Mitt liv i bilder

Här följer en kort resumé av mitt liv (från då jag blev "medveten" a.k.a. tonåring)

2001-2003: Högstadiet

Jag kommer faktiskt inte ihåg sådana där viktiga saker, som vilket datum jag lekte med Petro för första gången eller när jag egentligen färgade håret svart (hej, ändra livsstil). Jag kommer ihåg att jag åkte på språkresa. Jag kommer ihåg min första kyss under ett täcke med en pojke som inte finns mer. Jag kommer ihåg att jag kunde använda linser för första gången, och det var som att en ny värld uppenbarade sig för mig. Jag kommer ihåg att jag fick min första pojkvän när jag gick i åttan, men det är bara för att han för något år sedan sa med chockad röst "Men herregud, Emelina, du var min flickvän i åttan!".

Någon sommar under högstadiet.

Mina föräldrar skilde sig 2001, så mycket vet jag. Jag fattade inte riktigt då vad det innebar, så jag fortsatte lalla på som vanligt.
Min pappa hoppade fallskärm när han fyllde femtio. Han landade tokigt, och man kunde läsa skräcken i mina släktingars ögon. Jag började springa fram mot min pappa som låg tyst där framme på gräsplanen, men de andra höll mig tillbaka. Istället lät de min pappas nya livspartner gå fram. Jag kommer ihåg den där tryckande, kalla känslan i bröstet som gjorde att jag knappt kunde andas. Jag tänkte "Han dog. Min pappa är död. Och jag får inte ens gå fram, utan det får hon göra."
Såklart dog han inte. Inte ens när pappa klämde fram ett plågat "Det är bra, Emelina, jag landade bara litet tokigt", så trodde jag inte på honom.
Efter det gick det upp för mig att min familj inte var hel längre, och det kändes fel och hemskt. Att hans nya kvinna fick springa fram, men inte jag, gjorde att jag kände mig maktlös och oälskad. Jag började drömma mardrömmar då mina föräldrar dog, om och om igen. Mina dagdrömmar byttes ut mot scenarion i mitt huvud av allt mina föräldrar skulle kunna dö av medan jag var borta, och jag vandrade hem från skolan, gråtandes, under en lång period. Vartom annat så drömde jag att min familj inte älskade mig längre, för de hade insett att det helt enkelt inte gick att älska en så värdelös unge som mig längre. Jag skrek, grät och kröp på mina knän och bad mina föräldrar att de skulle älska mig igen, men i drömmen så höjde de bara på ögonbrynen och var tysta.
Nu såhär i efterhand är det inte så svårt att figurera ut varför jag hade de här drömmarna. Att handskas med undertryckta känslor och rädslor som man inte förstår sig på som förvirrad tonåring, är väldigt knepigt. Så en väldigt stor del av mina högstadieår gick ut på att hantera en skilsmässa som jag inte ens förstod att jag led av.

Jag i Bournemouth utanför min skola.

Jag åkte på språkresa under högstadiet. Det var jätteroligt. Jag var så jävla pepp på min egen stil att jag kvävdes av den ibland. Vi åkte litet överallt runt i England ("Usch, jag tycker verkligen inte om London", sa jag), klappade på hästar som gick omkring fritt i små samhällen, spelade headhunters (SKOGSKRIIIIG) och åt chokladmunkar på McDonald's i massor. Sedan satt vi runt en eld vid stranden och spelade gitarr med folk från Sydafrika.

Jag var pop-pop-popare, och jag älskade det. Jag var hur klisché:ig som helst, men antingen sket jag i det, eller så fattade jag det helt enkelt inte. Jag älskade Kent, randiga kläder, minikjolar och converseskor. Jag målade svarta stjärnor vid ena ögat och hade en bästa vän över internet som hette Alexandra som förstod, det var liksom vi mot världen, och allt var så underbart svartvitt.