Livet i Östra Bergen

Jag och mamma sitter i soffan och delar på lapptäcket, för det är kallt, kallt. Vi sitter och bläddrar i en katalog med heminredning, och låtsas att vi är gamla tanter.
Jag: "Nej, nu ska jag läsa litet."
Mamma: "Men har du druckit upp kaffet, Agda?"
Jag: "Nej, men jag kan väl läsa ändå, Magdalena?"
Mamma: "Va? Heter jag Madgalena? Inte Tekla, då?"
Jag: "... Tekla? Är det ens ett namn?"
Mamma: "Jaaa. Jag tror det. T-E-K-L-A. Min mamma brukade kalla mig för det när jag var liten."
Jag: "Ja, men nu heter du ju Magdalena, punkt."

När min mamma var liten, så liten så att man knappt kan prata, så sa hon att hon hette Betta-Lulla Skans.
"Vad heter du då, lilla tös?" kanske någon sa.
"Betta-Lulla Skans!" sa mamma då. Fast hon heter ju egentligen Elisabet Hagerskans.
"Var bor du då?" kanske de frågade då.
"Pippivägen 12!" svarade mamma då. Fast hon bodde ju på Fågelbovägen 12.
Det är litet som när jag var liten och folk frågade hur gammal jag var. Efter någon minuts betänketid, så höll jag upp tre hela fingrar, böjde det fjärde fingret och sa "Tje och ett halvt!".

Mamma: "Om du ska stanna kvar så kan du ju köra in bilen i...."
Jag: "....?"
Mamma: ".... öh..."
Jag: "JAG HAR SKAFFAT KÖRKORT, MAMMA!"
Mamma: "Och en bil, också, antar jag!"
Jag: "Ja, det tog bara EN SEKUND!"
Mamma: "Oj!"
Jag: "... Eller så ställer jag in cykeln om jag stannar kvar, jaaa."