "Är det verkligen du? Jaha, mm... Vänta, jag ska bara höra med min kollega".
Ja, jag står här som 22-åring (alltså fyra år över 18-årsgränsen) och vill köpa ett cigarettpaket. Du måste alltså höra med din kollega om hon kanske också tror att jag har tillverkat ett fake-ID för att köpa ett par jävla cigaretter .
"Det där togs när jag var sjutton." ("Jaså, jaha... Det ser verkligen inte ut som du.")
"Jag färgade håret blont och klippte mig." ("Då har du ändrat dig rejält.")
"Det är verkligen jag." ("Så säger alla", fnyser passkontrollanten på flygplatsen")
I början var det litet smickrande, att hoho, jag har ändrat på mig så mycket, hihi. Men när man knappt släpps ombord på flygplanet, så är det något som är snett. När jag får stå och vänta i tjugo minuter på att de anställda ska höra med sina kollegor om de verkligen ska sälja cigaretter till mig, då är det slut på trevliga leenden och glättiga svar från min sida. Jag bara orkar inte mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Dags att fixa nytt leg kanske? ;D Mitt pass är iof säkert 10 år gammalt nu. Jag minns att man fick skriva sin signatur på ett sådant glättigt papper att pennan bara halkade och så blev det jättefult. Alla skrattar åt mitt pass eftersom mitt namn ser ut att vara skrivet med krita av en femåring. Jättestort och vingligt. Kul.
Jaa, nästa år så går det ut, så då ska jag fixa nytt. Äntligen! :D
Ja, mina signaturer ser olika ut varje gång, och ojämn och barnslig handstil har jag med. Det är inte lätt att vara Emelina och Jenkyjenkz.
Skicka en kommentar